1 Mosebok 44

1 Och Joseph befallde honom, som var öfver hans hus, och sade: Fyll dessa männernas säckar med spisning, så mycket de kunna föra, och lägg hvarjom sina penningar ofvan i hans säck:

And he commanded the steward of his house, saying, Fill the men’s sacks with food, as much as they can carry, and put every man’s money in his sack’s mouth.

2 Och mina silfskål ofvan i dens yngstas säck med penningarna för sädena. Han gjorde, som Joseph honom sade.

And put my cup, the silver cup, in the sack’s mouth of the youngest, and his grain money. And he did according to the word that Joseph had spoken.

3 Om morgonen, då ljust vardt, läto de männerna fara med sina åsnar.

As soon as the morning was light, the men were sent away, they and their donkeys.

4 Då de nu voro ut af stadenom, och icke långt komne, sade Joseph till honom, som var öfver hans hus: Up och far efter männerna, och när du får dem, så säg till dem: Hvi hafven I lönt godt med ondo?

And when they had gone out of the city, and were not yet far off, Joseph said to his steward, Arise, follow after the men; and when thou dost overtake them, say to them, Why have ye rewarded evil for good?

5 Är icke det der min herre dricker utaf, och der han spår med? I hafven illa gjort.

Is not this the cup in which my lord drinketh, and by which indeed he divineth? ye have done evil in so doing.

6 Och som han beslog dem, sade han sådan ord till dem.

And he overtook them, and he spoke to them these same words.

7 De svarade honom: Hvi talar min herre sådana ord? Bort det, att dine tjenare skulle så göra.

And they said to him, Why saith my lord these words? Far be it from us that thy servants should do according to this thing:

8 Si, penningarna, som vi funnom ofvan uti våra säckar, hafvom vi fört till dig igen af Canaans lande: Och hvi skulle vi då hafva stulit silfver eller guld af dins herras huse?

Behold, the money, which we found in our sacks’ mouths, we brought again to thee from the land of Canaan: how then should we steal from thy lord’s house silver or gold?

9 När hvilken det varder funnit ibland dina tjenare, han må dö: Dertill vilje vi ock vara mins herras trälar.

With whomever of thy servants it shall be found, both let him die, and we also will be my lord’s slaves.

10 Han sade: Ja, vare som I hafven sagt: När hvilkom det finnes, han vare min träl: men I skolen vara löse.

And he said, Now also let it be according to your words: he with whom it shall be found shall be my servant; and ye shall be blameless.

11 Och då de hastade sig, och lade hvar sin säck af ned på jordena, och hvar lät upp sin säck.

Then they speedily took down every man his sack to the ground, and opened every man his sack.

12 Och han sökte, och begynte på den första, in till den yngsta; då fans skålen i BenJamins säck.

And he searched, and began at the eldest, and stopped at the youngest: and the cup was found in Benjamin’s sack.

13 Då refvo de sin kläder, och ladde hvar uppå sin åsna, och foro åter in i staden.

Then they tore their clothes, and loaded every man his donkey, and returned to the city.

14 Och Juda gick med sina bröder in i Josephs hus; ty han var ändå der, och de föllo ned på jordena för honom.

And Judah and his brethren came to Joseph’s house; for he was yet there: and they fell before him on the ground.

15 Joseph sade till dem: Hvi torden I det göra? Veten I icke, att en sådana man, som jag är, kunde spå till?

And Joseph said to them, What deed is this that ye have done? knew ye not that such a man as I can certainly divine?

16 Juda sade: Hvad skole vi säga minom herra, eller huru skole vi bära före? Gud hafver funnit dina tjenares missgerningar: Si, vi och den, som skålen är funnen när, äre min herras trälar.

And Judah said, What shall we say to my lord? what shall we speak? or how shall we clear ourselves? God hath found out the iniquity of thy servants: behold, we are my lord’s servants, both we, and he also with whom the cup is found.

17 Men han sade: Bort det, att jag skulle så göra. Den mannen, som skålen är funnen när, han skall vara min träl: Men I farer med frid upp till edar fader.

And he said, Far be it from me that I should do so: the man in whose hand the cup is found, he shall be my servant; and as for you, go in peace to your father.

18 Då gick Juda till honom, och sade: Min herre, låt din tjenare tala ett ord i dina öron, min herre, och din vrede harmes icke öfver din tjenare; ty du äst såsom Pharao.

Then Judah came near to him, and said, O my lord, let thy servant, I pray thee, speak a word in my lord’s ears, and let not thy anger burn against thy servant: for thou art even as Pharaoh.

19 Min herre frågade sina tjenare, och sade: Hafven I ock någon fader, eller broder?

My lord asked his servants, saying, Have ye a father, or a brother?

20 Då svarade vi: Vi hafve en fader, och han är gammal, och en ung dräng föddan i hans ålderdom, och hans broder är död, och han är allena blifven igen af sine moder, och hans fader hafver honom kär.

And we said to my lord, We have a father, an old man, and a child of his old age, a little one; and his brother is dead, and he alone is left of his mother, and his father loveth him.

21 Då sade du till dina tjenare: Hafver honom hit ned till mig, och jag vill göra honom godt.

And thou saidst to thy servants, Bring him down to me, that I may set my eyes upon him.

22 Men vi svarade minom herra: Pilten kan icke komma ifrå sinom fader; hvar han komme honom ifrå, dödde han.

And we said to my lord, The lad cannot leave his father: for if he should leave his father, his father would die.

23 Då sade du till dina tjenare: Hvar edar yngste broder icke kommer här med eder, skolen I icke mera komma för min ögon.

And thou saidst to thy servants, Except your youngest brother shall come down with you, ye shall see my face no more.

24 Då forom vi upp till din tjenare, min fader, och sadom honom mins herras tal.

And it came to pass when we came to thy servant my father, we told him the words of my lord.

25 Då sade vår fader: Farer åter bort, och köper oss någon spisning.

And our father said, Go again, buy us a little food.

26 Men vi sade: Vi kunne icke fara der ned, med mindre vår yngste broder är med oss, så vilje vi fara derned; ty vi kunne icke komma för dens mansens ögon, hvar vår yngste broder icke är med oss.

And we said, We cannot go down: if our youngest brother shall be with us, then will we go down: for we may not see the man’s face, except our youngest brother shall be with us.

27 Då sade din tjenare, min fader, till oss: I veten, att min hustru hafver födt mig två:

And thy servant my father said to us, Ye know that my wife bore me two sons:

28 Den ene gick bort ifrån mig, och det sades, att han skulle vara ihjälrifven; och jag hafver ej sett honom allt härtill.

And the one went out from me, and I said, Surely he is torn in pieces; and I have not seen him since:

29 Skolen I ock taga denna ifrå mig, och honom vederfars något ondt, så varden I drifvande min grå hår med sorg ned i grafvena. (Sheol h7585)

And if ye take this also from me, and harm shall befall him, ye shall bring down my gray hairs with sorrow to the grave. (Sheol h7585)

30 Om jag nu komme hem till din tjenare, min fader, och pilten vore icke med oss, efter hans själ hänger intill desses själ;

Now therefore when I come to thy servant my father, and the lad is not with us; seeing that his life is bound up in the lad’s life;

31 Så sker det, då han ser, att pilten icke är tillstädes, att han dör: Så vorde vi dine tjenare, dins tjenares, vårs faders grå hår förande med jämmer ned i grafvena. (Sheol h7585)

It shall come to pass, when he seeth that the lad is not with us, that he will die: and thy servants shall bring down the gray hairs of thy servant our father with sorrow to the grave. (Sheol h7585)

32 Ty jag, din tjenare, hafver varit minom fader god för pilten, och sagt: Hafver jag icke honom till dig igen, så vill jag hafva skuld i alla mina lifsdagar.

For thy servant became surety for the lad to my father, saying, If I bring him not to thee, then I shall bear the blame to my father for ever.

33 Derföre, låt din tjenare blifva här qvar minom herra för en träl i piltens stad; och låt pilten fara upp med sina bröder.

Now therefore, I pray thee, let thy servant abide instead of the lad a slave to my lord; and let the lad return with his brethren.

34 Förty, huru skulle jag fara upp till min fader, när pilten är icke med mig? Jag finge se den jämmer, som min fader uppå komme.

For how shall I return to my father, and the lad be not with me? lest perhaps I see the evil that shall come on my father.