1 Mosebok 43
1 Men den dyre tiden tvingade landet.
Tedae diklai ah khokha a nah pueng dongah,
2 Och det vardt allt, som de hade fört utaf Egypten, sade deras fader Jacob till dem: Farer åter dit, och köper oss någon spisning.
Egypt lamkah a khuen cang te khaw bawt a khawk uh. Te dongah a napa Jakob loh a ca rhoek la, “Cet lamtah mah caak ham bet vawn uh dae,” a ti nah.
3 Då svarade honom Juda, och sade: Den mannen vederlade oss det högeliga, och sade: I skolen icke komma för min ögon, med mindre edar broder är med eder.
Te vaengah Judah loh a napa te, “Hlang loh kaimih taengah, 'Na mana te namah neh na pawk pawt atah kai maelhmai na hmuh uh mahpawh,’ a ti tih n'hih la n'hih.
4 Är det nu så, att du sänder vår broder med oss, så vilje vi fara ned, och köpa dig spisning.
Ka mana te nan tueih mai koinih ka cet uh vetih namah ham man caak ka lai uh ve.
5 Men är det så, att du icke sänder honom, så fare vi icke neder; ty mannen hafver sagt oss: I skolen icke komma för min ögon, utan edar broder är med eder.
Nan tueih van pawt atah hlang loh kaimih taengah, 'Na mana te namah neh na pawk pawt atah kai maelhmai hmu uh mahpawh,’ a ti oeh dongah ka cet uh mahpawh, a ti nah.
6 Israel sade: Hvi hafven I så illa gjort emot mig, att I hafven det sagt mannenom, att I haden än en broder?
Te dongah Israel loh, “Na mana khat te khaw ba ham lae hlang taengla na puen uh tih kai he nan talh uh,” a ti nah.
7 De svarade: Den mannen frågade så grant om oss och våra slägt, och sade: Lefver edar fader än? Hafven I ännu en broder? Då sade vi honom, som han frågade: Huru kunde vi veta, att han skulle säga: Hafver edar broder hit ned med eder?
Te dongah a ca rhoek loh, “Hlang loh mamih kawng neh pacaboeina kawng te n'dawt n'dawt tih, 'Na pa hing pueng a? Na mana om a? a ti dongah a ka dongkah olka te ni ka doo uh dae, 'Na mana han khuen,’ a ti ni tila ka ming khaw ka ming uh huek a,” a ti nauh.
8 Då sade Juda till Israel sin fader: Låt pilten fara med mig, att vi må göra oss redo och färdas, och mågom lefva, och icke dö, både vi och du, och vår barn.
Tedae Judah loh a napa Israel la, “Camoe te kamah neh n'tueih lamtah caeh hamla ka hlah uh pawn ni. Te daengah ni n'hing uh vetih kaimih khaw, namah khaw, camoe rhoek khaw n'duek pawt eh.
9 Jag vill vara god för honom; utaf mina händer skall du äska honom: Förer jag dig icke honom igen, och sätter honom fram för din ögon, så vill jag hafva skuld så länge jag lefver.
Anih te kamah loh ka kaem. Nang taengla kam bal puei tih kamah kut lamkah nang hmai ah kan khueh pawt atah han suk. Khohnin takuem nang taengah tholh ka phueih bit ni.
10 Ty hvar vi icke hade fördröjt, hade vi väl allaredo två resor varit igenkomne.
Tedae ka uelh uh pawt koinih he la koep ka voei uh pawn ni,” a ti nah.
11 Då sade Israel deras fader till dem: Måste det ju så vara, så görer det, och tager af landsens bästa frukt i edra säckar, och förer mannenom skänker dit neder, något balsam och hannog, och örter, och myrrham, och dadel och mandel.
Te daengah a napa Israel loh, “He tlam he saii laeh, tolrhum kah thaihthen, thingpi khaw, khoitui khaw, anhoi khaw, myrrh khaw yungkha mu khaw, noepai mu khaw, a yol a yol tah na hno dongah rhip sang uh lamtah hlang ham te khosaa la khuen uh.
12 Tager ock andra penningar med eder, och de penningar, som I hafven fått igen ofvan i edra säckar, förer också med eder; tilläfventyrs der är någon villa ibland kommen.
Na kut dongah tangka rhaepnit la khuen uh lamtah na sungkoi so kah tangka te khaw mael puei uh. Na kut dongah na loh tholh khaming.
13 Dertill tager edar broder; görer eder redo, och farer till mannen.
Na mana khaw khuen uh. Hlah uh lamtah hlang taengla ha cet uh laeh.
14 Men allsmägtig Gud gifve eder barmhertighet för den mannenom, att han måtte eder fri låta den andra broderen och BenJamin. Men jag måste vara, som den der sin barn slätt mist hafver.
Hlang hmai ah khaw Pathen Tlungthang loh nangmih taengah haidamnah han khueh saeh lamtah na mana neh Benjamin te han hlah saeh. Ka loh cakol khaw ka cakol mai eh?,” a ti nah.
15 Då togo de dessa skänker, och penningar dubbelt med sig, och BenJamin; gjorde sig redo, och foro in i Egypten, och gingo in för Joseph.
Te dongah tekah hlang rhoek loh khosaa te a khuen uh. Te phoeiah a kut dongkah tangka te rhaepnit la a khuen uh tih aka thoo uh te Benjamin khaw Egypt la a suntlak puei uh tih Joseph hmai ah pai uh.
16 Då såg Joseph dem med BenJamin, och sade till honom, som var öfver hans hus: Haf dessa männerna in i huset, och slagta, och red till; förty de skola äta med mig i middag.
Joseph loh amih neh Benjamin te a hmuh vaengah a im aka khut taengah, “Hlang rhoek te im la khuen. Te phoeiah maeh ngawn lamtah kamah neh khothun buh caak ham sai,” a ti nah.
17 Och mannen gjorde såsom Joseph honom sagt hade, och hade männerna in i Josephs hus.
Tekah hlang long khaw Joseph kah a thui bangla a saii van tih hlang rhoek te Joseph im la a khuen.
18 Men de fruktade sig, att de vordo hafde i Josephs hus, och sade: Vi äre här införde för penningarnas skull, som vi tillförene funnom i våra säckar, att han vill komma oss det uppå, och låta en dom gå öfver oss, der han oss med tager till sina trälar, med våra åsnar.
Tedae Joseph im la a khuen uh vaengah hlang rhoek loh a rhih uh. Te dongah, “A moecuek ah mamih kah sungkoi khuiah koep a khueh tangka kawng dongah mamih palet ham neh mamih aka cungku sak ham ni. Te dongah mamih khaw laak rhoek khaw sal la tuuk ham n'khuen coeng,” a ti uh.
19 Derföre gingo de till mannen, som var öfver Josephs hus, och talade med honom utanför dörrena af husena:
Te dongah Joseph im kah hlang taengla thoeih uh tih im kah thohka ah a voek uh.
20 Och sade: Min herre, vi vorom tillförene här nedre till att köpa spisning:
Te phoeiah, “Ka boeipa aw, a moecuek vaengah ni caak lai ham ka suntlak khaw ka suntlak uh coeng.
21 Och då vi kommo i herberget, och löste upp våra säckar, si, då voro hvars och ens penningar ofvan i hans säck, med fulla vigt; derföre hafve vi åter fört dem med oss.
Tedae rhaehim ka pha uh vaengah kamamih kah sungkoi te ka hlam uh hatah sungkoi kah a rhai ah tangka te rhip a om tarha dongah amah tarhing la ka kut dongah ka tangka te kan khuen uh.
22 Hafvom också fört andra penningar med oss, till att köpa spisning med. Men vi vete icke, ho som hafver stungit oss våra penningar i våra säckar.
Te phoeiah caak lai ham te ka kut dongah tangka a hloeh la kang khuen uh ngawn. Unim kaimih kah sungkoi dongah tangka a khueh dae ka ming uh pawh,” a ti uh.
23 Men han sade: Varer till frids, frukter eder icke, edar Gud, och edar faders Gud, hafver gifvit eder en skatt i edra säckar; edra penningar hafver jag fått. Och han hade Simeon ut till dem.
Tedae Joseph im om loh, “Nangmih taengah rhoepnah om saeh, rhih uh boeh. Na Pathen neh na pa kah Pathen loh na sungkoi dongah nangmih ham kawn a khueh tih na tangka loh kai taeng ham pha coeng,” a ti nah tih Simeon te amih taengla a mawt pah.
24 Och hade dem i Josephs hus: Gaf dem vatten, att de skulle två sina fötter, och gaf deras åsnar foder.
Tekah hlang loh hlang rhoek te Joseph im la a khuen. Tui a paek tih a kho a yuh phoeiah laak ham rhamcak khaw a tloeng pah.
25 Men de redde till skänkerna, tilldess Joseph kom till middagen; ty de hade hört, att de skulle der äta bröd.
Tedae khothun buh caak pahoi ham Joseph ha pawk ni tila a yaak uh dongah a khosaa te a soepboe uh.
26 Då nu Joseph gick in i huset, båro de honom skänkerna i huset på sina händer, och föllo för honom neder på jordena.
Te dongah im la Joseph halo van neh a kut dongkah khosaa te im khuila a khuen uh tih a hmaiah diklai la bakop uh.
27 Men han tackade dem kärliga, och sade: Går det väl med edrom fader den gamla, der I mig af saden? Lefver han ännu?
Te phoeiah amih te sading kawng a dawt tih, “Na pa patong na ti uh te sading la hing pueng a?,” a ti nah.
28 De svarade: Vårom fader dinom tjenare går väl, och han lefver ännu: Och bugade sig, och föllo ned för honom.
Te vaengah, “Na sal rhoek khaw ka sading uh tih a pa khaw hing pueng,” a ti nah uh phoeiah buluk uh tih a bawk la a bawk uh coeng.
29 Och han lyfte upp sin ögon, och såg sin broder BenJamin, sine moders son, och sade: Är det edar yngste broder, som I saden mig af? Och sade ytterligare: Gud vare dig nådelig, min son.
Te vaengah a mik a huel hatah a manu ca, a mana Benjamin te a hmuh tih, “Na mana a poeih na ti uh te anih a?,” a ti nah tih, “Ka ca Pathen loh nang n'rhen saeh,” a ti nah.
30 Och Joseph hastade, ty hans hjerta var brinnande öfver sin broder, och sökte rum till att gråta; och gick i sin kammar, och gret der.
Tedae Joseph loh a manuca rhoek taengah a haidamnah pahoi tloo tih a rhah thaa la huut. Te dongah imkhui la cet tih pahoi rhap.
31 Och då han hade tvagit sitt ansigte, gick han ut, och höll sig fast, och sade: Lägger bröd fram.
Tedae a hmai a hlak phoeiah halo tih thiim uh. Te phoeiah, “Buh poep laeh,” a ti nah.
32 Och der bars fram, besynnerliga för honom, och besynnerliga för dem, och för de Egyptier, som med honom åto, ock besynnerliga; förty de Egyptier töras icke äta bröd med de Ebreer, det är en vederstyggelse för dem.
Te dongah Joseph khaw amah loh, a manuca te khaw amah amah loh, Joseph taengkah aka ca Egypt rhoek long khaw amah amah loh a poep uh. Te Egypt ham tueilaehkoi la a om dongah Hebrew taengah buh caak ham Egypt ham tah coeng pawh.
33 Och de sattes för honom, den förstfödde efter sina förstfödslo, och den yngste efter sin ungdom. Der förundrade de sig uppå inbördes.
Te vaengah caming tah amah caminghamsum bangla, a capoeih khaw a capoeih hamsum bangla a mikhmuh ah ngol uh. Te dongah hlang rhoek tah pakhat loh a hui taengah a ngaihmang uh.
34 Och man bar dem besynnerliga rätter af hans bord: Men BenJamin fem sinom mer än de andra; och de drucko, och vordo druckne med honom.
Te vaengah Joseph loh amah hmai kah buham te amih ham a poep pa thil hatah Benjamin kah buham ngawtah amih boeih kah buham lakah a pueh panga la yet. A ok uh tih a taengah rhuihmil uh.
