1 Mosebok 4
1 Och Adam kände sina hustru Heva, och hon aflade och födde Cain, och sade: Jag hafver fått Herrans man.
Och mannen kände sin hustru Eva, och hon blev havande och födde Kain; då sade hon: "Jag har fött en man genom HERRENS hjälp."
2 Och hon födde framdeles Habel hans broder. Och vardt Habel en fåraherde, men Cain vardt en åkerman.
Och hon födde åter en son, Abel, den förres broder. Och Abel blev en fårherde, men Kain blev en åkerman.
3 Och det begaf sig efter några dagar, att Cain offrade Herranom gåfvor af jordenes frukt.
Och efter någon tid hände sig att Kain av markens frukt bar fram en offergåva åt HERREN.
4 Och Habel offrade desslikes af förstlingene af sin får, och af deras talg: Och Herren såg täckeliga till Habel och hans offer.
Också Abel bar fram sin gåva, av det förstfödda i hans hjord, av djurens fett. Och HERREN såg till Abel och hans offergåva;
5 Men till Cain och hans offer såg han icke täckeliga. Då vardt Cain svårliga vred, och hans hy förvandlades.
men till Kain och hans offergåva såg han icke. Då blev Kain mycket vred, och hans blick blev mörk.
6 Sade Herren till Cain: Hvi äst du vred? Eller hvi förvandlas din hy?
Och HERREN sade till Kain: "Varför är du vred, och varför är din blick så mörk?
7 Är det icke så? Om du äst from, så äst du tacknämlig; men äst du icke from, så blifver icke synden säker eller fördold; men städ henne icke hennes vilja, utan råd öfver henne.
Är det icke så: om du har gott i sinnet, då ser du frimodigt upp; men om du icke har gott i sinnet, då lurar synden vid dörren; till dig står hennes åtrå, men du bör råda över henne."
8 Då talade Cain med sin broder Habel. Och det begaf sig, då de voro på markene, gaf Cain sig upp emot sin broder Habel, och slog honom ihjäl.
Och Kain talade med sin broder Abel; och när de voro ute på marken, överföll Kain sin broder Abel och dräpte honom.
9 Då sade Herren till Cain: Hvar är din broder Habel? Han svarade: Jag vet det icke; skall jag taga vara på min broder?
Då sade HERREN till Kain: "Var är din broder Abel?" Han svarade: "Jag vet icke; skall jag taga vara på min broder?"
10 Och han sade till honom: Hvad hafver du gjort? Dins broders blods röst ropar till mig utaf jordene.
Då sade han: "Vad har du gjort! Hör, din broders blod ropar till mig från jorden.
11 Och nu, förbannad vare du på jordene, som sin mun öppnat hafver, och tagit dins broders blod utu dina händer.
Så vare du nu förbannad och förvisad ifrån åkerjorden, som har öppnat sin mun för att mottaga din broders blod av din hand.
12 Då du brukar jordena, skall hon icke straxt gifva dig efter sin förmågo; ostadig och flyktig skall du blifva på jordene.
När du brukar jorden, skall den icke mer giva dig sin gröda. Ostadig och flyktig skall du bliva på jorden."
13 Och Cain sade till Herran: Min missgerning är större, än att hon må mig förlåten varda.
Då sade Kain till HERREN: "Min missgärning är större än att jag kan bära den.
14 Si, du drifver mig i dag utaf landet, och jag måste gömma mig undan ditt ansigte, och måste ostadig och flyktig blifva på jordene. Så varder mig gående, att hvilken som helst mig finner, han slår mig ihjäl.
Se, du driver mig nu bort ifrån åkerjorden, och jag måste gömma mig undan för ditt ansikte. Ostadig och flyktig skall jag bliva på jorden, och så skall ske att vemhelst som möter mig, han dräper mig."
15 Men Herren sade till honom: Nej, utan den som slår Cain ihjäl, det skall sjufalt hämnadt varda. Och Herren satte ett tecken på Cain, att hvilken som helst honom funne, skulle icke slå honom ihjäl.
Men HERREN sade till honom: "Nej, ty Kain skall bliva hämnad sjufalt, vemhelst som dräper honom." Och HERREN satte ett tecken till skydd för Kain, så att ingen som mötte honom skulle slå honom ihjäl.
16 Och så gick Cain ifrå Herrans ansigte, och bodde i det landet Nod öster ut, på hinsidan Eden.
Så gick Kain bort ifrån HERRENS ansikte och bosatte sig i landet Nod, öster om Eden.
17 Och Cain kände sina hustru, och hon aflade och födde Hanoch, och han byggde en stad, hvilken han nämnde efter sin sons namn Hanoch.
Och Kain kände sin hustru, och hon blev havande och födde Hanok. Och han byggde en stad och kallade den staden Hanok, efter sin sons namn.
18 Men Hanoch födde Yrad: Yrad födde Mahujael: Mahujael födde Methusael: Methusael födde Lamech.
Och åt Hanok föddes Irad, och Irad födde Mehujael, och Mehujael födde Metusael, och Metusael födde Lemek.
19 Men Lamech tog sig två hustrur: Den ena het Ada, den andra Zilla.
Men Lemek tog sig två hustrur; den ena hette Ada, den andra Silla.
20 Och Ada födde Jabal; af honom kommo de som bodde under tjäll, och hade boskap.
Och Ada födde Jabal; han blev stamfader för dem som bo i tält och idka boskapsskötsel.
21 Och hans broder het Jubal, af honom kommo de, som brukade harpor och pipor.
Och hans broder hette Jubal; han blev stamfader för alla dem som hantera harpa och pipa.
22 Födde ock desslikes Zilla, nemliga Tubalkain, som var en mästare i allahanda koppars och jerns verk; och Tubalkains syster var Naema.
Men Silla födde ock en son, Tubal-Kain; han var smed och gjorde alla slags redskap av koppar och järn. Och Tubal-Kains syster var Naama.
23 Och Lamech sade till sina hustrur Ada och Zilla: I Lamechs hustrur, hörer mina röst, och märker hvad jag säger: Jag hafver dräpit en man mig till sår, och en yngling mig till blånad.
Och Lemek sade till sina hustrur: "Ada och Silla, hören mina ord; I Lemeks hustrur, lyssnen till mitt tal: Se, en man dräper jag för vart sår jag får, och en yngling för var blånad jag får.
24 Cain skall varda hämnad sjufalt, men Lamech sju och sjutiofalt.
Ja, sjufalt hämnad bliver Kain, men Lemek sju- och sjuttiofalt."
25 Adam kände åter sina hustru, och hon födde en son, och kallade honom Seth, sägandes: Gud hafver satt mig en annor säd för Habel, som Cain ihjäl slog.
Och Adam kände åter sin hustru, och hon födde en son och gav honom namnet Set, i det hon sade: "Gud har beskärt mig en annan livsfrukt, till ersättning för Abel, eftersom Kain dräpte honom."
26 Vardt också Seth född en son, den han kallade Enos. Och på den samma tiden begynte man predika om Herrans namn.
Men åt Set föddes ock en son, och han gav honom namnet Enos. Vid denna tid begynte man åkalla HERRENS namn.
