1 Mosebok 2
1 Så vardt nu himmel och jord fullkomnad med all sin här.
Therfor heuenes and erthe ben maad perfit, and al the ournement of tho.
2 Och Gud fullkomnade på sjunde dagenom sin verk, som han gjort hade, och hvilade på sjunde dagenom af all sin verk, som han gjort hade.
And God fillide in the seuenthe dai his werk which he made; and he restide in the seuenthe dai fro al his werk which he hadde maad;
3 Och välsignade sjunde dagen, och helgade honom, derföre att han på honom hvilade af all sin verk, som Gud skapade och gjorde.
and he blesside the seuenthe dai, and halewide it; for in that dai God ceesside of al his werk which he made of nouyt, that he schulde make.
4 Alltså är himmel och jord tillkommen, då de skapade vordo på den tid, då Herren Gud gjorde himmel och jord.
These ben the generaciouns of heuene and of erthe, in the day wherynne the Lord God made heuene and erthe,
5 Förra än någor stjelk var på markene, och förra än någor ört växte på jordene; förty Herren Gud hade än då intet låtit regna på jordene, och ingen menniska var, som brukade jordena.
and ech litil tre of erthe bifore that it sprong out in erthe; and he made ech erbe of the feeld bifore that it buriownede. For the Lord God had not reyned on erthe, and no man was that wrouyte erthe;
6 Men en dimba gick upp af jordene, och vattnade alla markena.
but a welle stiede out of the erthe, and moistide al the hiyere part of erthe.
7 Och Herren Gud gjorde menniskona af jordenes stoft, och inblåste uti hans näso en lefvande anda, och så vardt menniskan en lefvande själ.
Therfor the Lord God formede man of the sliym of erthe, and brethide in to his face the brething of lijf; and man was maad in to a lyuynge soule.
8 Och Herren Gud planterade en lustgård uti Eden öster ut, och satte der in menniskona, som han gjort hade.
Forsothe the Lord God plauntide at the bigynnyng paradis of likyng, wherynne he settide man whom he hadde formed.
9 Och Herren Gud lät uppväxa af jordene allahanda trä, lustig till att se och god till att äta; och lifsens trä midt i lustgårdenom, och kunskapsens trä på godt och ondt.
And the Lord God brouyte forth of the erthe ech tre fair in siyt, and swete to ete; also he brouyte forth the tre of lijf in the middis of paradis, and the tre of kunnyng of good and of yuel.
10 Och utaf Eden gick en ström till att vattna lustgården, och han delade sig i fyra hufvudfloder.
And a ryuer yede out fro the place of likyng to moyste paradis, which ryuer is departid fro thennus in to foure heedis.
11 Den förste kallas Pison, den löper om hela Havila land, och der finnes guld.
The name of the o ryuer is Fyson, thilke it is that cumpassith al the lond of Euilath, where gold cometh forth,
12 Och dess landes guld är kosteligit, och der finnes Bedellion, och den ädle stenen Onix.
and the gold of that lond is the beste, and there is foundun delium, that is, a tree of spicerie, and the stoon onychyn;
13 Den andre floden heter Gihon, den löper kring om hela Ethiopien.
and the name to the secounde ryuer is Gyon, thilke it is that cumpassith al the loond of Ethiopie;
14 Den tredje floden kallas Hiddekel, den löper fram för Assyrien. Den fjerde floden är Phrath.
forsothe the name of the thridde ryuer is Tigris, thilke goith ayens Assiriens; sotheli the fourthe ryuer is thilke Eufrates.
15 Och Herren Gud tog menniskona, och satte honom in uti lustgården Eden, att han honom bruka och bevara skulle.
Therfor the Lord God took man, and settide hym in paradis of likyng, that he schulde worche and kepe it.
16 Och Herren Gud böd menniskona, och sade: Du skall äta af allahanda trä i lustgårdenom;
And God comaundide to hym and seide, Ete thou of ech tre of paradis;
17 Men af kunskapsens trä på godt och ondt skall du icke äta; förty, på hvad dag du deraf äter, skall du döden dö.
forsothe ete thou not of the tre of kunnyng of good and of yuel; for in what euere dai thou schalt ete therof, thou schalt die bi deeth.
18 Och Herren Gud sade: Det är icke godt, att menniskan är allena; jag vill göra honom ena hjelp, den sig till honom hålla må.
And the Lord God seide, It is not good that a man be aloone, make we to hym an help lijk to hym silf.
19 Som nu Herren Gud gjort hade af jordene allahanda djur på markene, och allahanda foglar under himmelen, hade han dem fram för menniskona, att han skulle se, huru han skulle nämna dem; ty, såsom menniskan allahanda lefvande djur nämnde, så skulle de heta.
Therfor whanne alle lyuynge beestis of erthe, and alle the volatils of heuene weren formed of erthe, the Lord God brouyte tho to Adam, that he schulde se what he schulde clepe tho; for al thing that Adam clepide of lyuynge soule, thilke is the name therof.
20 Och menniskan gaf hvart och ett fänad, och foglomen under himmelen, och djuren på markene, sina namn. Men till menniskone vardt icke funnen någon hjelp, den sig till honom hålla måtte.
And Adam clepide bi her names alle lyuynge thingis, and alle volatils, and alle vnresonable beestis of erthe. Forsothe to Adam was not foundun an helpere lijk hym.
21 Då lät Herren Gud falla en tung sömn på menniskona, och vid han sof, tog han ett af hans sidoref, och uppfyllde kött i samma staden.
Therfore the Lord God sente sleep in to Adam, and whanne he slepte, God took oon of hise ribbis, and fillide fleisch for it.
22 Och Herren Gud byggde ena Qvinno utaf refvet, som han uttagit hade af menniskone, och hade henne fram för honom.
And the Lord God bildide the rib which he hadde take fro Adam in to a womman, and brouyte hir to Adam.
23 Då sade menniskan: Detta är dock ben af minom benom, och kött af mino kötte, hon skall heta Manna, derföre att hon är tagen utaf mannenom.
And Adam seide, This is now a boon of my boonys, and fleisch of my fleisch; this schal be clepid virago, `for she is takun of man.
24 Fördenskull skall en man öfvergifva fader och moder, och blifva vid sina hustru, och skola varda till ett kött.
Wherfor a man schal forsake fadir and modir, and schal cleue to his wijf, and thei schulen be tweyne in o fleisch.
25 Och de voro både nakne, menniskan och hans hustru, och de blygdes intet.
Forsothe euer eithir was nakid, that is, Adam and his wijf, and thei weren not aschamed.
