1 Mosebok 42
1 Men då Jacob såg, att säd var fal i Egypten, sade han till sina söner: Hvi sen I icke till?
Then Jacob, hearing that food was being sold in Egypt, said to his sons: “Why are you negligent?
2 Si, jag hörer, att uti Egypten är säd nog, farer der ned, och köper oss säd, att vi må lefva och icke dö.
I have heard that wheat is being sold in Egypt. Go down and buy necessities for us, so that we may be able to live, and not be consumed by destitution.”
3 Så foro då tio Josephs bröder ned, att de skulle köpa säd i Egypten.
And so, when ten brothers of Joseph went down to buy grain in Egypt,
4 Ty BenJamin Josephs broder lät Jacob icke fara med sina bröder, ty han sade: Honom måtte något ondt vederkomma.
Benjamin was kept at home by Jacob, who said to his brothers, “Lest perhaps he may suffer harm on the journey.”
5 Så foro Israels barn åstad till att köpa säd med androm, som kommo med dem; ty det var ock dyr tid i Canaans lande.
And they entered into the land of Egypt with the others who traveled to buy. For the famine was in the land of Canaan.
6 Men Joseph var rådandes i landena, och sålde säd allo folkena i landena. Då nu hans bröder kommo till honom, föllo de ned på jordene för honom på sitt ansigte.
And Joseph was governor in the land of Egypt, and grain was sold under his direction to the people. And when his brothers had reverenced him
7 Och han såg uppå dem, och kände dem, och låts vara främmande emot dem, och talade skarpt med dem, och sade till dem: Hvadan kommen I? De sade: Utaf Canaans land till att köpa spisning.
and he had recognized them, he spoke harshly, as if to foreigners, questioning them: “Where did you come from?” And they responded, “From the land of Canaan, to buy necessary provisions.”
8 Och ändå han kände dem, så kände de dock intet honom.
And although he knew his brothers, he was not known by them.
9 Och Joseph tänkte på drömmen, som honom hade drömt om dem, och sade till dem: I ären spejare, och ären komne till att bese, hvarest landet är öppet.
And remembering the dreams, which he had seen in another time, he said to them: “You are scouts. You have come in order to see which parts of the land are weaker.”
10 De svarade honom: Nej, min herre, dine tjenare äro komne till att köpa spisning.
And they said: “It is not so, my lord. But your servants have arrived in order to buy food.
11 Vi äre alle ens mans söner; vi äre redelige, och dine tjenare hafva aldrig varit spejare.
We are all sons of one man. We have come in peace, nor do any of your subjects devise evil.”
12 Han sade till dem: Nej, utan I ären komne till att bese, hvarest landet är öppet.
And he answered them: “It is otherwise. You have come to examine the unguarded parts of this land.”
13 De svarade honom: Vi dine tjenare äre tolf bröder, ens mans söner i Canaans land; och den yngste är när vår fader, men den ene är icke mer till.
But they said: “We, your servants, are twelve brothers, the sons of one man in the land of Canaan. The youngest is with our father; the other is not living.”
14 Joseph sade till dem: Detta är det jag hafver sagt eder, spejare ären I.
He said: “This is just as I have said. You are scouts.
15 De uppå vill jag pröfva eder: Vid Pharaos lif, I skolen icke komma hädan, med mindre edar yngste broder kommer hit.
I will now continue to put you to the test. By the health of Pharaoh, you will not depart from here, until your youngest brother arrives.
16 Sänder en af eder bort, som hemtar hit edar broder: Men I skolen vara fångne. Så vill jag pröfva edart tal, om I faren med sanningene eller icke. Ty hvar så icke, så ären I, vid Pharaos lif, spejare.
Send one of you and bring him. But you will be in chains, until what you have said is proven to be either true or false. Otherwise, by the health of Pharaoh, you are scouts.”
17 Och han lät dem allesamman i förvaring i tre dagar.
Therefore, he delivered them into custody for three days.
18 Om tredje dagen sade han till dem: Viljen I lefva, så görer alltså; ty jag fruktar Gud.
Then, on the third day, he brought them out of prison, and he said: “Do as I have said, and you will live. For I fear God.
19 Ären I redelige, så låter en edar broder ligga bunden i edart fängelse; men I farer bort, och förer hem hvad som I köpt hafven emot hungeren;
If you are peaceful, let one of your brothers be bound in prison. Then you may go away and carry the grain that you have bought to your houses.
20 Och förer edar yngsta broder hit till mig, så vill jag tro edor ord, på det I icke skolen dö. Och de gjorde så.
And bring your youngest brother to me, so that I may be able to test your words, and you may not die.” They did as he had said,
21 Men de talade inbördes: Detta hafve vi förskyllat på vår broder, att vi såge hans själs ångest, då han bad oss, och vi ville intet höra honom; derföre kommer nu denna bedröfvelsen öfver oss.
and they spoke to one another: “We deserve to suffer these things, because we have sinned against our brother, seeing the anguish of his soul, when he begged us and we would not listen. For that reason, this tribulation has come upon us.”
22 Ruben svarade dem, och sade: Sade jag icke eder, då jag talade: Synder icke på pilten; och I villen icke hörat? Nu varder hans blod utkrafd.
And Reuben, one of them, said: “Did not I say to you, ‘Do not sin against the boy,’ and you would not listen to me? See, his blood is exacted.”
23 Men de visste icke, att Joseph förstod det; ty han talade med dem med en tolk.
But they did not know that Joseph understood, because he was speaking to them through an interpreter.
24 Och han vände sig ifrå dem, och gret. Då han nu vände sig åter till dem, och talade med dem, tog han Simeon utaf dem, och bandt honom för deras ögon.
And he turned himself away briefly and wept. And returning, he spoke to them.
25 Och gaf befallningen, att deras säckar skulle fyllas med mälning, och gifvas deras penningar igen, hvars i hans säck; dertill ock hvarjom sina täring på resone. Och man gjorde dem så.
And taking Simeon, and binding him in their presence, he ordered his ministers to fill their sacks with wheat, and to replace each one’s money in their sacks, and to give them, in addition, provisions for the way. And they did so.
26 Och de lade sina varor på sina åsnar, och foro dädan.
Then, having loaded their donkeys with the grain, they set out.
27 Men då endera lät upp sin säck, att han skulle fodra sin åsna i herberget, vardt han varse sina penningar, som lågo ofvan i säckenom;
And one of them, opening a sack to give his beast of burden fodder at the inn, looked upon the money at the sack’s mouth,
28 Och sade till sina bröder: Jag hafver fått mina penningar igen; si, de äro i minom säck. Då förföll dem deras hjerta och förskräcktes inbördes, och sade: Hvi hafver Gud gjort oss så?
and he said to his brothers: “My money has returned to me. See, it is held in the sack.” And they were astonished and troubled, and they said to one another, “What is this that God has done to us?”
29 Då de nu kommo hem till deras fader Jacob i Canaans lande, sade de honom allt det dem vederfaret var, och sade:
And they went to their father Jacob in the land of Canaan, and they explained to him all the things that had befallen them, saying:
30 Den mannen, som är herre i landet, talade skarpt till oss, och höll oss för landsens spejare.
“The lord of the land spoke harshly to us, and he considered us to be scouts of the province.
31 Och då vi svarade: Vi äre redelige, och hafve aldrig varit spejare;
And we answered him: ‘We are peaceful, and we do not intend any treachery.
32 Utan ärom tolf bröder, vårs faders söner; en är icke mer till, och den yngste är ännu i denna dag när vår fader i Canaans lande;
We are twelve brothers conceived of one father. One is not living; the youngest is with our father in the land of Canaan.’
33 Sade han till oss: Deruppå vill jag märkat, att I ären redelige: En edar broder låter när mig qvar, och tager nödtorft till edor hus, och farer bort:
And he said to us: ‘Thus will I prove that you are peaceful. Release one of your brothers to me, and take necessary provisions for your houses, and go away,
34 Och hemter edar yngsta broder hit till mig, så kan jag märka, att I icke ären spejare, utan redelige män; så vill jag ock gifva eder edar broder igen, och så må I bruka edart bästa i landena.
and bring your youngest brother to me, so that I may know that you are not scouts. And this one, who is held in chains, you may be able to receive again. And thereafter, you shall have permission to buy what you want.’”
35 Och då de slogo ut af säckarna, fann hvar och en sitt penningaknyte i sinom säck: Och då de sågo, att det var deras penningaknyte, vordo de, med deras fader, förskräckte.
Having said this, when they poured out their grain, each found his money tied to the mouth of his sack. And all were terrified together.
36 Då sade Jacob deras fader: I hafven gjort mig barnlös; Joseph är icke mera till, Simeon är ock icke mera till, BenJamin viljen I taga ifrå mig: Det går allt öfver mig.
Their father Jacob said, “You have caused me to be without children. Joseph is not living, Simeon is held in chains, and Benjamin you would carry away. All these evils have fallen back upon me.”
37 Ruben svarade sinom fader, och sade: Om jag icke förer dig honom hem igen, så dräp båda mina söner: Allenast gif honom i mina hand, jag vill föra dig honom hem igen.
And Reuben answered him, “Put my two sons to death, if I do not lead him back to you. Deliver him into my hand, and I will restore him to you.”
38 Han sade: Min son skall icke fara ned med eder; ty hans broder är död, och han är allena igenblifven: Om honom vederfores något ondt i vägen, der I resten, vorden I drifvandes min grå hår med sorg neder i grafvena. (Sheol h7585)
But he said: “My son will not go down with you. His brother is dead, and he is left alone. If any adversity will befall him in the land to which you travel, you would lead my grey hairs down with sorrow to the grave.” (Sheol h7585)
