1 Mosebok 8
1 Då tänkte Gud på Noah, och på all djur, och på all fänad, som med honom i arkenom var, och lät komma väder på jordene, och vattnet minskades.
God remembered Noah [Rest], all the animals, and all the livestock that were with him in the ship; and God made a wind to pass over the earth. The waters subsided.
2 Och djupsens källor förstoppades, så ock himmelens fenster, och regnet af himmelen vardt stilladt.
The deep’s fountains and the sky’s windows were also stopped, and the rain from the sky was restrained.
3 Och vattnet förlopp utaf jordene mer och mer, och vardt mindre, efter hundrade och femtio dagar.
The waters continually receded from the earth. After the end of one hundred fifty days the waters decreased.
4 På sjuttonde dagenom i den sjunde månadenom blef arken ståndandes på de berg Ararat.
The ship rested in the seventh month Ethanim ·Ever-flowing durable stream (in Hebrew), 7· or Tishrei ·[Beginning (in Babylonian)]·, on the seventeenth day of the month, on Ararat’s mountains.
5 Men vattnet förlopp framgent af, och vardt ju mindre, allt intill tionde månaden. På första dagenom i tionde månadenom syntes det öfversta på bergen.
The waters receded continually until the tenth month Tevet ·Ten (in Hebrew) / Good (In Aramaic), 10·. In the tenth month Tevet ·Ten (in Hebrew) / Good (In Aramaic), 10·, on the first day of the month, the tops of the mountains were visible.
6 Efter fyratio dagar lät Noah fenstret upp på arkenom, som han gjort hade.
At the end of forty days, Noah [Rest] opened the window of the ship which he had made,
7 Och lät flyga en korp ut, och han flög bort åter och fram, till dess att vattnet aftorkades af jordene.
and he sent out a raven. It went back and forth, until the waters were dried up from the earth.
8 Sedan lät han ena dufvo utflyga ifrå sig, på det han skulle försöka, om vattnet på jordene var förfallet.
He himself sent out a dove to see if the waters were abated from the surface of the ground,
9 Då dufvan fann icke hvar hon kunde hvila sin fot uppå, kom hon igen till honom i arken, ty vattnet var ännu på hela jordene. Så räckte han handena ut, och tog henne till sig in i arken.
but the dove found no place to rest her foot, and she returned to him into the ship, for the waters were on the surface of the whole earth. He put out his hand, and took her, and brought her to him into the ship.
10 Och bidde ännu andra sju dagar, och lät än en tid flyga ut dufvona af arkenom.
He waited yet another seven days; and again he sent the dove out of the ship.
11 Hon kom till honom emot aftonen, och si, hon förde i sin mun ett afbrutet olivelöf. Så förnam Noah, att vattnet var förfallet på jordene.
The dove came back to him at evening and, behold, in her mouth was a freshly plucked olive leaf. So Noah [Rest] knew that the waters were abated from the earth.
12 Men han töfvade ännu andra sju dagar, och lät så ena dufvo flyga ut, hvilken intet igen kom till honom.
He waited yet another seven days, and sent out the dove; and she didn’t return to him any more.
13 På första och sjettehundrade årena af Noahs ålder, på första dagenom i första månadenom, förtorkades vattnet på jordene. Då lät Noah taket upp på arkenom, och såg, att jorden var torr.
In the six hundred first year, in the first month Nissan ·Miracles (in Aramaic), 1·, the first day of the month, the waters were dried up from the earth. Noah [Rest] removed the covering of the ship, and looked. He saw that the surface of the ground was dried.
14 Så vardt då jorden allstinges torr på sjunde och tjugonde dagenom i den andra månadenom.
In the second month (Iyar ·Light / I Am God your healer, 2·), on the twenty-seventh day of the month, the earth was dry.
15 Då talade Gud till Noah och sade:
God spoke to Noah [Rest], saying,
16 Gack utur arkenom, du och din hustru, dine söner och dina söners hustrur med dig.
“Go out of the ship, you, and your wife, and your sons, and your sons’ wives with you.
17 Allahanda djur, som när dig äro, utaf hvarjo och eno kötte, både i foglar och fänad, och det som på jordene kräker, det gånge ut med dig. Och förkofrer eder uppå jordene, och varer fruktsamme, och föröker eder på jordene.
Bring out with you every living thing that is with you of all flesh, including birds, livestock, and every creeping thing that creeps on the earth, that they may breed abundantly in the earth, and be fruitful, and multiply on the earth.”
18 Så gick Noah ut med sina söner, och med sine hustru, och sina söners hustrur.
Noah [Rest] went out, with his sons, his wife, and his sons’ wives with him.
19 Dertill allahanda djur, allahanda krypande, allahanda foglar, och allt det som på jordene kräker, det gick utur arkenom, och hvart och ett till sitt slag.
Every animal, every creeping thing, and every bird, whatever moves on the earth, after their families, went out of the ship.
20 Och Noah byggde Herranom ett altare, och tog utaf allahanda ren fänad, och utaf allahanda rena foglar, och offrade brännoffer på altaret.
Noah [Rest] built an altar to Adonai, and took of every clean animal, and of every clean bird, and offered burnt offerings on the altar.
21 Och Herren luktade en söt lukt, och sade i sitt hjerta: Ingalunda skall jag mer härefter förbanna jordena för menniskones skull, förty menniskones hjertas uppsåt är ondt allt ifrå ungdomen. Och skall jag nu icke mer härefter slå allt det som lefvandes är, såsom jag gjort hafver.
Adonai smelled the pleasant aroma. Adonai said in his heart, “I will not again curse the ground any more for man’s sake because the imagination of man’s heart is evil from his youth. I will never again strike every living thing, as I have done.
22 Så länge jorden står, skall icke återvända sående och uppskärande, köld och hette, sommar och vinter, dag och natt.
While the earth remains, seed time and harvest, and cold and heat, and summer and winter, and day and night will not cease.”
A Dove is Sent Forth from the Ark
