1 Mosebok 44
1 Och Joseph befallde honom, som var öfver hans hus, och sade: Fyll dessa männernas säckar med spisning, så mycket de kunna föra, och lägg hvarjom sina penningar ofvan i hans säck:
Andin u ɵz ɵyini baxⱪuridiƣan ƣojidariƣa buyrup: — Bu kixilǝrning taƣarlirini elip kɵtürǝligüdǝk axliⱪ ⱪaqilap, ⱨǝrbirining pulini taƣirining aƣziƣa selip ⱪoyƣin;
2 Och mina silfskål ofvan i dens yngstas säck med penningarna för sädena. Han gjorde, som Joseph honom sade.
andin mening jamimni, yǝni kümüx jamni axliⱪning puli bilǝn billǝ ǝng kiqikining taƣirining aƣziƣa selip ⱪoyƣin, — dedi. U adǝm Yüsüpning deginidǝk ⱪildi.
3 Om morgonen, då ljust vardt, läto de männerna fara med sina åsnar.
Ətisi tang yoriƣanda, ular exǝkliri bilǝn billǝ yolƣa selip ⱪoyuldi.
4 Då de nu voro ut af stadenom, och icke långt komne, sade Joseph till honom, som var öfver hans hus: Up och far efter männerna, och när du får dem, så säg till dem: Hvi hafven I lönt godt med ondo?
Lekin ular xǝⱨǝrdin qiⱪip anqǝ uzun mangmayla, Yüsüp ƣojidariƣa: — Ornungdin tur, bu adǝmlǝrning kǝynidin ⱪoƣliƣin; ularƣa yetixkiningdǝ ularƣa: «Nemixⱪa yahxiliⱪⱪa yamanliⱪ ⱪayturdunglar?
5 Är icke det der min herre dricker utaf, och der han spår med? I hafven illa gjort.
Hojam xu [jamda] xarab iqidu ⱨǝmdǝ uningda pal aqidu ǝmǝsmu?! Mundaⱪ ⱪilƣininglar rǝzillik ⱪilƣininglar bolmamdu!» degin, — dedi.
6 Och som han beslog dem, sade han sådan ord till dem.
Bu adǝm ularning kǝynidin yetixip berip, ularƣa bu sɵzlǝrni ⱪildi.
7 De svarade honom: Hvi talar min herre sådana ord? Bort det, att dine tjenare skulle så göra.
Ular uningƣa jawabǝn: — Hojimiz nemixⱪa mundaⱪ gǝp ⱪilidu? Mundaⱪ ixni ⱪilix kǝminiliridin neri bolsun!
8 Si, penningarna, som vi funnom ofvan uti våra säckar, hafvom vi fört till dig igen af Canaans lande: Och hvi skulle vi då hafva stulit silfver eller guld af dins herras huse?
Biz ǝslidǝ taƣarlirimizning aƣzidin tapⱪan pulnimu Ⱪanaan zeminidin silining ⱪaxliriƣa ⱪayturup berixkǝ ǝkǝlgǝniduⱪ. Xundaⱪ turuⱪluⱪ ⱪandaⱪmu hojilirining ɵyidin altun-kümüxni oƣrilayli?
9 När hvilken det varder funnit ibland dina tjenare, han må dö: Dertill vilje vi ock vara mins herras trälar.
Kǝminiliringning arisida kimdin bu [jam] tepilsa, xu ɵlümgǝ mǝⱨkum bolsun, bizmu hojimizning ⱪulliri bolayli, — dedi.
10 Han sade: Ja, vare som I hafven sagt: När hvilkom det finnes, han vare min träl: men I skolen vara löse.
Ƣojidar jawabǝn: — Eytⱪan sɵzliringlardǝk bolsun; jam kimning yenidin tepilsa, xu kixi ⱪulum bolup ⱪelip ⱪalsun, ⱪalƣanliringlar bigunaⱨ bolisilǝr, — dedi.
11 Och då de hastade sig, och lade hvar sin säck af ned på jordena, och hvar lät upp sin säck.
Xuning bilǝn ular aldirap-tenǝp, taƣarlirini yǝrgǝ qüxürüp, ⱨǝrbiri ɵz taƣirini eqip bǝrdi.
12 Och han sökte, och begynte på den första, in till den yngsta; då fans skålen i BenJamins säck.
Ƣojidar qonginingkidin baxlap kiqikiningkigiqǝ ahturdi, jam Binyaminning taƣiridin tepildi.
13 Då refvo de sin kläder, och ladde hvar uppå sin åsna, och foro åter in i staden.
Buni kɵrüp ular kiyimlirini yirtixip, ⱨǝrbiri exikigǝ ⱪaytidin yükni artip, xǝⱨǝrgǝ ⱪaytti.
14 Och Juda gick med sina bröder in i Josephs hus; ty han var ändå der, och de föllo ned på jordena för honom.
Xundaⱪ ⱪilip Yǝⱨuda wǝ ⱪerindaxliri Yüsüpning ɵyigǝ kǝldi; u tehi xu yǝrdǝ idi. Ular uning aldiƣa kelip ɵzlirini yǝrgǝ etixti.
15 Joseph sade till dem: Hvi torden I det göra? Veten I icke, att en sådana man, som jag är, kunde spå till?
Yüsüp ularƣa: — Bu silǝrning zadi nemǝ ⱪilƣininglar? Meningdǝk adǝmning qoⱪum pal aqalaydiƣanliⱪini bilmǝmtinglar? — dedi.
16 Juda sade: Hvad skole vi säga minom herra, eller huru skole vi bära före? Gud hafver funnit dina tjenares missgerningar: Si, vi och den, som skålen är funnen när, äre min herras trälar.
Yǝⱨuda jawabǝn: — Biz hojimizƣa nemimu deyǝlǝymiz? Nemǝ gǝp ⱪilalaymiz, ⱪandaⱪ ⱪilip ɵzimizni aⱪliyalaymiz? Huda kǝminlirining ⱪǝbiⱨlikini axkara ⱪildi. Mana, biz wǝ ⱪolidin jamliri tepilƣan kixi ⱨǝmmimiz hojimizƣa ⱪul bolidiƣan bolduⱪ, — dedi.
17 Men han sade: Bort det, att jag skulle så göra. Den mannen, som skålen är funnen när, han skall vara min träl: Men I farer med frid upp till edar fader.
Lekin Yüsüp: — Mundaⱪ ⱪilix mǝndin neri bolsun! Bǝlki jam kimning ⱪolidin tepilƣan bolsa pǝⱪǝt xu kixi mening ⱪulum bolidu. Lekin ⱪalƣanliringlar aman-esǝn atanglarning ⱪexiƣa ketinglar, — dedi.
18 Då gick Juda till honom, och sade: Min herre, låt din tjenare tala ett ord i dina öron, min herre, och din vrede harmes icke öfver din tjenare; ty du äst såsom Pharao.
Andin Yǝⱨuda uningƣa yeⱪin berip mundaⱪ dedi: — Əy hojam, kǝminilirigǝ ⱪulaⱪ selip hojamning ⱪuliⱪiƣa bir eƣiz gǝp ⱪilixⱪa ijazǝt bǝrgǝyla. Ƣǝzǝpliri kǝminilirigǝ tutaxmiƣay; qünki ɵzliri Pirǝwngǝ ohxax ikǝnla.
19 Min herre frågade sina tjenare, och sade: Hafven I ock någon fader, eller broder?
Əslidǝ hojam kǝminiliridin: «Atanglar ya ininglar barmu?» dǝp soriwidila,
20 Då svarade vi: Vi hafve en fader, och han är gammal, och en ung dräng föddan i hans ålderdom, och hans broder är död, och han är allena blifven igen af sine moder, och hans fader hafver honom kär.
biz hojimizƣa jawabǝn: «Bizning bir ⱪeri atimiz bar wǝ u ⱪeriƣanda tapⱪan, yax bir balisimu bar. Bu balining bir anisidin bolƣan akisi ɵlüp ketip, u ɵzi yalƣuz ⱪaldi; uning atisi uni intayin sɵyidu» desǝk,
21 Då sade du till dina tjenare: Hafver honom hit ned till mig, och jag vill göra honom godt.
Sili kǝminilirigǝ: «Uning ɵzini ⱪeximƣa elip kelinglar, mǝn uni ɵz kɵzüm bilǝn kɵrǝy» dedilǝ.
22 Men vi svarade minom herra: Pilten kan icke komma ifrå sinom fader; hvar han komme honom ifrå, dödde han.
Biz hojimizƣa jawab berip: «Yigit atisidin ayrilalmaydu; ǝgǝr atisidin ayrilsa, atisi ɵlüp ketidu» desǝk,
23 Då sade du till dina tjenare: Hvar edar yngste broder icke kommer här med eder, skolen I icke mera komma för min ögon.
Sili yǝnila kǝminilirigǝ: «Əgǝr kiqik ininglar silǝr bilǝn billǝ kǝlmisǝ, yüzümni yǝnǝ kɵrimiz dǝp hiyal ⱪilmanglar» degǝnidila.
24 Då forom vi upp till din tjenare, min fader, och sadom honom mins herras tal.
Xuning bilǝn biz kǝminiliri atimizning ⱪexiƣa barƣanda hojamning sɵzlirini uningƣa eyttuⱪ;
25 Då sade vår fader: Farer åter bort, och köper oss någon spisning.
andin atimiz yǝnǝ: «Yǝnǝ berip, bizgǝ azraⱪ axliⱪ elip kelinglar» dewidi,
26 Men vi sade: Vi kunne icke fara der ned, med mindre vår yngste broder är med oss, så vilje vi fara derned; ty vi kunne icke komma för dens mansens ögon, hvar vår yngste broder icke är med oss.
Biz jawabǝn: «Biz xu yǝrgǝ ⱪaytidin qüxǝlmǝymiz; ǝgǝr kiqik inimiz biz bilǝn billǝ bolsa, undaⱪta barimiz; qünki kiqik inimiz biz bilǝn billǝ bolmisa, u zatning yüzi aldida turalmaymiz», deduⱪ.
27 Då sade din tjenare, min fader, till oss: I veten, att min hustru hafver födt mig två:
Silining ⱪulliri bizning atimiz bizgǝ yǝnǝ: «silǝrgǝ mǝlumki, ayalim manga ikki oƣul tuƣup bǝrgǝnidi.
28 Den ene gick bort ifrån mig, och det sades, att han skulle vara ihjälrifven; och jag hafver ej sett honom allt härtill.
Biri mening yenimdin qiⱪip, yoⱪ bolup kǝtti; mǝn: u jǝzmǝn titma-titma ⱪiliwetiliptu, dǝp oylidim, xundaⱪla uni bügüngiqǝ kɵrmidim.
29 Skolen I ock taga denna ifrå mig, och honom vederfars något ondt, så varden I drifvande min grå hår med sorg ned i grafvena. (Sheol h7585)
Əmdi silǝr bunimu mening ⱪeximdin elip ketip, uningƣa bir kelixmǝslik kelip ⱪalsa, silǝr mǝndǝk bir aⱪ qaqliⱪ adǝmni dǝrd-ǝlǝm bilǝn tǝhtisaraƣa qüxüriwetisilǝr», degǝnidi. (Sheol h7585)
30 Om jag nu komme hem till din tjenare, min fader, och pilten vore icke med oss, efter hans själ hänger intill desses själ;
Əmdi mǝn silining ⱪulliri mening atamning ⱪexiƣa barƣanda, xu bala biz bilǝn bolmisa uning jeni balining jeniƣa baƣlanƣan bolƣaqⱪa,
31 Så sker det, då han ser, att pilten icke är tillstädes, att han dör: Så vorde vi dine tjenare, dins tjenares, vårs faders grå hår förande med jämmer ned i grafvena. (Sheol h7585)
xundaⱪ boliduki, u balining yoⱪluⱪini kɵrsǝ, jǝzmǝn ɵlüp ketidu; xuning bilǝn silining ⱪulliri bizning atimiz bolƣan bu aⱪ qaqni dǝrd-ǝlǝm iqidǝ tǝⱨtisaraƣa qüxürüwǝtkǝn bolimiz. (Sheol h7585)
32 Ty jag, din tjenare, hafver varit minom fader god för pilten, och sagt: Hafver jag icke honom till dig igen, så vill jag hafva skuld i alla mina lifsdagar.
Qünki mǝnki kǝminiliri atamƣa bu yigit üqün kepil bolup: «Əgǝr mǝn uni ⱪexingƣa ⱪayturup kǝlmisǝm pütkül ɵmrümdǝ atamning aldida gunaⱨkar bolay» degǝnidim.
33 Derföre, låt din tjenare blifva här qvar minom herra för en träl i piltens stad; och låt pilten fara upp med sina bröder.
Xunga ⱨazir ɵtünüp ⱪalay, mǝnki kǝminiliri u yigitning ornida hojamning ⱪexida ⱪul bolup tursam, u yigit ⱪerindaxliri bilǝn billǝ ⱪaytip kǝtsǝ!
34 Förty, huru skulle jag fara upp till min fader, när pilten är icke med mig? Jag finge se den jämmer, som min fader uppå komme.
Qünki yigit mǝn bilǝn bolmisa, mǝn ⱪandaⱪmu atamning ⱪexiƣa baralaymǝn? Atamƣa xundaⱪ azab-oⱪubǝtning qüxüxini kɵzüm kɵrgüqi bolmisun! — dedi.
