1 Mosebok 49

1 Och Jacob kallade sina söner, och sade: Församler eder, att jag må förkunna eder, hvad eder skall hända i den yttersta tiden.

2 Kommer tillhopa, och hörer till, I Jacobs barn; hörer edar fader Israel.

3 Ruben min förste son, du äst min kraft, och min första magt, den öfverste i offret, och den öfverste i riket.

4 Han utlöper med hast som vatten: Du skall icke vara den öfverste; ty du hafver uppstigit i dins faders lägre, och der hafver du med det uppstigandet besmittat mina säng.

5 De bröder Simeon och Levi, de hafva handlat orättfärdiga med deras mordvapen.

6 Min själ komme icke i deras råd, och min härlighet vare icke i deras förbund; förty uti deras vrede hafva de dödat mannen, och uti deras öfverdådighet hafva de förderfvat oxan.

7 Förbannad vare deras vrede, att hon så styf är, och deras grymhet, att hon så hård är: Jag skall skingra dem i Jacob, och förströ dem i Israel.

8 Juda, du äret, dig skola dine bröder lofva, din hand skall vara dina fiender på halsen; för dig skola dins faders barn buga sig.

9 Juda är ett ungt lejon, du äst högt kommen, min son, genom stor seger: Han hafver nederböjt sig, och lägrat sig som ett lejon, och som en lejinna. Ho törs sätta sig upp emot honom?

10 Spiran skall icke varda tagen ifrån Juda, ej heller en mästare ifrå hans fötter, tilldess Hjelten kommer; och honom skola folken tillfalla.

11 Han varder bindandes sin fåla vid vinträt, och sine åsninnos son vid den ädla vinqvisten. Han skall två sin kläder i vin, och sin mantel i vinbärs blod.

12 Hans ögon äro rödaktigare än vin, och hans tänder äro hvitare än mjölk.

13 Sebulon skall bo vid hafshamnena, och vid skepphamnena, och sträcka sig intill Sidon.

14 Isaschar skall vara en benåsne, och lägra sig emellan gränsorna.

15 Och han såg rolighetena, att hon är god, och landet, att det är lustigt, och böjde sina härdar till att bära, och är vorden en skattskyldig tjenare.

16 Dan skall varda en domare ibland sitt folk, såsom ett annat slägte i Israel.

17 Dan skall varda en orm på vägenom, och en huggorm på stigenom, och bita hästen i foten, att den derpå rider, skall till rygga falla.

18 Herre, jag väntar efter dina helso.

19 Gud, väpnad, skall föra hären, och åter igen föran.

20 Af Asser kommer hans feta bröd, och han skall gifva Konungenom kräselig mat.

21 Naphthali är en snar hjort, och gifver kosteligit tal.

22 Joseph skall tillväxa; han skall tillväxa likavisst som vid en källo: Döttrarna träda fram uti regementet.

23 Och ändock skyttarne voro honom förbittrade, trätte med honom, och hatade honom:

24 Så är dock hans båge blifven fast, och hans händers armar äro förmannade, genom dess mägtiges händer i Jacob: Af honom äro komne herdar, stenar i Israel.

25 Ifrå dins faders Gud är dig kommen hjelp, och af den Allsmägtiga äst du välsignad med välsignelse ofvan efter af himlenom; med välsignelse af djupet, som under ligger; med välsignelse på bröst och qved.

26 Den välsignelse, som dinom fader och minom föräldrom lofvad är, går mägteliga efter deras önskan, som höge äro i verldene. Utaf Joseph skola hufvuden varda, och de öfverste Nazareer ibland sina bröder.

27 BenJamin är en glupande ulf. Om morgonen skall han äta rof, men om aftonen skall han utskifta rofvet.

28 Desse alle äro de tolf Israels slägter, och det är det, som deras fader hafver talat med dem, då han välsignade dem, hvar med sin besynnerliga välsignelse.

29 Och han böd dem, och sade till dem: Jag skall samkas till mitt folk; begrafver mig när mina fäder, i den kulone på Ephrons Hetheens åker.

30 I den dubbelkulone, som ligger emot Mamre i Canaans lande, hvilka Abraham köpte till en arfgrift med åkrenom af Ephron den Hetheen.

31 Der hafva de begrafvit Abraham och Sara hans hustru: Der hafva de ock begrafvit Isaac och Rebecka hans hustru: Der hafver jag ock begrafvit Lea;

32 I den åkrenom och de kulone, som af Heths barnom köpt är.

33 Och när Jacob hade lyktat buden till sin barn, lade han sina fötter samman på sängene, led af, och vardt samkad till sitt folk.