1 Mosebok 49

1 Och Jacob kallade sina söner, och sade: Församler eder, att jag må förkunna eder, hvad eder skall hända i den yttersta tiden.

Yakob frɛɛ ne mmabarima nyinaa ka kyerɛɛ wɔn se, “Mummetwa me ho nhyia, na menka mo nea ɛbɛba mo so daakye.

2 Kommer tillhopa, och hörer till, I Jacobs barn; hörer edar fader Israel.

“Yakob mmabarima, mommoaboa mo ho ano, na muntie; muntie mo agya Israel.

3 Ruben min förste son, du äst min kraft, och min första magt, den öfverste i offret, och den öfverste i riket.

“Ruben, wo na woyɛ mʼabakan. Wo na woyɛ me tumi ne mʼahoɔden nsɛnkyerɛnne a edi kan a ɛboro anuonyam ne tumi so.

4 Han utlöper med hast som vatten: Du skall icke vara den öfverste; ty du hafver uppstigit i dins faders lägre, och der hafver du med det uppstigandet besmittat mina säng.

Woyɛ kitikiti sɛ asorɔkye, nanso worenkɔ so bio, efisɛ woforoo wʼagya mpa ne ne yere kɔdae, de guu mʼanim ase.

5 De bröder Simeon och Levi, de hafva handlat orättfärdiga med deras mordvapen.

“Simeon ne Lewi yɛ anuanom. Wogyina hɔ ma basabasayɛ ne asisi.

6 Min själ komme icke i deras råd, och min härlighet vare icke i deras förbund; förty uti deras vrede hafva de dödat mannen, och uti deras öfverdådighet hafva de förderfvat oxan.

Mma me nkɔka wɔn agyinatu ho, efisɛ wɔnam wɔn abufuw so akunkum nnipa, na wokunkum anantwi de gyee wɔn ani.

7 Förbannad vare deras vrede, att hon så styf är, och deras grymhet, att hon så hård är: Jag skall skingra dem i Jacob, och förströ dem i Israel.

Nnome nka wɔn abufuw, efisɛ ano yɛ den, na ɛyɛ atirimɔdensɛm! Ɛno nti, mɛbɔ wɔn asefo ahwete Israelman mu nyinaa.

8 Juda, du äret, dig skola dine bröder lofva, din hand skall vara dina fiender på halsen; för dig skola dins faders barn buga sig.

“Yuda, wo nuabarimanom beyi wo ayɛ. Wobɛsɛe wʼatamfo nyinaa. Wʼagya mmabarima bɛkotow wo.

9 Juda är ett ungt lejon, du äst högt kommen, min son, genom stor seger: Han hafver nederböjt sig, och lägrat sig som ett lejon, och som en lejinna. Ho törs sätta sig upp emot honom?

Yuda, woyɛ gyata ba a woawe wʼatamfo nam awie. Wote sɛ gyata a wabutuw. Hena na obetumi akɔka no?

10 Spiran skall icke varda tagen ifrån Juda, ej heller en mästare ifrå hans fötter, tilldess Hjelten kommer; och honom skola folken tillfalla.

Ahempema remfi Yuda nsam, na saa ara nso na ahempema remfi nʼanan ntam, kosi sɛ, nea ɛyɛ ne dea a aman nyinaa betie no no bɛba.

11 Han varder bindandes sin fåla vid vinträt, och sine åsninnos son vid den ädla vinqvisten. Han skall två sin kläder i vin, och sin mantel i vinbärs blod.

Ɔbɛsa nʼafurum wɔ bobe dua mu. Ɔde nʼafurum ba bɛsa bobe pa mman mu. Ɔbɛhoro ne ntama wɔ nsa mu, na wahoro nʼatade nso wɔ bobesa kɔɔ mu.

12 Hans ögon äro rödaktigare än vin, och hans tänder äro hvitare än mjölk.

Nʼaniwa aba bebiri asen bobesa. Ne se bɛyɛ fitaa asen nufusu.

13 Sebulon skall bo vid hafshamnena, och vid skepphamnena, och sträcka sig intill Sidon.

“Sebulon bɛtena mpoano. Obesisi ahyɛngyinabea ama ahyɛn. Nʼahye so bɛtrɛw akosi Sidon.

14 Isaschar skall vara en benåsne, och lägra sig emellan gränsorna.

“Isakar yɛ afurum hoɔdenfo a obutuw hɔ rehome wɔ nguankuw mu.

15 Och han såg rolighetena, att hon är god, och landet, att det är lustigt, och böjde sina härdar till att bära, och är vorden en skattskyldig tjenare.

Sɛ ohu sɛnea nʼahomegyebea ye fa, ne sɛnea nʼasase no so dwo a, obekuntun agye adesoa, na wapene so sɛ akoa ama ɔhyɛ adwuma.

16 Dan skall varda en domare ibland sitt folk, såsom ett annat slägte i Israel.

“Dan bebu ne manfo atɛn sɛ Israel mmusuakuw no baako.

17 Dan skall varda en orm på vägenom, och en huggorm på stigenom, och bita hästen i foten, att den derpå rider, skall till rygga falla.

Dan bɛyɛ sɛ ɔwɔ a ɔda kwankyɛn; ɔbɛyɛ sɛ ahurutoa a ɔnam ɔtempɔn mu a ɔka ɔpɔnkɔ nantin, sɛnea ɛbɛma ne sotefo atew ahwe nʼakyi.

18 Herre, jag väntar efter dina helso.

“Awurade, wo nkwagye na meretwɛn.

19 Gud, väpnad, skall föra hären, och åter igen föran.

“Nnipa bɔnefo bɛtow ahyɛ Gad so, na ɔno nso betiw wɔn atow ahyɛ wɔn so.

20 Af Asser kommer hans feta bröd, och han skall gifva Konungenom kräselig mat.

“Aser aduan a odi no bɛyɛ aduan pa. Na ɔbɛma ahennuan a ɛyɛ akɔnnɔ.

21 Naphthali är en snar hjort, och gifver kosteligit tal.

“Naftali te sɛ ɔforote a wɔagyaa no a ɔwo mma ahoɔfɛfo.

22 Joseph skall tillväxa; han skall tillväxa likavisst som vid en källo: Döttrarna träda fram uti regementet.

“Yosef yɛ ngodua a ɛsow aba, a esi asuten ho, na ne mman tra afasu.

23 Och ändock skyttarne voro honom förbittrade, trätte med honom, och hatade honom:

Agyantowfo kaa no hyɛe, de abufuw tow hyɛɛ ne so.

24 Så är dock hans båge blifven fast, och hans händers armar äro förmannade, genom dess mägtiges händer i Jacob: Af honom äro komne herdar, stenar i Israel.

Nanso ne bɛma no gyinaa pintinn, na ne basa mu yɛɛ den; esiane Otumfo Nyankopɔn a Yakob som no no a ɔyɛ oguanhwɛfo ne Israel botantim no;

25 Ifrå dins faders Gud är dig kommen hjelp, och af den Allsmägtiga äst du välsignad med välsignelse ofvan efter af himlenom; med välsignelse af djupet, som under ligger; med välsignelse på bröst och qved.

esiane Onyankopɔn a wʼagya som no a ɔboa wo no; Otumfo a ɔde ɔsoro nhyira behyira wo; nhyira a efi asase ase pɛɛ; nhyira a efi nufu ne ɔyafunu mu no.

26 Den välsignelse, som dinom fader och minom föräldrom lofvad är, går mägteliga efter deras önskan, som höge äro i verldene. Utaf Joseph skola hufvuden varda, och de öfverste Nazareer ibland sina bröder.

Wʼagya nhyira a wɔahyira no no bɛdɔɔso asen tete nteredee mmepɔw ne nkoko a etintim hɔ daa no so nnɔbae. Eyinom nyinaa mmra Yosef ti so, engugu anuanom no mu nea wɔapaw no no anintɔn so.

27 BenJamin är en glupande ulf. Om morgonen skall han äta rof, men om aftonen skall han utskifta rofvet.

“Benyamin yɛ pataku a ɔyɛ nam; ɔbɔ aporɔw anɔpa, kyere ne hanam we, na edu anwummere a, ɔkyekyɛ nam nkae no.”

28 Desse alle äro de tolf Israels slägter, och det är det, som deras fader hafver talat med dem, då han välsignade dem, hvar med sin besynnerliga välsignelse.

Eyi ne nhyira a Israel mmusuakuw dumien no agya de hyiraa wɔn; obiara ne sɛnea ɛfata no.

29 Och han böd dem, och sade till dem: Jag skall samkas till mitt folk; begrafver mig när mina fäder, i den kulone på Ephrons Hetheens åker.

Yakob rebewu no, ɔka kyerɛɛ wɔn hyɛɛ wɔn se, “Aka kakraa bi, na wɔrebɛfa me akɔka me mpanyimfo ho. Sɛ miwu a, munsie me wɔ ɔboda a ɛwɔ Hetini Efron afuw a wosiee me mpanyimfo wɔ mu no mu.

30 I den dubbelkulone, som ligger emot Mamre i Canaans lande, hvilka Abraham köpte till en arfgrift med åkrenom af Ephron den Hetheen.

Ɛno ne ɔboda ne afuw a ɛwɔ Makpela, a ɛbɛn Mamrɛ a ɛwɔ Kanaan asase so no. Abraham tɔɔ saa ɔboda no fii Hetini Efron nkyɛn, de yɛɛ amusiei.

31 Der hafva de begrafvit Abraham och Sara hans hustru: Der hafva de ock begrafvit Isaac och Rebecka hans hustru: Der hafver jag ock begrafvit Lea;

Saa ɔboda no mu na wosiee Abraham ne ne yere Sara. Ɛhɔ ara nso na wosiee Isak ne ne yere Rebeka, na misiee Lea nso.

32 I den åkrenom och de kulone, som af Heths barnom köpt är.

Me nena Abraham tɔɔ afuw no ne ɔboda a ɛka ho no nyinaa fii Hetifo no nkyɛn.”

33 Och när Jacob hade lyktat buden till sin barn, lade han sina fötter samman på sängene, led af, och vardt samkad till sitt folk.

Bere a Yakob kasa kyerɛɛ ne mma no wiee no, ɔmaa ne nan so guu ne mpa so wui. Wokosiee no wɔ ne mpanyimfo nkyɛn.