1 Mosebok 17
1 Då nu Abram nio och niotio år gammal var, syntes honom Herren, och sade till honom: Jag är Gud allsmäktig; vandra för mig och var fullkomlig.
Un Ābrams bija deviņdesmit un deviņus gadus vecs, tad Tas Kungs Ābramam parādījās un uz to sacīja: Es esmu tas visuvarenais Dievs, staigā Manā priekšā un esi taisns.
2 Och jag skall göra mitt förbund emellan mig och dig, och jag skall föröka dig svårliga.
Un Es celšu derību starp Mani un tevi, un Es tevi vairodams vairošu.
3 Och Abram föll på sitt ansigte. Och Gud talade yttermera med honom, och sade:
Tad Ābrams nometās uz savu vaigu, un Dievs runāja ar to sacīdams:
4 Si, jag äret, och hafver mitt förbund med dig, och du skall varda en fader för mycket folk.
Redzi, Es esmu cēlis Savu derību ar tevi, un tu būsi par tēvu daudz ļaudīm.
5 Derföre skall du icke mer heta Abram, utan Abraham skall vara ditt namn; ty jag hafver gjort dig till en fader för mycket folk.
Un tavam vārdam nebūs vairs sauktam tapt Ābramam, bet Ābrahāms lai ir tavs vārds; jo Es tevi esmu licis par tēvu daudz ļaudīm.
6 Och skall göra dig ganska mycket fruktsamman, och skall göra folk af dig; skola ock Konungar komma af dig.
Un Es tevi darīšu varen ļoti auglīgu un celšu no tevis tautas, un ķēniņiem būs nākt no tevis.
7 Och jag vill göra mitt förbund emellan mig och dig, och dina säd efter dig, i deras afkommandom, att det skall vara ett evigt förbund, så att jag skall vara din Gud, och dine säds efter dig.
Un Es uzcelšu Savu derību starp Mani un tevi un tavu dzimumu pēc tevis viņu bērnu bērniem par mūžīgu derību, tā ka Es būšu par Dievu tev un tavam dzimumam pēc tevis.
8 Och skall gifva dig, och dine säd efter dig, det land, der du en främling uti äst, nemliga, det hela landet Canaan, till evig besittning; och skall vara deras Gud.
Un tev un tavam dzimumam pēc tevis Es došu tavas svešniecības zemi, visu Kanaāna zemi mūžam paturēt, un Es tiem būšu par Dievu.
9 Och Gud sade yttermera till Abraham: Så håll nu mitt förbund, du, och din säd efter dig, i deras afkommandom.
Un Dievs sacīja uz Ābrahāmu: tev būs Manu derību turēt, tev un tavam dzimumam pēc tevis uz bērnu bērniem.
10 Och detta är förbundet, som I hålla skolen, emellan mig och dig, och dina säd efter dig: Allt det mankön ibland eder är skall omskäras.
Šī ir mana derība, ko jums būs turēt starp mani un tevi un starp tavu dzimumu pēc tevis: ikkatram vīrietim jūsu starpā būs tapt apgraizītam.
11 Men I skolen omskära edars kötts förhud. Det samma skall vara ett tecken till förbundet emellan mig och eder.
Un jums būs apgraizīt priekšādu pie savām miesām un lai tas ir par derības zīmi starp Mani un jums.
12 Hvart och ett piltebarn, då det är åtta dagar gammalt, skolen I omskära i edra afkommander. Sammalunda hvar och en tjenare, hemma födder eller köpter, eller eljest främmande, och icke af edro säd är.
Un astoņas dienas vecu jums būs apgraizīt ikvienu no vīriešu kārtas jūsu pēcnākamos, to, kas namā dzimis, un to, kas par naudu pirkts, no jebkura svešinieka, kas nav no jūsu dzimuma.
13 Och så skall mitt förbund vara på edro kötte, till ett evigt förbund.
Tiešām to būs apgraizīt, kas tavā namā dzimis un kas par naudu ir pirkts, un Mana derība pie jūsu miesām lai ir par mūžīgu derību.
14 Och hvar något piltebarn icke varder omskoret i hans kötts förhud, hans själ skall utrotas utu hans folk, derföre att han mitt förbund icke hållit hafver.
Un neapgraizīts vīrietis, kas netiks apgraizīts savas miesas priekšādā: tā dvēsele taps izdeldēta no saviem ļaudīm; jo tā ir pārkāpusi Manu derību.
15 Och Gud sade åter till Abraham: Dina hustru Sarai skall du icke mer kalla Sarai, utan Sara skall vara hennes namn.
Un Dievs sacīja uz Ābrahāmu: tev nebūs savas sievas Sāraī vārdu saukt Sāraī, bet viņas vārds lai ir Sāra.
16 Ty jag skall välsigna henne, och af henne skall jag gifva dig en son, hvilken jag skall välsigna, och folk skola varda af honom, och Konungar öfver mycket folk.
Jo Es viņu svētīšu un arī no viņas tev došu dēlu, un Es viņu svētīšu, ka tai būs palikt par daudz ļaudīm un tautu ķēniņi no viņas celsies.
17 Då föll Abraham på sitt ansigte, och log, och sade i sitt hjerta: Skulle mig, som hundrade år gammal är, födas en son? Och Sara, som niotio år gammal är, skulle föda?
Un Ābrahāms nometās uz savu vaigu un pasmējās un sacīja savā sirdī: vai vienam, kas ir simts gadus vecs, bērns piedzims, un vai Sāra, deviņdesmit gadus veca, dzemdēs?
18 Och Abraham sade till Gud: Ack, att dock Ismael måtte få lefva för dig.
Un Ābrahāms sacīja uz Dievu: kaut jel Ismaēls tavā priekšā dzīvotu!
19 Då sade Gud: Ja, Sara din hustru skall föda dig en son, hvilken du skall kalla Isaac; ty med honom skall jag upprätta mitt eviga förbund, och med hans säd efter honom.
Un Dievs sacīja: patiesi, Sāra, tava sieva, tev dzemdēs dēlu, un tev būs viņa vārdu nosaukt Īzaku, un Es uzcelšu Savu derību ar to, par mūžīgu derību viņa dzimumam pēc viņa.
20 Dertill hafver jag ock bönhört dig om Ismael: Si, jag hafver välsignat honom, och skall göra honom fruktsamman, och föröka honom ganska svårliga; tolf Förstar skall han föda, och jag skall göra honom till mycket folk.
Arī Ismaēla labad Es tevi esmu paklausījis un darīšu viņu auglīgu un vairošu viņu varen ļoti: divpadsmit lielkungi viņam piedzims, un Es viņu celšu par lielu tautu.
21 Men mitt förbund skall jag upprätta med Isaac, den Sara dig föda skall, på denna tidenom åt året.
Bet Savu derību Es uzcelšu ar Īzaku, ko tev Sāra dzemdēs ap šo laiku nākamā gadā.
22 Och som talet vardt ändadt, for Gud upp ifrån Abraham.
Un Dievs beidza ar to runāt un uzbrauca no Ābrahāma.
23 Och Abraham tog sin son Ismael och alla tjenare, hemma födda och köpta, och allt det mankön var i hans huse, och omskar förhudena på deras kött, straxt på samma dagenom, som Gud honom sagt hade.
Tad Ābrahāms ņēma Ismaēli, savu dēlu, un visus savā namā dzimušos un visus par naudu pirktos, visus, kas bija no vīriešu kārtas Ābrahāma saimē, un apgraizīja priekšādas pie viņu miesām tanī pašā dienā, kā Dievs uz viņu bija runājis.
24 Och Abraham var nio och niotio år gammal, då han omskar förhudena på sitt kött.
Un Ābrahāms bija deviņdesmit deviņus gadus vecs, kad priekšāda pie viņa miesas tapa apgraizīta.
25 Men Ismael hans son var tretton år gammal, då hans kötts förhud omskoren vardt.
Un Ismaēls, viņa dēls, bija trīspadsmit gadus vecs, kad priekšāda pie viņa miesas tapa apgraizīta.
26 Allt på enom dag vordo de alle omskorne, Abraham och hans son Ismael;
Tanī pašā dienā tapa apgraizīti Ābrahāms un viņa dēls Ismaēls,
27 Och allt det mankön var i hans huse, både hemfödde tjenare och köpte, och eljest främmande; alle vordo de omskorne med honom.
Un visi vīri viņa saimē, kas viņa namā bija dzimuši un kas par naudu bija pirkti no svešiniekiem, tie līdz ar viņu tapa apgraizīti.
