1 Mosebok 31

1 Och kom för honom Labans barns tal, att de sade: Jacob hafver kommit allt vår faders gods till sig; och af vår faders gods hafver han sådana rikedomar samkat.

Tedae Laban ca rhoek kah olka la, “Jakob loh a pa koe te boeiha loh dongah hekah thangpomnah boeih he khaw a pa koe ni hlawp a bawn,” a ti uh tea yaak.

2 Och Jacob såg på Labans ansigte, och si, det var icke sådana emot honom, som i går och förrgår.

Te phoeiah Laban kah maelhmai te Jakobloh a hmuh vaengah hlaem hlaemvai kah bangla anih taengah om pawh.

3 Och Herren sade till honom: Far åter in i dina fäders land, och till dina fränder: Jag vill vara med dig.

Tedae BOEIPA loh Jakob te, “Na pa rhoek kah khohmuen neh na pacaboeina taengla bal ngawn lamtah nang taengah ka om bit ni,” a ti nah.

4 Då sände Jacob, och lät kalla Rachel och Lea ut på markena till sin hjord;

Te dongah Jakob loh Rakhel neh Leah tea tah tih kohong kah a boiva tea khue.

5 Och sade till dem: Jag ser edars faders ansigte, att det är icke sådana emot mig, såsom i går och i förrgår: Men mins faders Gud hafver varit med mig.

Te phoeiah amih te, “Na pa maelhmai te ka hmuh vaengah, hlaem hlaemvai vaengkah bangla kai taengah anih om pawt cakhaw a pa kah Pathen loh kai taengah om.

6 Och I veten, att jag hafver tjent edar fader af alla mina krafter.

Tahaeah ka thadueng boeih neh na pa taengah ka thohtat te na ming uh.

7 Och han hafver besvikit mig, och nu tio resor förvandlat min lön; men Gud hafver honom det icke tillstadt, att han skulle göra mig skada.

Na pa khaw kai taengah omsaa tih ka thapang te voei rhalaa hoilae. Tedae kai he thae sak ham tah Pathen loh aniha paek moenih.

8 När han sade: De brokota skola vara din lön, så bar hela hjorden brokot; men när han sade: De spräcklota skola vara din lön, så bar hela hjorden spräcklot.

Rhikrhakte nang kah thapang la om saeh a ti van hatah boiva te khaw rhikrhak la boeih thang tiha rhangcamte nang kah thapang la om saeh a ti van hatah boiva tea rhangcam la boeih thang.

9 Så hafver Gud vändt edars faders gods ifrå honom, och gifvit det mig.

Tedae na pa kah boiva te Pathen long ni a lat tih kai taengah m'paek.

10 Ty när aflotiden kom, hof jag upp min ögon, och såg i dröm, och si, gumrarne sprungo på de spräcklota, fläckota och brokota hjordarna.

Boiva te a pa a cuk tuea pha coeng tih ka mik te ka huel. Mueimang ah ka hmuh tih kikongloh a caeh thil boiva tah rhangcam, rhikrhak neh dikdek la om he.

11 Och Guds Ängel sade till mig i drömmenom: Jacob; och jag svarade: Här är jag.

Te phoeiah Pathen kah puencawn loh kai te ka mang ah, 'Jakob,” a ti tih, “Kai ni he,” ka ti nah.

12 Men han sade: Häf upp din ögon, och si, gumrarne springa på de spräcklota, fläckota och brokota fåren; förty jag hafver allt sett, hvad Laban gör dig.

Te dongah, “Na mik huel lamtah tahae kah boivaa rhangcam, rhikrhak neh dikdek taengah aka cu kikongrhoek boeih ke so lah. Laban loh nang taengaha saii boeih te ka hmuh coeng.

13 Jag är Gud i BethEl, der du hafver smort stenen, och gjort mig der ett löfte: Nu gör dig redo, och far utaf detta landet, och far in i ditt födsloland igen.

Kai tah kaam te na koelhtih kai taengah olcaeng neh na caeng vaengkah te Bethel Pathen ni. Hekah khohmuen lamloh thoo laeh, cet lamtah na pacaboeina kah khohmuen la mael laeh,’ a ti,” a ti nah.

14 Då svarade Rachel och Lea, och sade till honom: Vi hafve hvarken del eller arf i vårs faders huse mer.

Te dongah Rakhel neh Leahloh a doo vaengah, “A pa im kah hamsum neh rhote mamih ham om voel a?

15 Hafver han dock hållit oss lika som främmande; förty han hafver sålt oss, och förtärt vårt värd.

Anih loh kholong hlang la m'poek uh dongah mamih he n'yoih phoeiah mamih kah tangka tea caak khawa caak moenih a?

16 Derföre hafver Gud frånvändt vårom fader hans rikedomar till oss och vår barn. Allt det Gud dig nu sagt hafver, det gör.

Hmantangah Pathen loh a pa taengkaha lat khuehtawn boeih te mah koe neh n'ca rhoek kah ni. Te dongah Pathen loh nang taengaha thui boeih te tah saii laeh,” a ti rhoi.

17 Så gjorde Jacob sig redo, och satte sin barn och hustrur på camelar;

Te dongah Jakob loh thoo tih a carhoek neh a yuurhoek te kalaukrhoek donglaa ngol sak.

18 Och förde bort all sin boskap, och alla sina håfvor, som han hade förvärfvat i Mesopotamien; på det han skulle komma till sin fader Isaac i Canaans land.

Te phoeiah a napa Isaak kah khohmuen Kanaan la caeh ham a boiva neh a kawna dang boeih te khaw, Paddanaram aha dang amah kah hnopai, boiva te khaw baata thawn.

19 Men Laban var gången bort till att klippa sin hjord. Och Rachel stal sins faders beläter.

Tedae Laban loh amah kah tu te a mul vok pah hama caeh vaengah Rakhel loh a napa kah sithui tea huen.

20 Alltså stal Jacob Laban af Syrien hjertat, att han honom icke tillsade, då han flydde.

Aniha yong tea puen mueh la Jakob loh Arammi Laban kah lungbuei tea namnah.

21 Så flydde han, och allt det hans var gjorde sig redo, och for öfver älfvena, och stämde åt Gileads berg.

Aniha yong dongah a taengkah boeih te khaw a thoh puei tih, tuivaa poeng phoeikah Gilead tlang danlaa hooi puei.

22 På tredje dagen vardt det Laban sagdt, att Jacob flydde.

Tedae Jakoba yong tea hnin thum daengah Laban taengaha puen pah.

23 Och han tog till sig sina bröder, och jagade efter honom sju dagsleder; och hinde honom på det berget Gilead.

Te dongah Laban loh amah manucarhoek tea khuen tih hnin rhih longcaeh due anih hnuk te a hloem phoeiah Jakob te Gilead tlang aha tuuk.

24 Men Gud kom till Laban af Syrien i dröm om nattena, och sade till honom: Förvara dig, att du intet talar till Jacob annat än godt.

Tedae Arammi hoel Laban te Khoyina mang ah Pathenloh a paan tih, “Namah te ngaithuen, Jakob taengaha then khawa thae lana thui ve,” a ti nah.

25 Och Laban nalkades intill Jacob. Men Jacob hade uppslagit sin tjäll på bergena: Och Laban med sina bröder slog desslikes sin tjäll upp på bergena Gilead.

Tedae Laban loh Jakoba tuuk vaengah Jakob loh amah kah dap te tlang aha tuk coeng dongah Laban neh a manuca rhoek long khaw Gilead tlang ah rhaeh uh.

26 Då sade Laban till Jacob: Hvad hafver du gjort, att du hafver stulit mitt hjerta, och bortfört mina döttrar, lika som de der med svärd gripna vore?

Te vaengah Laban loh Jakob la, “Balaena saii he. Ka thinko hena liim tih ka tanurhoek te cunghang kah a sol banglana hmaithawn.

27 Hvarföre hafver du det fördolt, att du skulle fly, och hafver stulit dig ifrå mig, och hafver icke tillsagt, att jag måtte hafva ledsagat dig med fröjd, med sjungande, med bungande och harpande?

Yong hamte balae tihna phah, kai taengahna puen mueh la kai nan liim. Nangte kohoenah neh, laa neh, kamrhing neh, rhotoeng nen khaw kan tueih van mako.

28 Och hafver icke låtit mig kyssa min barn och döttrar? Du hafver dårliga gjort.

Ka carhoek so neh ka canurhoek soahte mok ham kai nan paek pawt khawna pavai coeng tih ni na saii.

29 Och jag hade väl så mycken magt, att jag kunde göra eder ondt; men edars faders Gud sade till mig i går: Förvara dig, att du intet talar till Jacob, utan godt.

Nangmih tea thae la saii ham ka thaa om ngawn dae hlaem yin ah na pa kah Pathen loh kai m'voek tih, 'Jakob tea thae neha then khaw thuite namah ngaithuen,’ a ti.

30 Och medan du ju ville fara, och åstundade så mycket efter dins faders hus, hvarföre hafver du då stulit mig mina gudar?

Tedae na pa im te ngaidam la na ngaidam coeng dongahna cet khaw na cet mai ni. Balae tih kai kah pathenna huen,” a ti nah.

31 Jacob svarade, och sade till Laban: Jag fruktade, att du skulle hafva tagit dina döttrar ifrå mig.

Tedae Jakobloh a doo tih Laban te, “Na canu rhoek he kai taeng lamlohna doek ve ka ti tih ka rhih dongah ni.

32 Men när hvilkom du finner dina gudar, han må dö här för våra bröder. Gör efter ditt när mig, och tag det. Men han visste icke, att Rachel hade stulit dem.

A taengah na khohnina hmuh te tah kaimih kah pacaboeina hmaiah hing boel saeh. Kai taengkah he namah loh hmat lamtah namah kah atah lo,” a ti nah. Tedae Rakhelloh a huen te Jakob loh ming pawh.

33 Då gick Laban in i Jacobs tjäll och Leas, och båda tjensteqvinnornas, och fann intet; och gick ut af Leas tjäll i Rachels tjäll.

Te dongah Laban loh Jakob kah dap khaw, Leah kah dap neh taengom rhoi kah dap khuila cet daea hmuh pawt dongah Leah kah dap lamkah halo tih Rakhel kah dap khuila kun.

34 Då tog Rachel beläten, och lade dem under camelahalmen, och satte sig derpå. Men Laban ransakade öfver hela tjället, och fann intet.

Tedae Rakhel loh sithui tea loh tih kalauk kah ngoldoelh khuiaha khueh tiha ngol thil dongah dap te Laban loh boeiha phatuem dae hmu pawh.

35 Då sade hon till sin fader: Min herre, var icke vred; förty jag kan icke stå upp emot dig; förty det går med mig efter qvinno sätt. Så sökte han, och fann intet beläten.

Te vaengah Rakhel loh a napa taengah, “Ka boeipa mik ah sai boel mai. Kai taengah huta kah khosing om tih nang hmuh ah thoh ham ka coeng moenih,” a ti nah. Te dongaha sat akhaw sithui te hmu pawh.

36 Och Jacob vardt vred, och kifvade med Laban, och sade till honom: Hvad hafver jag misshandlat eller syndat, att du äst så heter på mig?

Tedae Jakob te sai tih Laban tea ho. Te vaengah Jakob loh Laban tea doo tih, “Kai kah mebang dumlai neh mebang tholhnah dongah lae kai hnukah nan hlak.

37 Du hafver ransakat all min boting, hvad hafver du funnit af din boting? Lägg det der för mina och dina bröder, att de döma emellan oss båda.

Tahaeah kai kah hnopai boeih tena phatuemtih na im kah hnopai khat khawna hmuh te kai kah pacaboeina neh nang kah paca boeina hmuh ah n'rha phoeiah man mamih rhoi laklo ah n'tluung uh rhoi sue.

38 Tjugu år hafver jag varit när dig; din får och getter hafva icke varit ofruktsamma, vädrarna af din hjord hafver jag icke ätit.

Kum kul khuiah he nang taengah ka om coeng dae na tumanu neh na maae rhoek loh thangyah vai pawt tih na boiva khuikah a tal rhoek khaw ka ca vai pawh.

39 Det af djuren rifvit var, hade jag icke till dig, jag måste det betala: Du äskade det af mine hand, ehvad det var dag eller natt mig ifrå stulit.

Sahate na taengla kan khuen pawh. Khoyinloh a huen khaw, khothaihloh a huen khaw nan suk dongah kai loh kamah kut lamkah neh ka kawn.

40 Om dagen var jag vanmägtig för hetas skull, om nattena för köld; och min sömn vek ifrå min ögon.

Khothaih ah kholing loh n'do tih khoyin ah rhaelnu loh m'boh phoeiah ka mik loh ih ham a hlavawt tih ka om.

41 Så hafver jag i tjugu år tjent i ditt hus; fjorton för dina döttrar, och sex för din hjord: Och du hafver tio resor förvandlat min lön.

Tahaeah kai loh nang im ah kum kul ka om khuiah na canu rhoi ham kum hlai li neh na boiva ham kum rhukte nang taengah ka tho ka tat dae ka thapang te voei rha la na hoi na lae.

42 Hvar mins faders Abrahams Gud och Isaacs fruktan icke hade varit på mina sido, du hade låtit mig gå blottan ifrå dig. Men Gud hafver ansett min förtryckelse och arbete, och straffade dig i går.

A pa kah Pathen, Abraham kah Pathen neh Isaak kah birhihnahte kai taengah om pawt koinih kuttling la kai nan tueih tarha mai veh. Kai kah phacip phabaem neh ka kut kah a thatloh te Pathenloh a hmuh dongah ni hlaem yin ah a tluung,” a ti nah.

43 Laban svarade, och sade till Jacob: Döttrarna äro mina döttrar, och barnen äro mina barn, och hjordarna äro mine hjordar, och allt det du ser är mitt: Hvad kan jag i dag göra minom döttrom, eller deras barnom, som de födt hafva?

Laban long khaw Jakob tea doo vaengah, “Hutarhoek te kai canurhoek tih tongparhoek te khaw kai ca rhoek ni. Boiva te khaw kai kah boiva tih namah loh na hmuh boeih te kai koe ni. Tedae tihninah ka canu rhoek, amih ham neh amih loh a sak camoerhoek ham balae ka saii thai voel.

44 Så kom nu och låt oss göra ett förbund, jag och du; som skall vara ett vittnesbörd emellan mig och dig.

Te dongah halo laeh! Kai neh nang paipi sai sih lamtah kai laklo nang lakloah laipai la om saeh,” a ti nah.

45 Då tog Jacob en sten, och reste honom upp till en vård.

Te dongah Jakob loh lungtoa rhuh tih kaamlaa ling.

46 Och sade till sina bröder: Hemter upp stenar; och de togo stenar, och gjorde ena rösjo, och åto uppå samma rösjo.

Te phoeiah Jakob loh amah kah paca boeina rhoek la, “Lungto rhut uh,” a ti nah. Lungto te a rhuh uh tih lungkuklaa saii uh phoeiah tah lungkuk taengah buh pahoia caak uh.

47 Och Laban kallade henne Jegar Sahaduta; men Jacob kallade henne Gilead.

Te dongah tekah lungkuk te Laban loh Jegarsahduthaa sui tih Jakob loh Galeedlaa khue.

48 Då sade Laban: Denna stenrösjan vare i dag vittnesbörd emellan mig och dig; deraf kallar man henne Gilead:

Te phoeiah Laban loh, “Tihninah hekah lungkuk loh kai laklo neh nang lakloah laipai la om coeng,” a ti dongah a mingte Galeeda sui.

49 Och vare en vård; ty han sade: Herren se härtill emellan mig och dig, då vi komme ifrå hvarannan.

Te phoeiah, “Hlang hui taeng lamloh n'thuh vaengah kai laklo neh nang lakloah BOEIPA loh n'tawt saeh,” a ti dongah Mizpah a sui.

50 Hvar du besvärar mina döttrar, eller tager andra hustrur deröfver: Här är ingen menniska med oss; men si, Gud är vittne emellan mig och dig.

Ka ca huta rhoek te khoemna phaep tih ka carhoek hmanah yuuna loh atah mamih taengah hlang om pawt dae kai neh nang laklo kah laipai tah Pathen ni tila hmu sih.

51 Och Laban sade ytterligare till Jacob: Si, detta är stenrösjan, och detta är vården, som jag upprest hafver emellan mig och dig.

Te phoeiah Laban loh Jakob te, “Lungkuk he khaw kaam he khaw ne, te ni kai laklo neh nang laklo ah kan thuinuet.

52 Samma rösjan vare vittne, och vården vare desslikes vittne, om jag far här öfver till dig, eller du far öfver denna rösjan och vården till mig, till att göra skada.

Boethae ham khaw hekah lungkuk neh kaam he tah kai loh nang taengla hekah lungkuk kan poeng pawt ham neh nang khaw kai taenglana poe pawt ham hekah lungkuk neh kaam he laipai la om saeh.

53 Abrahams Gud och Nahors Gud, och deras fäders Gud, vare domare emellan oss. Och Jacob svor honom, vid Isaacs sins faders fruktan.

Abraham kah Pathen neh Nakhaw kah Pathen, a napa kah Pathen loh mamih lakloah laitloek uh saeh,” a ti nah. Te phoeiah Jakob loh a napa Isaak kah birhihnah neha toemngam.

54 Och Jacob offrade offer på bergena, och böd sina bröder att de skulle äta bröd. Och då de hade ätit, blefvo de på bergena öfver nattena.

Te dongah Jakob loh tlang ah hmueiha nawn phoeiah buh ca la amah huiko tea khue. Buha caak uh phoeiah tlang ah rhaeh uh.

55 Men om morgonen stod Laban bittida upp, kysste sin barn och döttrar; välsignade dem, och for sina färde, och kom hem till sitt igen.

Labante mincang ah thoo tih a carhoek neh a canurhoek tea mok. Te phoeiah amih te yoethen a paek. Te phoeiah cet tih Laban khaw amah hmuen la mael.