1 Mosebok 34
1 Men Dina Leas dotter, den hon Jacob födt hade, gick ut till att bese dess landsens döttrar.
Leah canu Dinah, Jakob ham a cun pah te tolrhum kah tanu rhoek te sawt hamla cet.
2 Då Sichem, Hemors Heveens son, som var dess landsens herre, såg henne, tog han henne, och belägrade henne, och förkränkte henne.
Tedae khohmuen kah khoboei Khivee Hamor capa Shekhem loh anih te a hmuh dongah a loh tih a yalh puei phoeiah a tholh puei.
3 Och hon låg honom hårdt på hjertat, och han hade pigona kära, och talade ljufliga med henne.
Te phoeiah Jakob canu Dinah taengah a hinglu tlun tih hula te a lungnah dongah hula kah lungbuei te doelh a voek.
4 Och Sichem sade till sin fader Hemor: Tag mig den pigona till hustru.
Te dongah Shekhem loh a napa Hamor la, “Hekah hutaca he kai ham ka yuu la han lo,” a ti nah tih a thui pah.
5 Och Jacob förnam, att hans dotter Dina var skämd, och hans söner voro med boskapenom ute på markene: Och Jacob tigde till dess de kommo.
A canu Dinah a poeih pah te Jakob loh a yaak dae kohong ah a ca rhoek neh boiva te a om pueng dongah amih halo uh due Jakob loh hil a phah.
6 Då gick Hemor Sichems fader ut till Jacob, till att tala med honom.
Jakob te voekhlak ham Shekhem napa Hamor te cet.
7 I det kommo Jacobs söner af markene; och då de det hörde, förtröt det männerna, och vordo ganska vrede, att han hade gjort en dårskap i Israel, och belägrat Jacobs dotter; ty det var icke rätt gjordt.
Jakob ca rhoek khaw pong lamkah a pai uh vaengah a yaak uh. Tongpa tongpa rhoek te a kothae uh tih amih te muep sai uh. Jakob canu taengah a yalh te Israel taengah boethaehalang ni a. saii. Tedae he he a saii tueng moenih.
8 Då talade Hemor med dem, och sade: Mins sons Sichems hjerta trängtar efter edra dotter; käre, gifver honom henne till hustru.
Tedae Hamor loh amih taengah, “Ka capa Shekhem loh nang canu soah a hinglu loh a ven oeh tih a yuu la m'pae mai.
9 Befrynder eder med oss; gifver oss edra döttrar, och tager I våra döttrar.
Te phoeiah nangmih nu te kaimih taengah vasak sak ham kaimih m'pae lamtah namamih ham kaimih nu na loh uh mako.
10 Och bor när oss: Landet skall stå eder öppet; bygger och bruker, och bor derinne.
Kaimih taengah khosa uh mai. Na mikhmuh ah khohmuen om coeng. Khosa uh lamtah thimpom neh a khuikah te bawn uh,” a ti nah.
11 Och Sichem sade till hennes fader och bröder: Låter mig finna nåd när eder, hvad I mig sägen, det vill jag gifva.
Te vaengah Shekhem loh Dinah kah a napa neh a nganpa rhoek taengah, “Nangmih mikhmuh ah mikdaithen ka dang atah kai taengah na kuek uh vanbangla kan paek uh bitni.
12 Begärer man troliga af mig morgongåfvor och skänker, jag vill gifva, som I begären; gifver mig allenast pigona till hustru.
Kai soah maan neh kutdoe muep na kuek uh akhaw kai taengah na kuek uh te tah kan paek bitni. Tedae hula te ka yuu la kai taengah paek uh,” a ti nah.
13 Då svarade Jacobs söner Sichem, och hans fader Hemor, och talade bedrägeliga, derföre, att deras syster Dina var skämd:
Tedae a ngannu Dinah te a poeih pah dongah Jakob ca rhoek loh Shekhem neh a napa Hamor te a doo uh vaengah thailatnah neh a voek uh.
14 Och sade till dem: Vi kunne det icke göra, att vi skole gifva våra syster enom oomskornom manne; ty det vore oss en skam.
Amih rhoi te, “Hlang yanghli taengah ka ngannu paek ham hno saii he kaimih ham kokhahnah la om tih coeng pawh.
15 Dock likväl vilje vi vara eder till viljes, om I varden oss like, och allt mankön ibland eder varder omskoret.
Nangmih taengkah tongpa boeih te yahhmui a rhet tih kaimih bangla na om uh atah he nen bueng ni nangmih te kan rhoi uh eh.
16 Då vilje vi gifva eder våra döttrar, och taga oss edra döttrar, och bo när eder, och vara ett folk.
Te daengah ni kaimih nu rhoek te nangmih kan paek uh phoeiah kamamih ham nangmih nu rhoek te ka loh uh vetih nangmih taengah kho ka sak uh vaengah pilnam pakhat la n'coeng uh eh.
17 Men hvar I icke viljen lyda oss, och omskära eder, så vilje vi taga våra dotter, och fara vår väg.
Tedae yahhmui rhet ham kaimih neh nan rhoi uh pawt atah ka canu he ka loh uh vetih ka bal uh ni,” a ti uh.
18 Det talet behagade Hemer och hans son väl.
Te dongah amih kah olka te Hamor mikhmuh ah khaw, Harmor capa Shekhem mikhmuh ah khaw then.
19 Och den unge mannen fördröjde intet att göra så; förty han hade lust till Jacobs dotter, och han var härlig hållen öfver alla i hans faders huse.
Tedae cadong loh Jakob canu te a ngaih coeng dongah hno saii ham te uelh pawh. Te dongah anih te a napa imkhui boeih soah a thangpom.
20 Så gingo Hemor och hans son Sichem i stadsporten, och talade med borgarena i stadenom, och sade:
Te dongah Hamor neh a capa Shekhem loh amah khopuei vongka la cet tih amah khopuei kah hlang rhoek taengah,
21 Desse män äro fridsamme när oss, och vilja bygga och bo i landena. Så är nu landet vidt begripet; vi vilje taga oss deras döttrar, och gifva dem våra döttrar.
Hekah hlang rhoek he mamih neh baerhoep la tolrhum ah khaw khosa uh saeh. Te phoeiah amih kah nongcen rhoeh la khotuk khaw amih ham a dang ka mungkung mai. Mamih kah yuu la amih nu rhoek te lo sih lamtah mah nu te amih pae uh sih.
22 Men då vilja de vara oss till viljes, så att de bo när oss, och varda ett folk med oss, om vi omskäre allt det som mankön är ibland oss, såsom de omskorne äro.
Tedae tongpa boeih loh yahvin a rhet uh vanbangla mamih ah pilnam pakhat la om ham atah ning taengkah aka om tongpa rhoek kah yahhmui a rhet nen bueng he ni mamih te n'rhoi uh eh.
23 Deras boskap och ägodelar, och allt det de hafva, blifver vårt, om vi eljest blifvom dem till viljes, så att de bo när oss.
Amih kah boiva neh hnopai, rhamsa boeih khaw mamih ham moenih a? Te dongah amih te rhoi uh mai sih lamtah mamih taengah khosa uh saeh,” a ti uh.
24 Och de lydde Hemor och Sichem hans sone, alle de som genom hans stadsport ut och in gingo, och omskoro allt det som mankön var, det som i deras stad ut och in gick.
Te dongah a khopuei kah vongka ah aka cet boeih loh Hamor neh a capa Shekhem te a ngai uh tih tongpa boeih khukah a khopuei vongka aka pha boeih loh yahhmui a rhet uh.
25 Och på tredje dagenom, då det värkte dem, togo de två Jacobs söner, Simeon och Levi, Dinas bröder, hvardera sitt svärd, och gingo dristeliga in i staden, och slogo ihjäl allt det som var mankön.
Tedae hnin thum a lo vaengah amih te a tloh pah. Te dongah Dinah nganpa Simeon neh Levi, Jakob ca rhoi loh cunghang rhirha a muk rhoi tih ngaikhuek la khopuei te a paan rhoi. Te vaengah tongpa boeih te a ngawn rhoi.
26 Och slogo också ihjäl Hemor och hans son Sichem med svärds ägg, och togo sina syster Dina utaf Sichems huse, och gingo sin väg.
Hamor neh a capa Shekhem te cunghang ha neh a ngawn rhoi. Dinah te khaw Shekhem im lamloh a lat rhoi tih bal rhoi.
27 Då kommo Jacobs söner öfver de slagna, och skinnade staden, derföre, att de skämt hade deras syster.
A ngannu a poeih pa uh dongah Jakob ca rhoek loh rhok te a paan uh tih khopuei te a poelyoe uh.
28 Och togo deras får, fä, åsnar, och hvad i stadenom och på markene var:
Amih kah boiva neh saelhung khaw, laak khaw, khopuei khui neh lohma kah te a mawt pa uh.
29 Och alla deras håfvor; all barn och qvinnor togo de till fångar, och skinnade allt det i husen var.
Amih kah tatthai boeih neh a yuu, a ca boeih te a sol pa uh tih im kah aka om boeih te khaw a poelyoe uh.
30 Och Jacob sade till Simeon och Levi: I hafven åstadkommit, att jag blifver illa känder för alla dessa lands inbyggare, de Cananeer och Phereseer: Och jag är en ringa hop; när de nu församla sig öfver mig, så slå de mig ihjäl, så varder jag om intet gjord med mino huse.
Te dongah Jakob loh Simeon neh Levi taengah, “Khohmuen kah kho aka sa Kanaan neh Perizzi rhoek taengah ka bo nan rhim sak rhoi tih kai nan lawn rhoi coeng. Tahae ah kai hlang sii taengah tingtun uh tih kai he n'ngawn uh koinih kamah neh ka imko loh ka mit uh ni ta he,” a ti nah.
31 Men de svarade: Skulle de då handla med våra syster, såsom med ene sköko?
Tedae, “Ka ngannu te pumyoi bangla a saii ham om a?” a ti uh.
