1 Mosebok 44

1 Och Joseph befallde honom, som var öfver hans hus, och sade: Fyll dessa männernas säckar med spisning, så mycket de kunna föra, och lägg hvarjom sina penningar ofvan i hans säck:

And he commaunded the rueler of his house saynge: fyll the mens sackes with food as moch as they can carie

2 Och mina silfskål ofvan i dens yngstas säck med penningarna för sädena. Han gjorde, som Joseph honom sade.

and put euery mans money in his bagge mouth and put my syluer cuppe in the sackes mouth of the yongest and his corne money also. And he dyd as Ioseph had sayde.

3 Om morgonen, då ljust vardt, läto de männerna fara med sina åsnar.

And in ye mornynge as soone as it was lighte the me were let goo with their asses.

4 Då de nu voro ut af stadenom, och icke långt komne, sade Joseph till honom, som var öfver hans hus: Up och far efter männerna, och när du får dem, så säg till dem: Hvi hafven I lönt godt med ondo?

And when they were out of the cytie and not yet ferre awaye Ioseph sayde vnto the ruelar of his house: vp and folowe after the men and ouertake them and saye vnto them: wherefore haue ye rewarded euell for good?

5 Är icke det der min herre dricker utaf, och der han spår med? I hafven illa gjort.

is that not the cuppe of which my lorde drynketh ad doth he not prophesie therin? ye haue euell done that ye haue done.

6 Och som han beslog dem, sade han sådan ord till dem.

And he ouertoke them and sayde the same wordes vnto them.

7 De svarade honom: Hvi talar min herre sådana ord? Bort det, att dine tjenare skulle så göra.

And they answered him: wherfore sayth my lorde soch wordes? God forbydd that thy servauntes shulde doo so.

8 Si, penningarna, som vi funnom ofvan uti våra säckar, hafvom vi fört till dig igen af Canaans lande: Och hvi skulle vi då hafva stulit silfver eller guld af dins herras huse?

Beholde the money which we founde in oure sackes mouthes we brought agayne vnto the out of the lande of Canaa: how then shulde we steale out of my lordes house ether syluer or golde?

9 När hvilken det varder funnit ibland dina tjenare, han må dö: Dertill vilje vi ock vara mins herras trälar.

with whosoeuer of thy seruauntes it be founde let him dye and let vs also be my lordes bondmen.

10 Han sade: Ja, vare som I hafven sagt: När hvilkom det finnes, han vare min träl: men I skolen vara löse.

And he sayde: Now therfore acordynge vnto youre woordes he with whom it is found shalbe my seruaunte: but ye shalbe harmelesse.

11 Och då de hastade sig, och lade hvar sin säck af ned på jordena, och hvar lät upp sin säck.

And attonce euery man toke downe his sacke to the grounde ad every man opened his sacke.

12 Och han sökte, och begynte på den första, in till den yngsta; då fans skålen i BenJamins säck.

And he serched and began at the eldest and left at the yongest. And the cuppe was founde in Ben Iamins sacke.

13 Då refvo de sin kläder, och ladde hvar uppå sin åsna, och foro åter in i staden.

Then they rent their clothes and laded euery man his asse and went agayne vnto the cytie.

14 Och Juda gick med sina bröder in i Josephs hus; ty han var ändå der, och de föllo ned på jordena för honom.

And Iuda and his brethre came to Iosephs house for he was yet there ad they fell before him on the grounde.

15 Joseph sade till dem: Hvi torden I det göra? Veten I icke, att en sådana man, som jag är, kunde spå till?

And Ioseph sayde vnto the: what dede is this which ye haue done? wist ye not that soch a man as I can prophesie?

16 Juda sade: Hvad skole vi säga minom herra, eller huru skole vi bära före? Gud hafver funnit dina tjenares missgerningar: Si, vi och den, som skålen är funnen när, äre min herras trälar.

Then sayde Iuda: what shall we saye vnto my lorde what shall we speake or what excuse can we make? God hath founde out ye wekednesse of thy seruauntes. Beholde both we and he with whom the cuppe is founde are thy seruauntes.

17 Men han sade: Bort det, att jag skulle så göra. Den mannen, som skålen är funnen när, han skall vara min träl: Men I farer med frid upp till edar fader.

And he answered: God forbyd ye I shulde do so the man with whom the cuppe is founde he shalbe my seruaunte: but goo ye in peace vn to youre father.

18 Då gick Juda till honom, och sade: Min herre, låt din tjenare tala ett ord i dina öron, min herre, och din vrede harmes icke öfver din tjenare; ty du äst såsom Pharao.

Then Iuda went vnto him and sayde: oh my lorde let thy servaunte speake a worde in my lordes audyence and be not wrooth with thi servaunte: for thou art euen as Pharao.

19 Min herre frågade sina tjenare, och sade: Hafven I ock någon fader, eller broder?

My lorde axed his seruaunte sainge: haue ye a father or a brother?

20 Då svarade vi: Vi hafve en fader, och han är gammal, och en ung dräng föddan i hans ålderdom, och hans broder är död, och han är allena blifven igen af sine moder, och hans fader hafver honom kär.

And we answered my lord we haue a father that is old and a yonge lad which he begat in his age: ad the brother of the sayde lad is dead and he is all that is left of that mother. And his father loueth him.

21 Då sade du till dina tjenare: Hafver honom hit ned till mig, och jag vill göra honom godt.

Then sayde my lorde vnto his seruauntes brynge him vnto me that I maye sett myne eyes apon him.

22 Men vi svarade minom herra: Pilten kan icke komma ifrå sinom fader; hvar han komme honom ifrå, dödde han.

And we answered my lorde that the lad coude not goo from his father for if he shulde leaue his father he were but a deed man.

23 Då sade du till dina tjenare: Hvar edar yngste broder icke kommer här med eder, skolen I icke mera komma för min ögon.

Than saydest thou vnto thy servauntes: excepte youre yongest brother come with you loke that ye se my face no moare.

24 Då forom vi upp till din tjenare, min fader, och sadom honom mins herras tal.

And when we came vnto thy servaunt oure father we shewed him what my lorde had sayde.

25 Då sade vår fader: Farer åter bort, och köper oss någon spisning.

And when oure father sayde vnto vs goo agayne and bye vs a litle fode:

26 Men vi sade: Vi kunne icke fara der ned, med mindre vår yngste broder är med oss, så vilje vi fara derned; ty vi kunne icke komma för dens mansens ögon, hvar vår yngste broder icke är med oss.

we sayd yt we coude not goo. Neverthelesse if oure youngeste brother go with vs then will we goo for we maye not see the mannes face excepte oure yongest brother be with vs.

27 Då sade din tjenare, min fader, till oss: I veten, att min hustru hafver födt mig två:

Then sayde thy servaunt oure father vnto vs. Ye knowe that my wyfe bare me. ij. sonnes.

28 Den ene gick bort ifrån mig, och det sades, att han skulle vara ihjälrifven; och jag hafver ej sett honom allt härtill.

And the one went out from me and it is sayde of a suertie that he is torne in peaces of wyld beastes and I sawe him not sence.

29 Skolen I ock taga denna ifrå mig, och honom vederfars något ondt, så varden I drifvande min grå hår med sorg ned i grafvena. (Sheol h7585)

Yf ye shall take this also awaye fro me and some mysfortune happen apon him then shall ye brynge my gray heed with sorow vnto the grave. (Sheol h7585)

30 Om jag nu komme hem till din tjenare, min fader, och pilten vore icke med oss, efter hans själ hänger intill desses själ;

Now therfore whe I come to thy servaunt my father yf the lad be not with me: seinge that his lyfe hageth by the laddes lyfe

31 Så sker det, då han ser, att pilten icke är tillstädes, att han dör: Så vorde vi dine tjenare, dins tjenares, vårs faders grå hår förande med jämmer ned i grafvena. (Sheol h7585)

then as soone as he seeth that the lad is not come he will dye. So shall we thy servautes brynge the gray hedde of thy servaunt oure father with sorow vnto the grave. (Sheol h7585)

32 Ty jag, din tjenare, hafver varit minom fader god för pilten, och sagt: Hafver jag icke honom till dig igen, så vill jag hafva skuld i alla mina lifsdagar.

For I thy servaunt became suertie for the lad vnto my father and sayde: yf I bringe him not vnto the agayne. I will bere the blame all my life loge.

33 Derföre, låt din tjenare blifva här qvar minom herra för en träl i piltens stad; och låt pilten fara upp med sina bröder.

Now therfore let me thy servaunt byde here for ye lad and be my lordes bondman: and let the lad goo home with his brethern.

34 Förty, huru skulle jag fara upp till min fader, när pilten är icke med mig? Jag finge se den jämmer, som min fader uppå komme.

For how can I goo vnto my father and the lad not wyth me: lest I shulde see the wretchednes that shall come on my father.