< 1 Mosebok 37 >
1 Men Jacob bodde i de landena, der hans fader var en främling uti, nemliga i Canaans lande.
2 Och detta är Jacobs slägt: Joseph var sjutton år gammal, då han vardt en herde öfver hjorden med sina bröder; och pilten var när Bilhas och Silpas sins faders hustrurs barnom; och han sade för deras fader, hvilket ondt rykte öfver dem var.
3 Men Israel hade Joseph kärare än alla de andra sin barn, efter han hade födt honom i ålderdomen: Och gjorde honom en brokot kjortel.
4 Då nu hans bröder sågo, att deras fader hade honom kärare än alla hans bröder, vordo de honom hätske, och kunde icke tala honom ett vänligit ord till.
5 Derutöfver hade Joseph ena reso en dröm, och sade sina bröder deraf. Då blefvo de honom ännu hätskare.
6 Ty han sade till dem: Käre, hörer hvad mig hafver drömt.
7 Mig tyckte vi bundom kärfvar på markene, och min kärfve reste sig upp och stod; och edre kärfvar der omkring bugade sig för min kärfva.
8 Då sade hans bröder till honom: Skulle du varda vår Konung, och råda öfver oss? Och vordo honom ändå hätskare för hans dröm och hans tals skull.
9 Och han hade ännu en annan dröm, den förtäljde han sina bröder, och sade: Si, jag hafver ännu haft en dröm: Mig tyckte, att solen och månen och ellofva stjernor bugade sig för mig.
10 Och då det hans fader och hans bröder sagdt vardt, straffade honom hans fader, och sade till honom: Hvad är det för en dröm, som dig hafver drömt? Skall jag och din moder och dine bröder komma, och falla ned på jordena för dig?
11 Och hans bröder afundades vid honom. Men hans fader behöll dessa ord.
12 Då nu hans bröder gingo bort till att beta deras faders boskap i Sichem;
13 Sade Israel till Joseph: Vakta icke dine bröder boskapen i Sichem? Kom, jag vill sända dig till dem. Han sade: Här är jag.
14 Och han sade: Gack bort och se till, om det står väl till med dina bröder och boskapenom; och säg mig igen, huru det hafver sig. Och han sände honom utaf den dalenom Hebron, att han skulle gå till Sichem.
15 Då fann honom en man, der han for vill på markene. Han frågade honom, och sade: Hvem söker du?
16 Han svarade: Jag söker mina bröder: Käre, säg mig, hvarest de vakta hjorden.
17 Mannen sade: De äro hädan farne; ty jag hörde, att de sade: Låt oss gå till Dothan. Då drog Joseph efter sina bröder, och fann dem i Dothan.
18 Som de nu långt ifrå fingo se honom, förra än han kom när intill dem, rådslogo de till att döda honom;
19 Och sade inbördes: Si, drömmaren kommer här.
20 Så kommer nu, och låter oss slå honom ihjäl och kasta honom i ena grop; och säga, att ett ondt djur hafver ätit upp honom: Så får man se, hvad hans drömmar äro.
21 När Ruben hörde det, ville han frälsa honom af deras händer, och sade: Låter oss icke slå ena själ.
22 Och ytterligare sade Ruben till dem: Låter oss icke utgjuta blod: Utan låt oss kasta honom i den gropena, som är i öknene, och icke komma händer vid honom. Men han ville hafva frälst honom utu deras hand, att han måtte hafva haft honom till sin fader igen.
23 Då nu Joseph kom till sina bröder, afklädde de honom hans kjortel, med den brokota kjortelen, som han hade uppå sig.
24 Och togo honom, och kastaden i ena grop; men gropen var tom, och intet vatten deruti.
25 Och de satte sig ned till att äta. I det hofvo de sin ögon upp, och sågo en hop Ismaeliter komma ifrå Gilead med deras camelar; de förde kryddor, balsam och mirrham, och foro ned uti Egypten.
26 Då sade Juda till sina bröder: Hvad hjelper det oss, att vi dräpe vår broder, och fördölje hans blod?
27 Kommer, och låter oss sälja honom de Ismaeliter, att våra händer icke förtaga sig på honom; ty han är vår broder, vårt kött och blod. Och de lydde honom.
28 Och då de Midianitiske köpmännerne foro der fram, drogo de honom upp af gropene, och sålde honom de Ismaeliter för tjugu silfverpenningar: De förde honom in i Egypten.
29 Då nu Ruben kom åter till gropena, och fann icke Joseph derinne, ref han sin kläder;
30 Och kom åter till sina bröder, och sade: Pilten är icke der; hvart skall jag?
31 Då togo de Josephs kjortel, och slagtade en bock, och indoppade kjortelen i blodet;
32 Och sände den brokota kjortelen bort, och läto bära honom till deras fader, och sade: Denna hafvom vi funnit: Se, om det är dins sons kjortel eller ej.
33 Men han kände honom, och sade: Det är mins sons kjortel. Ett ondt djur hafver ätit upp honom; ett vilddjur hafver rifvit Joseph.
34 Och Jacob ref sin kläder, och svepte en säck om sina länder, och sörjde sin son långan tid.
35 Och alle hans söner och döttrar gingo till, att de skulle hugsvala honom; men han ville icke låta hugsvala sig, och sade: Jag varder med sorg nederfarande i grafvena till min son. Och hans fader gret honom. (Sheol )
36 Men de Midianiter sålde honom in i Egypten Potiphar, Pharaos hofmästare.
