1 Mosebok 49
1 Och Jacob kallade sina söner, och sade: Församler eder, att jag må förkunna eder, hvad eder skall hända i den yttersta tiden.
To pacoengah Jakob mah a capanawk to kawk moe, hmabang angzo han koi hmuen kang thuih o han pongah, ahmuen maeto ah amkhueng oh.
2 Kommer tillhopa, och hörer till, I Jacobs barn; hörer edar fader Israel.
Jakob ih caanawk, nawnto amkhueng oh loe, nam Pa Israel ih lok hae tahngai oh.
3 Ruben min förste son, du äst min kraft, och min första magt, den öfverste i offret, och den öfverste i riket.
Reuben, nang loe ka calu, ka thacakhaih, ka tha oh tangsuekhaih, saiqathaih hoi sakthaihaih sang koek ah na oh.
4 Han utlöper med hast som vatten: Du skall icke vara den öfverste; ty du hafver uppstigit i dins faders lägre, och der hafver du med det uppstigandet besmittat mina säng.
Tui baktiah nang phui pongah, na hoihhaih om mak ai boeh; nam pa iihhaih nuiah na dawh moe, ka iihhaih to nam hnongsak.
5 De bröder Simeon och Levi, de hafva handlat orättfärdiga med deras mordvapen.
Simeon hoi Levi loe nawkamya ah oh moe, sumsen hoiah kasae sakhaih ahmuen ah a oh hoi.
6 Min själ komme icke i deras råd, och min härlighet vare icke i deras förbund; förty uti deras vrede hafva de dödat mannen, och uti deras öfverdådighet hafva de förderfvat oxan.
Aw ka hinghaih, nihnik mah tamquta hoi sak ih ahmuen ah na thumsak hmah, kai pakoehhaih loe nihcae amkhuenghaih ahmuen ah na thumsak hmah; nihnik loe palungphuihaih hoiah kami to hum hoi moe, a koeh hoi ih baktiah vangpui tapang to paro hoi.
7 Förbannad vare deras vrede, att hon så styf är, och deras grymhet, att hon så hård är: Jag skall skingra dem i Jacob, och förströ dem i Israel.
Nihnik loe palungphui hoi, poek amthueng hoi moe, palungduemh hoi pongah kasae zok hoi nasoe! Jakob acaeng thungah nihnik to ka tapraek moe, Israel acaeng thungah kam hetsak phang han.
8 Juda, du äret, dig skola dine bröder lofva, din hand skall vara dina fiender på halsen; för dig skola dins faders barn buga sig.
Judah, nang loe nam yanawk mah pakoeh o tih; na ban loe misanawk ih tahnong nuiah om tih; nam pa ih caanawk loe na hmaa ah akuep o tih.
9 Juda är ett ungt lejon, du äst högt kommen, min son, genom stor seger: Han hafver nederböjt sig, och lägrat sig som ett lejon, och som en lejinna. Ho törs sätta sig upp emot honom?
Aw Judah, nang loe kanawk kaipui ah na oh, ka capa, nang loe moi kaekhaih ahmuen hoiah nang zoh tahang moe, na tabok; kaipui baktih, kaipui amno baktih toengah avah; mi mah maw anih to pathawk thai tih?
10 Spiran skall icke varda tagen ifrån Juda, ej heller en mästare ifrå hans fötter, tilldess Hjelten kommer; och honom skola folken tillfalla.
Shiloh pha ai karoek to tayae toeng loe, Judah khae hoi amhoe mak ai ueloe, a ukhaih cunghet doeh a khok salak hoiah takhoe mak ai; kaminawk loe anih khaeah ni amkhueng o tih.
11 Han varder bindandes sin fåla vid vinträt, och sine åsninnos son vid den ädla vinqvisten. Han skall två sin kläder i vin, och sin mantel i vinbärs blod.
Misurkung pongah angmah ih hrang to paeh ueloe, laa hrang caa to kahoih koek misurkung pongah paeh tih; angmah ih khukbuen to misurtui hoi pasuk ueloe, angmah ih laihawnawk doeh misurtui hoiah pasuk tih.
12 Hans ögon äro rödaktigare än vin, och hans tänder äro hvitare än mjölk.
Anih ih mik loe misurtui hoi thim ueloe, a ha doeh maitaw tahnutui hoiah anglung tih.
13 Sebulon skall bo vid hafshamnena, och vid skepphamnena, och sträcka sig intill Sidon.
Zebulun loe tuipui taengah om ueloe, palongpui anghakhaih ahmuen ah om tih; anih ih ramri loe Sidon karoek to kawk tih.
14 Isaschar skall vara en benåsne, och lägra sig emellan gränsorna.
Issakar loe mae salakah tabok thacak laa hrang ah oh;
15 Och han såg rolighetena, att hon är god, och landet, att det är lustigt, och böjde sina härdar till att bära, och är vorden en skattskyldig tjenare.
anghakhaih ahmuen kahoih to a hnuk moe, prae kahoih to a hnuk pongah, angmah ih palaeng nuiah hmuen to koeng ueloe, tamut paek tamna ah om tih.
16 Dan skall varda en domare ibland sitt folk, såsom ett annat slägte i Israel.
Dan loe Israel ih acaeng maeto ah oh baktih toengah, angmah ih kaminawk to lokcaek tih.
17 Dan skall varda en orm på vägenom, och en huggorm på stigenom, och bita hästen i foten, att den derpå rider, skall till rygga falla.
Dan loe loklam ah kaom pahui ah om ueloe, hrang angthueng kami to hnuk angnawnsak hanah, hrang khok tahmawh patuk pahui sae ah om tih.
18 Herre, jag väntar efter dina helso.
Aw Angraeng, na pahlonghaih to ka zing.
19 Gud, väpnad, skall föra hären, och åter igen föran.
Misanawk mah Gad to tuh o tih, toe anih mah nihcae to tuh let ueloe, hnukkhuem ah pazawk tih.
20 Af Asser kommer hans feta bröd, och han skall gifva Konungenom kräselig mat.
Asher ah caaknaek kahoih tacawt tih, siangpahrang paek koi caaknaek to tacawt tih.
21 Naphthali är en snar hjort, och gifver kosteligit tal.
Naphtali loe angmah koeh baktiah kaom tasuk, kranghoih caa sahkung tasuk ah oh.
22 Joseph skall tillväxa; han skall tillväxa likavisst som vid en källo: Döttrarna träda fram uti regementet.
Joseph loe thacak thingkung, tui taengah kaom thingkung ah oh; anih ih tanghangnawk loe tapang ranui khoek to amzam.
23 Och ändock skyttarne voro honom förbittrade, trätte med honom, och hatade honom:
Kalii kaat kop kaminawk mah anih to paroeai raihaih paek o, hnukma o moe, a kah o;
24 Så är dock hans båge blifven fast, och hans händers armar äro förmannade, genom dess mägtiges händer i Jacob: Af honom äro komne herdar, stenar i Israel.
toe anih ih kalii loe thazok ai; anih ih ban tampawk loe Jakob Sithaw ih ban thacakhaih rang hoiah, (tuutoep kami ah kaom, Israel ih lungsong ah oh; )
25 Ifrå dins faders Gud är dig kommen hjelp, och af den Allsmägtiga äst du välsignad med välsignelse ofvan efter af himlenom; med välsignelse af djupet, som under ligger; med välsignelse på bröst och qved.
nang loe nang bomkung, nam pa ih Sithaw rang hoiah nang han van ranui hoi tahamhoihaih paekkung, Sithaw rang hoiah tha na cak; atlim ah kaom kathuk tahamhoihaih, tahnutui hoi caa im tahamhoihaih mah nang han tahamhoihaih paek nasoe;
26 Den välsignelse, som dinom fader och minom föräldrom lofvad är, går mägteliga efter deras önskan, som höge äro i verldene. Utaf Joseph skola hufvuden varda, och de öfverste Nazareer ibland sina bröder.
nam pa mah paek ih tahamhoihaih loe, canghni ah mae nui ih tahamhoihaih, dungzan maesomnawk nuiah kaom kahoih hmuennawk pongah doeh len kue; to tahamhoihaih loe Joseph ih lu nuiah om nasoe loe, amyanawk hoi kamhoe ah kaom kami ih lu nuiah om nasoe.
27 BenJamin är en glupande ulf. Om morgonen skall han äta rof, men om aftonen skall han utskifta rofvet.
Benjamin loe kalomh thaih tasui ah oh; anih loe khawnthaw ah moi to kaek ueloe, aqum ah a lomh ih hmuen to tapraek tih, tiah a naa.
28 Desse alle äro de tolf Israels slägter, och det är det, som deras fader hafver talat med dem, då han välsignade dem, hvar med sin besynnerliga välsignelse.
Hae kaminawk loe Isreal acaeng hatlai hnetto ah oh o, ampa mah nihcae khaeah thuih pae ih lok loe hae tiah oh; ampa mah nihcae hak han koi tahamhoihaih to paek boih.
29 Och han böd dem, och sade till dem: Jag skall samkas till mitt folk; begrafver mig när mina fäder, i den kulone på Ephrons Hetheens åker.
To pacoengah nihcae khaeah hae tiah lokthuih pae; Kai loe kaimah ih kaminawk amkhuenghaih ahmuen ah ka caeh han boeh; Hit kami Ephron ih lawk thungah kaom thlungkhaw thungah kam panawk hoi nawnto na phum oh,
30 I den dubbelkulone, som ligger emot Mamre i Canaans lande, hvilka Abraham köpte till en arfgrift med åkrenom af Ephron den Hetheen.
to thlungkhaw loe Kanaan prae, Mamre vangpui pha ai naah, Makpelah ahmuen ah oh moe, Abraham mah Hit kami Ephron khaeah, lawk hoi nawnto taprong sak hanah a qanh.
31 Der hafva de begrafvit Abraham och Sara hans hustru: Der hafva de ock begrafvit Isaac och Rebecka hans hustru: Der hafver jag ock begrafvit Lea;
Abraham hoi a zu Sarah, Issak hoi a zu Rebakah loe to ahmuen ah aphum o; Leah doeh to ahmuen ah ka phum.
32 I den åkrenom och de kulone, som af Heths barnom köpt är.
Lawk hoi thlungkhaw loe, Hit kaminawk khaeah ni ka qanh, tiah a naa.
33 Och när Jacob hade lyktat buden till sin barn, lade han sina fötter samman på sängene, led af, och vardt samkad till sitt folk.
A caanawk khaeah lokthuih boih pacoengah, Jakob loe a iihhaih ahmuen ah a khok to azuh tahang, hinghaih qui apet pacoengah, angmah ih kaminawk amkhuenghaih ahmuen ah angkuem.
