1 Mosebok 17

1 Då nu Abram nio och niotio år gammal var, syntes honom Herren, och sade till honom: Jag är Gud allsmäktig; vandra för mig och var fullkomlig.

Og Abram var ni Aar og halvfemsindstyve Aar gammel, og Herren aabenbaredes for Abram og sagde til ham: Jeg er den almægtige Gud, vandre for mit Ansigt og vær fuldkommen!

2 Och jag skall göra mitt förbund emellan mig och dig, och jag skall föröka dig svårliga.

Og jeg vil gøre min Pagt imellem mig og imellem dig og formere dig saare meget.

3 Och Abram föll på sitt ansigte. Och Gud talade yttermera med honom, och sade:

Da faldt Abram paa sit Ansigt, og Gud talede med ham og sagde:

4 Si, jag äret, och hafver mitt förbund med dig, och du skall varda en fader för mycket folk.

Hvad mig angaar, se, min Pagt er med dig, og du skal vorde mange Folks Fader.

5 Derföre skall du icke mer heta Abram, utan Abraham skall vara ditt namn; ty jag hafver gjort dig till en fader för mycket folk.

Og dit Navn skal ikke ydermere kaldes Abram, men dit Navn skal være Abraham; thi jeg har gjort dig til mange Folks Fader.

6 Och skall göra dig ganska mycket fruktsamman, och skall göra folk af dig; skola ock Konungar komma af dig.

Og jeg vil gøre dig saare meget frugtbar og gøre dig til Folk, og Konger skulle udgaa af dig.

7 Och jag vill göra mitt förbund emellan mig och dig, och dina säd efter dig, i deras afkommandom, att det skall vara ett evigt förbund, så att jag skall vara din Gud, och dine säds efter dig.

Og jeg vil oprette min Pagt imellem mig og imellem dig, og imellem dit Afkom efter dig, i deres Slægter, til en evig Pagt, til at være en Gud for dig og dit Afkom efter dig.

8 Och skall gifva dig, och dine säd efter dig, det land, der du en främling uti äst, nemliga, det hela landet Canaan, till evig besittning; och skall vara deras Gud.

Og jeg vil give dig og dit Afkom efter dig det Land, som du er fremmed udi, det hele Kanaans Land, til en evig Ejendom, og jeg vil være dem en Gud.

9 Och Gud sade yttermera till Abraham: Så håll nu mitt förbund, du, och din säd efter dig, i deras afkommandom.

Og Gud sagde til Abraham: Og du skal holde min Pagt, du og dit Afkom efter dig, i deres Slægter.

10 Och detta är förbundet, som I hålla skolen, emellan mig och dig, och dina säd efter dig: Allt det mankön ibland eder är skall omskäras.

Denne er min Pagt, som I skulle holde, imellem mig og imellem eder og imellem dit Afkom efter dig: alt Mandkøn skal omskæres hos eder.

11 Men I skolen omskära edars kötts förhud. Det samma skall vara ett tecken till förbundet emellan mig och eder.

Og I skulle omskære eders Forhuds Kød, og det skal være til en Pagtes Tegn imellem mig og imellem eder.

12 Hvart och ett piltebarn, då det är åtta dagar gammalt, skolen I omskära i edra afkommander. Sammalunda hvar och en tjenare, hemma födder eller köpter, eller eljest främmande, och icke af edro säd är.

Og hvert Drengebarn, som er otte Dage gammelt, skal omskæres af eder hos eders Efterkommere, et hjemfødt Barn og den, som er købt for Penge af hver fremmed, som ikke selv er af dit Afkom.

13 Och så skall mitt förbund vara på edro kötte, till ett evigt förbund.

Din hjemfødte og den, som er købt for dine Penge, skal omskæres, og min Pagt i eders Kød skal være til en evig Pagt.

14 Och hvar något piltebarn icke varder omskoret i hans kötts förhud, hans själ skall utrotas utu hans folk, derföre att han mitt förbund icke hållit hafver.

Og er der et Drengebarn, som har Forhud, og hans Forhuds Kød ikke bliver omskaaret, da skal den samme Sjæl udslettes af sit Folk; han har brudt min Pagt.

15 Och Gud sade åter till Abraham: Dina hustru Sarai skall du icke mer kalla Sarai, utan Sara skall vara hennes namn.

Og Gud sagde til Abraham: Hvad angaar Sarai, din Hustru, du skal ikke kalde hendes Navn Sarai; thi Sara skal være hendes Navn.

16 Ty jag skall välsigna henne, och af henne skall jag gifva dig en son, hvilken jag skall välsigna, och folk skola varda af honom, och Konungar öfver mycket folk.

Og jeg vil velsigne hende, og af hende vil jeg ogsaa give dig en Søn; og jeg vil velsigne hende, og hun skal vorde til Folkefærd, Folks Konger skulle vorde af hende.

17 Då föll Abraham på sitt ansigte, och log, och sade i sitt hjerta: Skulle mig, som hundrade år gammal är, födas en son? Och Sara, som niotio år gammal är, skulle föda?

Og Abraham faldt paa sit Ansigt og lo, og han sagde i sit Hjerte: Skulde nogen fødes for mig, som er hundrede Aar gammel? og skulde Sara, som er halvfemsindstyve Aar gammel, føde?

18 Och Abraham sade till Gud: Ack, att dock Ismael måtte få lefva för dig.

Og Abraham sagde til Gud: Gid Ismael maatte leve for dit Ansigt!

19 Då sade Gud: Ja, Sara din hustru skall föda dig en son, hvilken du skall kalla Isaac; ty med honom skall jag upprätta mitt eviga förbund, och med hans säd efter honom.

Og Gud sagde: Sandelig, Sara, din Hustru, skal føde dig en Søn, og du skal kalde hans Navn Isak, og jeg vil oprette min Pagt med ham til en evig Pagt for hans Afkom efter ham.

20 Dertill hafver jag ock bönhört dig om Ismael: Si, jag hafver välsignat honom, och skall göra honom fruktsamman, och föröka honom ganska svårliga; tolf Förstar skall han föda, och jag skall göra honom till mycket folk.

Og om Ismael har jeg hørt dig; se, jeg har velsignet ham og vil gøre ham frugtbar og gøre ham saare meget mangfoldig, han skal avle tolv Fyrster, og jeg vil gøre ham til et stort Folk.

21 Men mitt förbund skall jag upprätta med Isaac, den Sara dig föda skall, på denna tidenom åt året.

Men min Pagt vil jeg stadfæste med Isak, som Sara skal føde dig paa den bestemte Tid i det næste Aar.

22 Och som talet vardt ändadt, for Gud upp ifrån Abraham.

Og han lod af at tale med ham, og Gud for op fra Abraham.

23 Och Abraham tog sin son Ismael och alla tjenare, hemma födda och köpta, och allt det mankön var i hans huse, och omskar förhudena på deras kött, straxt på samma dagenom, som Gud honom sagt hade.

Saa tog Abraham Ismael, sin Søn, og alle, som vare fødte i hans Hus, og alle, som vare købte for hans Penge, alt Mandkøn af Folkene, som vare i Abrahams Hus, og han omskar deres Forhuds Kød paa den selvsamme Dag, ligesom Gud havde talet med ham.

24 Och Abraham var nio och niotio år gammal, då han omskar förhudena på sitt kött.

Og Abraham var ni og halvfemsindstyve Aar gammel, der hans Forhuds Kød blev omskaaret.

25 Men Ismael hans son var tretton år gammal, då hans kötts förhud omskoren vardt.

Og Ismael, hans Søn, var tretten Aar gammel, der hans Forhuds Kød blev omskaaret.

26 Allt på enom dag vordo de alle omskorne, Abraham och hans son Ismael;

Paa den selvsamme Dag bleve Abraham og Ismael, hans Søn, omskaarne.

27 Och allt det mankön var i hans huse, både hemfödde tjenare och köpte, och eljest främmande; alle vordo de omskorne med honom.

Og alle Mænd i hans Hus, den hjemfødte og den, som var købt for Penge af den fremmede, de bleve omskaarne med ham.