1 Mosebok 8
1 Då tänkte Gud på Noah, och på all djur, och på all fänad, som med honom i arkenom var, och lät komma väder på jordene, och vattnet minskades.
And God remembered Noah, and all the wild—beasts and all the tame-beasts that were with him in the ark, —and God caused a wind to pass over the earth, and the waters subsided;
2 Och djupsens källor förstoppades, så ock himmelens fenster, och regnet af himmelen vardt stilladt.
and the fountains of the roaring-deep were shut, and the windows of the heavens, —and the heavy rain was restrained from the heavens;
3 Och vattnet förlopp utaf jordene mer och mer, och vardt mindre, efter hundrade och femtio dagar.
and the waters returned from off the earth they went on returning, —and so the waters decreased at the end of a hundred and fifty days.
4 På sjuttonde dagenom i den sjunde månadenom blef arken ståndandes på de berg Ararat.
And the ark rested, in the seventh month, on the seventeenth day of the month, —on the mountains of Ararat.
5 Men vattnet förlopp framgent af, och vardt ju mindre, allt intill tionde månaden. På första dagenom i tionde månadenom syntes det öfversta på bergen.
But, the waters went on decreasing, until the tenth month, —in the tenth [month], on the first of the month, were seen the tops of the mountains.
6 Efter fyratio dagar lät Noah fenstret upp på arkenom, som han gjort hade.
And it came to pass at the end of forty days, that Noah opened the window of the ark that he had made;
7 Och lät flyga en korp ut, och han flög bort åter och fram, till dess att vattnet aftorkades af jordene.
and sent forth a raven, —and it kept going forth and returning, until the drying up of the waters from off the earth.
8 Sedan lät han ena dufvo utflyga ifrå sig, på det han skulle försöka, om vattnet på jordene var förfallet.
And he sent forth a dove from him, —to see whether the waters had abated, from off the face of the ground;
9 Då dufvan fann icke hvar hon kunde hvila sin fot uppå, kom hon igen till honom i arken, ty vattnet var ännu på hela jordene. Så räckte han handena ut, och tog henne till sig in i arken.
but the dove found no resting-place for the sole of her foot so she returned unto him into the ark, for, waters, were on the face of all the earth; and he put forth his hand and took her, and brought her in unto him, into the ark.
10 Och bidde ännu andra sju dagar, och lät än en tid flyga ut dufvona af arkenom.
Then stayed he yet seven days more, —and, again sent forth the dove out of the ark.
11 Hon kom till honom emot aftonen, och si, hon förde i sin mun ett afbrutet olivelöf. Så förnam Noah, att vattnet var förfallet på jordene.
And the dove came in unto him at eventide, and lo! a newly sprouted olive-leaf, in her mouth, —so Noah knew that the waters had abated from off the earth.
12 Men han töfvade ännu andra sju dagar, och lät så ena dufvo flyga ut, hvilken intet igen kom till honom.
And he stayed yet seven days more, —and sent forth the dove, but she returned not again unto him any more.
13 På första och sjettehundrade årena af Noahs ålder, på första dagenom i första månadenom, förtorkades vattnet på jordene. Då lät Noah taket upp på arkenom, och såg, att jorden var torr.
So it came to pass in the six hundred and first year at the beginning, on the first of the month, that the waters had dried up from off the earth, —and Noah removed the covering of the ark, and looked and lo! the face of the ground was dried.
14 Så vardt då jorden allstinges torr på sjunde och tjugonde dagenom i den andra månadenom.
And in the second month, on the twenty-seventh day of the month, was the earth dry.
15 Då talade Gud till Noah och sade:
So then, God spake to Noah, saying:
16 Gack utur arkenom, du och din hustru, dine söner och dina söners hustrur med dig.
Come forth out of the ark, —thou and thy wife, and thy sons, and thy sons’ wives with thee.
17 Allahanda djur, som när dig äro, utaf hvarjo och eno kötte, både i foglar och fänad, och det som på jordene kräker, det gånge ut med dig. Och förkofrer eder uppå jordene, och varer fruktsamme, och föröker eder på jordene.
All the living creatures that are with thee of all flesh among birds, and among beasts, and among all the creeping things that creep on the earth, bring forth with thee, —and they shall swarm in the earth, and be fruitful and multiply, on the earth.
18 Så gick Noah ut med sina söner, och med sine hustru, och sina söners hustrur.
So Noah came forth, —and his sons and his wife, and his sons’ wives with him:
19 Dertill allahanda djur, allahanda krypande, allahanda foglar, och allt det som på jordene kräker, det gick utur arkenom, och hvart och ett till sitt slag.
All the living creatures, all that move along, and all birds, and all that moveth along over the earth—by their families, came forth out of the ark.
20 Och Noah byggde Herranom ett altare, och tog utaf allahanda ren fänad, och utaf allahanda rena foglar, och offrade brännoffer på altaret.
And Noah builded an altar to Yahweh, —and took of all the clean beasts and of all the clean birds, and caused ascending Sacrifices to go up on the altar.
21 Och Herren luktade en söt lukt, och sade i sitt hjerta: Ingalunda skall jag mer härefter förbanna jordena för menniskones skull, förty menniskones hjertas uppsåt är ondt allt ifrå ungdomen. Och skall jag nu icke mer härefter slå allt det som lefvandes är, såsom jag gjort hafver.
And Yahweh smelled a satisfying odour, so Yahweh said to himself. I will not, again, curse any more the ground for man’s sake, although the device of the heart of man, be wicked from his youth, —neither will I again, any more smite every living thing, as I have done.
22 Så länge jorden står, skall icke återvända sående och uppskärande, köld och hette, sommar och vinter, dag och natt.
During all the days of the earth, seedtime and harvest, and cold and heat and summer and winter, and day and night, shall not cease.
A Dove is Sent Forth from the Ark
