1 Mosebok 50

1 Då föll Joseph in på sins faders ansigte, och gret, och kysste honom.

2 Och Joseph befallte sina tjenare läkarena, att de skulle smörja hans fader: Och läkarena smorde Israel;

3 Tilldess fyratio dagar voro förgångne; ty så länge varade smörjedagarna. Och de Egyptier begreto honom i sjutio dagar.

4 Då nu sörjedagarne ute voro, talade Joseph med Pharaos gårdsfolk, och sade: Hafver jag funnit nåd för eder, så taler med Pharao, och säger:

5 Min fader hafver tagit en ed af mig, och sagt: Si, jag dör; begraf mig i mine graf, som jag hafver grafvit mig i Canaans lande. Så vill jag nu fara upp och begrafva min fader, och komma igen.

6 Pharao sade: Far dit upp, och begraf din fader, som du honom svorit hafver.

7 Så for Joseph upp till att begrafva sin fader: Oh med honom foro alle Pharaos tjenare, de äldste af hans folk, och alle de äldste i Egypti lande;

8 Dertill allt Josephs folk, och hans bröder, och hans faders folk; allena deras barn, får och fä lefde de i det landet Gosen.

9 Och foro desslikes upp med honom vagnar och resenärer, och var en ganska stor skare.

10 Då de nu kommo in på den planen Atad, som ligger in emot Jordan, då höllo de en ganska stor och bitter dödklagan; och han sörjde öfver sin fader i sju dagar.

11 Och då folket i landet, de Cananeer, sågo det sörjandet på den planen Atad, sade de: De Egyptier sörja der fast. Deraf kallar man det rummet de Egyptiers sorg; hvilket ligger in emot Jordan.

12 Och hans barn gjorde som han dem befallt hade.

13 Och förde honom i Canaans land, och begrofvo honom i den dubbelkulone af åkren, som Abraham med åkrenom köpt hade till arfgrift af Ephron Hetheen, tvärt emot Mamre.

14 Så for Joseph åter in i Egypten med sina bröder, och med allom dem, som voro farne upp med honom till att begrafva hans fader; när de hade begrafvit honom.

15 Men Josephs bröder fruktade sig, då deras fader var död, och sade: Kanske, att Joseph är oss gramse, och måtte vedergälla oss det onda vi honom gjort hafve.

16 Derföre läto de säga honom: Din fader gaf befallning för sin död, och sade:

17 Så skolen I säga till Joseph: Käre, förlåt dina bröder deras missgerning och synd, att de så illa hafva gjort emot dig. Käre, förlåt oss nu, som ärom dins faders Guds tjenare, denna missgerning. Men Joseph gret, då de sådant talade med honom.

18 Och hans bröder gingo till, och föllo ned för honom, och sade: Si, vi äre dine tjenare.

19 Joseph sade till dem: Frukter eder icke, ty jag är under Gudi.

20 I tänkten ondt öfver mig, men Gud hafver vändt det till godo, att han gjorde som för ögon är, till att frälsa mycket folk.

21 Så frukter eder nu intet, jag vill försörja eder och edro barn. Och han stärkte dem, och talade vänliga med dem.

22 Så bodde Joseph i Egypten med sins faders huse, och lefde hundrade och tio år.

23 Och såg Ephraims barn till tredje led: Föddes också barn på Josephs sköte, utaf Machirs barnom, hvilken Manasse son var.

24 Och Joseph sade till sina bröder: Jag dör, och Gud varder eder sökandes, och förandes utaf detta landet, in uti det landet, som han hafver svorit Abraham, Isaac och Jacob.

25 Derföre tog han en ed af Israels barnom, och sade: När Gud varder eder sökandes, så förer min ben hädan.

26 Så dödde Joseph, då han var hundrade och tio år gammal. Och de smorde honom, och lade honom uti ena kisto i Egypten.