1 Mosebok 34

1 Men Dina Leas dotter, den hon Jacob födt hade, gick ut till att bese dess landsens döttrar.

Ɛda koro bi, Lea ne Yakob ba Dina firii adi kɔsraa mmabaawa a wɔwɔ wɔn mpɔtam hɔ no.

2 Då Sichem, Hemors Heveens son, som var dess landsens herre, såg henne, tog han henne, och belägrade henne, och förkränkte henne.

Ɛberɛ a Hewifoɔhene Hamor babarima Sekem hunuu Dina no, ɔkyeree no kɔtoo no monnaa.

3 Och hon låg honom hårdt på hjertat, och han hade pigona kära, och talade ljufliga med henne.

Ɛfiri saa ɛberɛ no, Sekem tuu nʼani sii Yakob ba Dina so. Ɔbɔɔ mmɔden ara sɛ, ɔne no bɛkasa ama wapene so, na waware no.

4 Och Sichem sade till sin fader Hemor: Tag mig den pigona till hustru.

Ɛno enti, Sekem dii ho nkɔmmɔ kyerɛɛ nʼagya Hamor sɛ, “Mepɛ sɛ meware ababaawa yi, enti kɔka ne ho asɛm ma me!”

5 Och Jacob förnam, att hans dotter Dina var skämd, och hans söner voro med boskapenom ute på markene: Och Jacob tigde till dess de kommo.

Ɛberɛ a Yakob tee sɛ Sekem akɔkyere ne babaa Dina, akɔto no monnaa no, na ne mmammarima no nyinaa ne wɔn agya anantwie wɔ wiram. Enti, Yakob anka hwee kɔsii sɛ wɔbaeɛ.

6 Då gick Hemor Sichems fader ut till Jacob, till att tala med honom.

Asɛm yi akyiri no, Sekem agya Hamor kɔɔ Yakob nkyɛn ne no kɔdii nkɔmmɔ.

7 I det kommo Jacobs söner af markene; och då de det hörde, förtröt det männerna, och vordo ganska vrede, att han hade gjort en dårskap i Israel, och belägrat Jacobs dotter; ty det var icke rätt gjordt.

Yakob mmammarima no tee wɔn nuabaa Dina ho asɛm pɛ, wɔfiri wiram hɔ baeɛ. Wɔn werɛ hoeɛ na wɔn bo nso fuu yie, ɛfiri sɛ Sekem ayɛ aniwudeɛ wɔ Israel. Ɔne Yakob babaa daeɛ, na yei yɛ akyiwadeɛ.

8 Då talade Hemor med dem, och sade: Mins sons Sichems hjerta trängtar efter edra dotter; käre, gifver honom henne till hustru.

Nanso, Hamor ka kyerɛɛ Yakob sɛ, “Me ba Sekem ani gye wo ba Dina ho. Mesrɛ wo, fa no ma no, na ɔnware no.

9 Befrynder eder med oss; gifver oss edra döttrar, och tager I våra döttrar.

Mo ne yɛnni awadeɛ. Momfa mo mmammaa mma yɛn, na yɛnware wɔn, na yɛn nso, yɛmfa yɛn mmammaa mma mo awadeɛ.

10 Och bor när oss: Landet skall stå eder öppet; bygger och bruker, och bor derinne.

Mobɛtumi ne yɛn atena. Asase yi nyinaa yɛ mo dea. Montena so, nni dwa wɔ so, mpɛ mu agyapadeɛ.”

11 Och Sichem sade till hennes fader och bröder: Låter mig finna nåd när eder, hvad I mig sägen, det vill jag gifva.

Afei, Sekem ka kyerɛɛ Dina agya ne ne nuammarima no sɛ “Monnye me ntom. Biribiara a mobɛgye me no, mɛtua.

12 Begärer man troliga af mig morgongåfvor och skänker, jag vill gifva, som I begären; gifver mig allenast pigona till hustru.

Ɔbaa no ti adeɛ ne biribiara a mobɛgye aka ho no, mommɔ ɛboɔ biara a mopɛ, na mɛtua. Deɛ ɛhia me ara ne sɛ, mode ababaawa no bɛma me aware.”

13 Då svarade Jacobs söner Sichem, och hans fader Hemor, och talade bedrägeliga, derföre, att deras syster Dina var skämd:

Esiane sɛ na Sekem agu wɔn nuabaa Dina ho fi no enti, mmuaeɛ a wɔmaa Sekem ne nʼagya Hamor no anyɛ nokorɛ. Na mmom, na wɔwɔ adwene foforɔ bi wɔ akyire.

14 Och sade till dem: Vi kunne det icke göra, att vi skole gifva våra syster enom oomskornom manne; ty det vore oss en skam.

Yakob mmammarima no ka kyerɛɛ Sekem ne nʼagya Hamor sɛ, “Yɛrentumi mfa yɛn nuabaa mma ɔbarima a ɔntwaa twetia awadeɛ. Sɛ yɛyɛ saa a, na yɛagu yɛn ho anim ase.

15 Dock likväl vilje vi vara eder till viljes, om I varden oss like, och allt mankön ibland eder varder omskoret.

Ansa na yɛde yɛn nuabaa bɛma wo awadeɛ no, gye sɛ woatwitwa wo mmarima nyinaa twetia te sɛ yɛn.

16 Då vilje vi gifva eder våra döttrar, och taga oss edra döttrar, och bo när eder, och vara ett folk.

Sɛ moyɛ saa deɛ a, yɛne mo bɛdi awadeɛ. Mobɛware yɛn mmaa, na yɛn nso, yɛaware mo mmaa. Yɛne mo bɛtena fɛfɛɛfɛ sɛ nnipa baako.

17 Men hvar I icke viljen lyda oss, och omskära eder, så vilje vi taga våra dotter, och fara vår väg.

Sɛ moampene so amma wɔantwitwa mo twetia deɛ a, yɛbɛgye yɛn nuabaa de no akɔ.”

18 Det talet behagade Hemer och hans son väl.

Asɛm a wɔkaeɛ no tɔɔ Hamor ne ne ba Sekem asom.

19 Och den unge mannen fördröjde intet att göra så; förty han hade lust till Jacobs dotter, och han var härlig hållen öfver alla i hans faders huse.

Sekem a na ɔyɛ aberanteɛ a ɔdi mu wɔ nʼagya mma nyinaa mu no antwentwɛn ne nan ase koraa. Ɔkɔtwaa twetia no, sɛdeɛ Yakob mma no kaeɛ no, ɛfiri sɛ, na ɔpɛ Yakob babaa no yie.

20 Så gingo Hemor och hans son Sichem i stadsporten, och talade med borgarena i stadenom, och sade:

Enti, Hamor ne ne ba Sekem kɔbɔɔ dwa wɔ kuro no ɛpono ano ne ɛhɔ mmarima kɔkasaeɛ sɛ,

21 Desse män äro fridsamme när oss, och vilja bygga och bo i landena. Så är nu landet vidt begripet; vi vilje taga oss deras döttrar, och gifva dem våra döttrar.

“Yakob ne ne mma yi ne yɛn te yie. Mompene so na wɔne yɛn ntena yɛn asase yi so, na yɛnni edwa. Ɛfiri sɛ, yɛn asase yi so a yɛne wɔn bɛsene so. Yɛbɛtumi aware wɔn mmammaa, na wɔn nso bɛtumi aware yɛn deɛ.

22 Men då vilja de vara oss till viljes, så att de bo när oss, och varda ett folk med oss, om vi omskäre allt det som mankön är ibland oss, såsom de omskorne äro.

Nanso, ansa na wɔn mmarima no bɛpene so ne yɛn atena sɛ nnipa korɔ no, gye sɛ yɛn mmarima nyinaa twitwa twetia, sɛdeɛ wɔn nso wɔatwitwa twetia no.

23 Deras boskap och ägodelar, och allt det de hafva, blifver vårt, om vi eljest blifvom dem till viljes, så att de bo när oss.

Sɛ ɛba saa a, wɔn mmoa, wɔn agyapadeɛ ne wɔn mmoa ahodoɔ a ɛkeka ho no nyinaa remmɛyɛ yɛn dea anaa? Enti, momma yɛmpene so mma wɔn, na yɛne wɔn ntena.”

24 Och de lydde Hemor och Sichem hans sone, alle de som genom hans stadsport ut och in gingo, och omskoro allt det som mankön var, det som i deras stad ut och in gick.

Mmarima a wɔkɔhyiaa Hamor ne ne ba Sekem wɔ kuro no ɛpono ano no nyinaa ne wɔn yɛɛ adwene maa mmarima a wɔwɔ kurom hɔ nyinaa twitwaa twetia.

25 Och på tredje dagenom, då det värkte dem, togo de två Jacobs söner, Simeon och Levi, Dinas bröder, hvardera sitt svärd, och gingo dristeliga in i staden, och slogo ihjäl allt det som var mankön.

Nnansa akyiri a na twetiatwa no enti, kurom hɔ mmarima no nyinaa deda hɔ a wɔgye wɔn ho a ɛnnye no, Yakob mmammarima baanu Simeon ne Lewi a wɔyɛ Dina nuammarima no faa wɔn mpea. Wɔkɔto hyɛɛ kuro no so, ɛberɛ a wɔn ani nna wɔn ho so, kunkumm mmarima a wɔwɔ kurom hɔ nyinaa.

26 Och slogo också ihjäl Hemor och hans son Sichem med svärds ägg, och togo sina syster Dina utaf Sichems huse, och gingo sin väg.

Wɔde pea kumm Hamor ne ne ba Sekem, na wɔfaa wɔn nuabaa Dina firii Sekem fie de no kɔɔ wɔn nkyɛn.

27 Då kommo Jacobs söner öfver de slagna, och skinnade staden, derföre, att de skämt hade deras syster.

Yakob mmammarima a wɔaka no nso to hyɛɛ kuro no so. Wɔtiatiaa nnipa a wɔawuwu no so, fom kuro no mu nneɛma nyinaa pasaa, ɛfiri sɛ, ɛhɔ na Sekem guu wɔn nuabaa Dina ho fi.

28 Och togo deras får, fä, åsnar, och hvad i stadenom och på markene var:

Wɔfom wɔn anantwie, wɔn nnwan, wɔn mfunumu ne wɔn agyapadeɛ biara a ɛwɔ kuro no mu ne deɛ ɛwɔ wiram nyinaa.

29 Och alla deras håfvor; all barn och qvinnor togo de till fångar, och skinnade allt det i husen var.

Wɔfaa wɔn ahodeɛ, wɔn yerenom ne wɔn mmaa, fom wɔn afie mu nneɛma nyinaa.

30 Och Jacob sade till Simeon och Levi: I hafven åstadkommit, att jag blifver illa känder för alla dessa lands inbyggare, de Cananeer och Phereseer: Och jag är en ringa hop; när de nu församla sig öfver mig, så slå de mig ihjäl, så varder jag om intet gjord med mino huse.

Afei, Yakob ka kyerɛɛ Simeon ne Lewi sɛ, “Mode ɔhaw abɛto me so, ama ɛnnɛ me ho koraa abɔn Perisifoɔ ne Kanaanfoɔ a mete wɔn asase so yi. Yɛn nnɔɔso. Sɛ wɔka wɔn ho bom, bɛto hyɛ yɛn so a, wɔbɛhye me ne mʼasefoɔ nyinaa.”

31 Men de svarade: Skulle de då handla med våra syster, såsom med ene sköko?

Na wɔbuaa wɔn agya sɛ, “Enti, anka yɛntena hɔ nhwɛ na ɔnyɛ yɛn nuabaa sɛ odwamanfoɔ anaa?”