1 Mosebok 9
1 Och Gud välsignade Noah och hans söner, och sade: Varer fruktsamme, och förökens, och uppfyller jordena.
Na ka manaakitia a Noa ratou ko ana tama e te Atua. I mea ia ki a ratou, Kia hua, kia tini koutou, kia kapi ano hoki te whenua i a koutou.
2 Edor fruktan och rädsla vare öfver all djur på jordene, öfver alla foglar under himmelen, och öfver allt det som kräker på jordene, och alle fiskar i hafvet vare gifne i edra hand.
A ko to koutou wehi, ko to koutou whakamataku, ka tau ki runga ki nga kirehe katoa o te whenua, ki nga manu katoa o te rangi, ki nga mea katoa e ngahue ana i runga i te whenua, ki nga ika katoa ano hoki o te moana; kua hoatu ena mea ki to koutou ringa.
3 Allt det som röres och lefver, det vare eder till mat; såsom gröna örter hafver jag allt det gifvit eder.
Hei kai ma koutou nga mea korikori katoa, nga mea ora; rite tonu ki taku hoatutanga i nga otaota matomato taku hoatutanga i nga mea katoa ki a koutou.
4 Allena äter icke kött, det ännu lefver i sinom blod.
Otiia kaua e kainga e koutou te kikokiko me tona ora, ara ko ona toto.
5 Förty, jag vill ock hämnas öfver edar kropps blod, och vill hämnat uppå all djur, och vill hämnas menniskones lif på hvarjo och ena mennisko, eho hon är.
Na ko o koutou toto, ko te toto e ora nei koutou, he pono ka rapua e ahau he utu; ka rapua e ahau he utu i nga kirehe katoa; i te tangata ano hoki, ka rapua e ahau he utu mo te matenga o te tangata i te teina o ia tangata, o ia tangata.
6 Den som utgjuter menniskoblod, hans blod skall ock af menniskom utgjutit varda. Förty Gud hafver gjort menniskona efter sitt beläte.
Ko ia e whakaheke i nga toto o te tangata, ma te tangata ano ona toto e whakaheke: no te Atua hoki te ahua i hanga ai e ia te tangata.
7 Varer fruktsamme, och förökens, och förkofrer eder på jordene, att I uppfyllen henne.
A ko koutou, kia hua, kia tini; kia nui to koutou uri ki runga kite whenua, kia tini hoki ki reira.
8 Yttermera sade Gud till Noah, och hans söner med honom:
A i korero te Atua ki a Noa ratou ko ana tama, i mea,
9 Si, jag gör med eder ett förbund, och med edra säd efter eder;
Ko ahau nei, nana, ka whakapumau ahau i taku kawenata ki a koutou, ki to koutou uri i muri i a koutou;
10 Och med allom lefvandom djurom som med eder äro, i foglar, i fänad, och i allom djurom, som på jordene när eder äro; af allt det som utur arkenom gånget är, ehvad djur det är på jordene.
Ki nga mea ora katoa hoki i a koutou, ki te manu, ki te kararehe, ki nga kirehe katoa hoki o te whenua e noho ana i a koutou; ki nga mea katoa i puta mai i roto i te aaka, puta noa ki nga kirehe katoa o te whenua.
11 Och vill göra mitt förbund med eder i så måtto, att härefter skall nu icke mer allt kött förderfvadt varda med flodsens vatten, och skall härefter ingen mer flod komma, den jordena förderfva skall.
A ka whakapumautia e ahau taku kawenata ki a koutou; e kore e hatepea atu nga kikokiko katoa a muri ake nei e nga wai o te waipuke; e kore ano e puta mai he waipuke a muri ake nei hei whakangaro mo te whenua.
12 Och Gud sade: Detta är tecknet till mitt förbund, som jag gjort hafver emellan mig och eder, och all lefvande djur med eder härefter till evig tid.
Ka mea te Atua, Ko te tohu tenei o te kawenata, e whakatakotoria nei e ahau ki waenganui oku, o koutou tae atu ki nga mea ora katoa i a koutou, mo nga whakatupuranga mutungakore:
13 Min båga hafver jag satt i skynom, den skall vara tecknet till mitt förbund emellan mig och jordena.
Ka whakatakotoria e ahau taku kopere ki te kapua, a ka waiho hei tohu mo te kawenata i waenganui oku, o te whenua.
14 Och när så sker, att jag förer skyn öfver jordena, så skall man se min båga i skynom.
Tenei ake ano, i te wa e whakaputa ai ahau i te kapua ki runga ki te whenua, ka kitea te kopere i te kapua:
15 Och så skall jag tänka på mitt förbund emellan mig och eder, och all lefvande djur i hvart och ett kött, att icke mer skall komma flod härefter, den allt kött förderfva skall.
A ka mahara ahau ki taku kawenata i waenganui oku, o koutou me nga mea ora katoa, ara nga kikokiko katoa; e kore nga wai e pupuke a muri ake nei hei whakangaro i nga kikokiko katoa.
16 Derföre skall min båge vara i skynom, att jag skall se uppå honom, och tänka uppå det eviga förbund emellan Gud och all lefvande djur i hvarjo och eno kötte, som på jordene är.
A ka piri te kopere ki te kapua; a ka titiro atu ahau ki taua mea, kia mahara ai ahau ki te kawenata mau tonu i waenganui o te Atua, o nga wairua ora katoa o nga kikokiko katoa i runga i te whenua.
17 Det samma sade ock Gud till Noah: Detta skall vara tecknet till det förbund, som jag gjort hafver emellan mig och allt kött på jordene.
Na ka mea te Atua ki a Noa, Ko te tohu tenei o te kawenata e whakapumautia nei e ahau ki waenganui oku, o nga kikokiko katoa i runga i te whenua.
18 Noahs söner, som utur arkenom gingo, äro desse: Sem, Ham, Japhet. Men Ham är fadren till Canaan.
Na ko nga tama a Noa, i puta mai nei i roto i te aaka, ko Hema, ko Hama, ko Iapeta: a ko Hama te matua o Kanaana.
19 Dessa tre äro Noahs söner, af hvilkom all land besatt vordo.
Ko nga tama tokotoru enei a Noa: a na enei i kapi ai te whenua katoa.
20 Och Noah begynte till och vardt en åkerman, och plantade vingård.
Na ka timata a Noa te ngaki whenua, a whakatokia ana e ia he mara waina:
21 Och då han drack af vinet, vardt han drucken, och låg oskyld uti sine hyddo.
A ka inumia e ia te waina, ka haurangi; na ka takoto tahanga i roto i tona teneti.
22 Då nu Ham, Canaans fader, såg sins faders blygd, sade han det bådom sinom brödrom, som ute voro.
A, i te kitenga o Hama, o te matua o Kanaana, i tona matua e takoto tahanga ana, ka korerotia e ia ki ona tuakana tokorua i waho.
23 Då togo Sem och Japhet ett kläde, och lade på bägges deras skuldror, och gingo baklänges till, och öfvertäckte deras faders blygd, och deras ansigte var ifrå vändt, så att de deras faders blygd icke sågo.
Na ka tango a Hema raua ko Iapeta i tetahi kakahu, maka iho e raua ki runga ki o raua pokohiwi, na ka haere whakatuara atu raua, a hipokina ana te wahi takoto kau o to raua papa; me te ahu ano o raua kanohi ki muri, a kihai raua i kite i te wahi takoto kau o to raua papa.
24 Som nu Noah uppvaknade af sino vine, och fick veta hvad hans yngste son honom gjort hade, sade han:
Na ka maranga ake a Noa i tana waina, ka mohio ki ta tana potiki i mea ai ki a ia.
25 Förbannad vare Canaan, och vare en träl under alla trälar ibland hans bröder.
Na ka mea ia, Ka kanga a Kanaana, ka waiho ia hei tino pononga ma ona tuakana.
26 Och sade yttermera: Lofvad vare Herren Sems Gud, och Canaan vare hans träl.
I mea ano ia, Kia whakapaingia a Ihowa, te Atua o Hema; a ka waiho a Kanaana hei pononga mana.
27 Gud förvidge Japhet, och låte honom bo i Sems hyddor, och Canaan vare hans träl.
Ka meinga a Iapeta e te Atua kia tohatoha noa atu, kia noho hoki ia ki nga teneti o Hema; a hei pononga a Kanaana mana.
28 Och Noah lefde efter flodena trehundrade och femtio år.
A e toru rau e rima tekau nga tau i ora ai a Noa i muri i te waipuke.
29 Så att hans hela ålder vardt niohundrade och femtio år, och blef död.
A ko nga ra katoa o Noa e iwa rau e rima tekau tau: a ka mate ia.
