1 Mosebok 22
1 Sedan det skedt var, försökte Gud Abraham, och sade till honom: Abraham. Och han svarade: Här är jag.
Awo oluvannyuma lw’ebyo, Katonda n’agezesa Ibulayimu, n’amuyita nti, “Ibulayimu!” N’addamu nti, “Nze nzuuno.”
2 Och han sade: Tag Isaac din enda son, den du kär hafver, och gack bort uti Moria land, och offra honom der till ett bränneoffer på ett berg, det jag dig sägandes varder.
Katonda n’amugamba nti, “Twala mutabani wo, mutabani wo omu yekka, Isaaka, gw’oyagala, ogende mu nsi Moliya ku lumu ku nsozi lwe ndikulaga omuweereyo eyo okuba ekiweebwayo ekyokebwa.”
3 Då stod Abraham bittida upp om morgonen, och sadlade sin åsna, och tog med sig två drängar, och sin son Isaac, och högg sönder ved till bränneoffer, stod upp och gick bort till det rum, som Gud honom sagt hade.
Ibulayimu n’agolokoka ku makya n’ateeka amatandiiko ku ndogoyi ye, n’atwala babiri ku baweereza be abasajja ne Isaaka mutabani we, n’ayasa enku ez’ekiweebwayo ekyokebwa, n’asituka n’agenda mu kifo Katonda kye yamugamba.
4 På tredje dagen hof Abraham sin ögon upp, och såg rummet långt ifrå.
Ku lunaku olwokusatu Ibulayimu n’ayimusa amaaso ge n’alengera ekifo.
5 Och sade till sina drängar: Blifver I här med åsnanom, jag och pilten viljom gå dit bort, och när vi tillbedit hafvom, vilje vi komma igen till eder.
Awo Ibulayimu n’agamba balenzi be nti, “Musigale wano n’endogoyi, nze n’omulenzi tugende eri tusinze, tulyoke tukomewo.”
6 Och Abraham tog veden till bränneoffret, och lade den på sin son Isaac: Men han tog elden och knifven i sina hand, och gingo så både tillsamman.
Ibulayimu n’addira enku ez’ekiweebwayo ekyokebwa n’azitikka Isaaka mutabani we, ye n’akwata omuliro n’akambe, ne bagenda bombi.
7 Då sade Isaac till sin fader Abraham: Min fader. Abraham svarade: Här är jag, min son. Och han sade: Si, här är elden och veden, hvar är nu fåret till bränneoffret?
Isaaka n’agamba Ibulayimu nti, “Taata.” Ibulayimu n’amuddamu nti, “Nzuuno mwana wange.” Isaaka n’amubuuza nti, “Laba, omuliro n’enku biibino, naye omwana gw’endiga ogw’ekiweebwayo ekyokebwa guluwa?”
8 Abraham svarade: Gud förser väl fåret, min son, till bränneoffret: Och de gingo både tillsamman.
Ibulayimu n’amuddamu nti, “Mwana wange, Katonda aneefunira omwana gw’endiga ogw’ekiweebwayo ekyokebwa.” Kale ne bagenda bombi.
9 Och som de kommo till rummet, der Gud honom af sagt hade, byggde Abraham der ett altare, och lade veden deruppå; bandt sin son Isaac, och lade honom på altaret, ofvan på veden.
Bwe baatuuka mu kifo Katonda kye yamugamba, Ibulayimu n’azimba ekyoto, n’atindikira enku, n’asiba omwana we Isaaka, n’amuteeka ku kyoto ku nku.
10 Och uträckte sina hand, och tog till knifven, att han skulle slagta sin son.
Awo Ibulayimu n’akwata ekiso, n’agolola omukono gwe atte omwana we.
11 Då ropade honom Herrans Ängel af himmelen och sade: Abraham, Abraham. Han svarade: Här är jag.
Naye malayika wa Mukama n’amukoowoola ng’asinziira mu ggulu, n’agamba nti, “Ibulayimu! Ibulayimu!” Ibulayimu n’addamu nti, “Nze nzuuno.” N’amugamba nti,
12 Han sade: Kom intet dina hand vid pilten, och gör honom intet; ty nu vet jag att du fruktar Gud, och hafver icke skonat din enda son för mina skull.
“Togolola mukono gwo ku mulenzi so tomukola kintu na kimu, kubanga kaakano ntegedde nti otya Katonda, ndabye nti omwana wo tomunnyimye, omwana wo omu yekka bw’ati.”
13 Då hof Abraham sin ögon upp, och såg en vädur bak sig, bekajad med hornen uti en törnebuska: Och gick dit, och tog den väduren, och offrade honom till ett bränneoffer i sins sons stad.
Awo Ibulayimu n’ayimusa amaaso, n’alaba, era laba, emabega we endiga ennume ng’eri mu kisaka ng’amayembe gaayo mwe galaalidde. Ibulayimu n’agenda n’addira endiga eyo n’agiwaayo okuba ekiweebwayo ekyokebwa, mu kifo ky’omwana we.
14 Och Abraham kallade det rummet, Herren ser; af hvilko man ännu i dag säger: På berget, der Herren sedd varder.
Ibulayimu kyeyava atuuma ekifo ekyo erinnya Mukama alitugabirira, era ne kaakano bwe kiyitibwa nti ku lusozi lwa Mukama anaagabiriranga.
15 Och Herrans Ängel ropade åter till Abraham af himmelen,
Awo malayika wa Mukama n’ayita Ibulayimu omulundi ogwokubiri ng’asinziira mu ggulu,
16 Och sade: Jag hafver svorit vid mig sjelf, säger Herren, efter du detta gjorde, och icke skonade din enda son,
n’amugamba nti, “Nze Mukama neerayiridde, nga bw’okoze kino, n’otonnyima mwana wo omu yekka bw’ati,
17 Att jag skall välsigna, och föröka dina säd såsom stjernorna på himmelen, och såsom sanden på hafsens strand: Och dina säd skall besitta sina fiendars portar.
ddala ndikuwa omukisa, era ndyaza ezzadde lyo, ne liba ng’emmunyeenye ez’eggulu era ng’omusenyu oguli ku lubalama lw’ennyanja. Era ezzadde lyo balitwala eby’abalabe baabwe,
18 Och i dine säd skall allt folk på jordene välsignadt varda; derföre, att du mine röst lydt hafver.
era mu zzadde lyo amawanga gonna mwe galiweerwa omukisa, kubanga ogondedde eddoboozi lyange.”
19 Sedan gick Abraham till drängarna igen, och gjorde sig redo, och drogo tillsammans till BerSaba, och bodde der.
Ibulayimu n’alyoka addayo eri abavubuka be, ne basitula ne balaga e Beeruseba.
20 Då detta så skedt var, begaf sig, att Abraham vardt sagdt: Si, Milca hafver ock födt barn dinom broder Nahor;
Awo mu biro ebyo ne babuulira Ibulayimu nti, “Laba Mirika azaalidde Nakoli muganda wo abaana: Uzi ye mubereberye,
21 Nemliga Uz den förstfödda, och Bus hans broder, och Kemuel, af hvilkom de Syrier komne äro:
ne muto we ye Buzi, ne Kemweri kitaawe wa Alamu,
22 Och Kesed, och Haso, och Pildas, och Jidlaph, och Bethuel.
ne Kesedi, ne Kazo, ne Pirudaasi, ne Yidulaafu ne Besweri.”
23 Men Bethuel födde Rebecka. Dessa åtta födde Milca Nahor, Abrahams broder.
Era Besweri yazaala Lebbeeka. Abaana abo omunaana Mirika be yazaalira Nakoli muganda wa Ibulayimu.
24 Och hans frilla benämnd Rehuma födde ock, nemliga Tebah, Gaham, Thahas och Maacha.
Ate ne mukazi we omulala Lewuma n’azaalira Nakoli, abaana aboobulenzi era be bano: Teba, ne Gakamu, ne Takasi, ne Maaka.
