1 Mosebok 8

1 Då tänkte Gud på Noah, och på all djur, och på all fänad, som med honom i arkenom var, och lät komma väder på jordene, och vattnet minskades.

2 Och djupsens källor förstoppades, så ock himmelens fenster, och regnet af himmelen vardt stilladt.

3 Och vattnet förlopp utaf jordene mer och mer, och vardt mindre, efter hundrade och femtio dagar.

4 På sjuttonde dagenom i den sjunde månadenom blef arken ståndandes på de berg Ararat.

5 Men vattnet förlopp framgent af, och vardt ju mindre, allt intill tionde månaden. På första dagenom i tionde månadenom syntes det öfversta på bergen.

6 Efter fyratio dagar lät Noah fenstret upp på arkenom, som han gjort hade.

7 Och lät flyga en korp ut, och han flög bort åter och fram, till dess att vattnet aftorkades af jordene.

8 Sedan lät han ena dufvo utflyga ifrå sig, på det han skulle försöka, om vattnet på jordene var förfallet.

9 Då dufvan fann icke hvar hon kunde hvila sin fot uppå, kom hon igen till honom i arken, ty vattnet var ännu på hela jordene. Så räckte han handena ut, och tog henne till sig in i arken.

10 Och bidde ännu andra sju dagar, och lät än en tid flyga ut dufvona af arkenom.

11 Hon kom till honom emot aftonen, och si, hon förde i sin mun ett afbrutet olivelöf. Så förnam Noah, att vattnet var förfallet på jordene.

12 Men han töfvade ännu andra sju dagar, och lät så ena dufvo flyga ut, hvilken intet igen kom till honom.

13 På första och sjettehundrade årena af Noahs ålder, på första dagenom i första månadenom, förtorkades vattnet på jordene. Då lät Noah taket upp på arkenom, och såg, att jorden var torr.

14 Så vardt då jorden allstinges torr på sjunde och tjugonde dagenom i den andra månadenom.

15 Då talade Gud till Noah och sade:

16 Gack utur arkenom, du och din hustru, dine söner och dina söners hustrur med dig.

17 Allahanda djur, som när dig äro, utaf hvarjo och eno kötte, både i foglar och fänad, och det som på jordene kräker, det gånge ut med dig. Och förkofrer eder uppå jordene, och varer fruktsamme, och föröker eder på jordene.

18 Så gick Noah ut med sina söner, och med sine hustru, och sina söners hustrur.

19 Dertill allahanda djur, allahanda krypande, allahanda foglar, och allt det som på jordene kräker, det gick utur arkenom, och hvart och ett till sitt slag.

20 Och Noah byggde Herranom ett altare, och tog utaf allahanda ren fänad, och utaf allahanda rena foglar, och offrade brännoffer på altaret.

21 Och Herren luktade en söt lukt, och sade i sitt hjerta: Ingalunda skall jag mer härefter förbanna jordena för menniskones skull, förty menniskones hjertas uppsåt är ondt allt ifrå ungdomen. Och skall jag nu icke mer härefter slå allt det som lefvandes är, såsom jag gjort hafver.

22 Så länge jorden står, skall icke återvända sående och uppskärande, köld och hette, sommar och vinter, dag och natt.

A Dove is Sent Forth from the Ark