1 Mosebok 12
1 Och Herren talade till Abram: Gack utu ditt fädernesland, och ifrå dine slägt, och ifrå dins faders huse, uti ett land, som jag dig visa vill.
For the Lord had said vnto Abram, Get thee out of thy countrey, and from thy kindred, and from thy fathers house vnto the land that I will shewe thee.
2 Och jag skall göra dig till ett stort folk, jag skall välsigna dig, och göra dig ett stort namn, och du skall vara en välsignelse.
And I will make of thee a great nation, and will blesse thee, and make thy name great, and thou shalt be a blessing.
3 Jag skall välsigna dem som dig välsigna, och förbanna dem som dig förbanna; och i dig skola välsignade varda alla slägter på jordene.
I will also blesse them that blesse thee, and curse them that curse thee, and in thee shall all families of the earth be blessed.
4 Då for Abram ut, såsom Herren honom sagt hade, och Lot for med honom. Men Abram var sjutio och fem år gammal, då han for utaf Haran.
So Abram departed, euen as ye Lord spake vnto him, and Lot went with him. (And Abram was seuentie and fiue yeere olde, when he departed out of Haran)
5 Så tog Abram sina hustru Sarai, och Lot sin broderson, med alla deras håfvor, som de förvärfvat hade, och de själar, som de födt hade i Haran, och foro ut till att resa in i Canaans land.
Then Abram tooke Sarai his wife, and Lot his brothers sonne, and all their substance that they possessed, and the soules that they had gotten in Haran, and they departed, to goe to the land of Canaan: and to the land of Canaan they came.
6 Och som de komne voro in i landet, drog han derigenom allt intill det rummet Sichem, och intill den lunden More. På den tiden bodde de Cananeer der i landet.
So Abram passed through the land vnto the place of Shechem, and vnto the plaine of Moreh (and the Canaanite was then in ye land)
7 Då syntes Herren Abram och sade: Dine säd skall jag gifva detta land. Och han byggde dersammastädes ett altare Herranom, som honom synts hade.
And the Lord appeared vnto Abram, and said, Vnto thy seede will I giue this land. And there builded he an altar vnto the Lord, which appeared vnto him.
8 Sedan drog han bätter fram dädan till ett berg, som låg öster ut ifrå BethEl, och slog der sitt tjäll upp, så att han hade BethEl vester ut, och Ay öster ut, och byggde der Herranom ett altare, och predikade om Herrans namn.
Afterward remouing thence vnto a moutaine Eastward from Beth-el, he pitched his tent hauing Beth-el on the Westside, and Haai on the East: and there he built an altar vnto the Lord, and called on the Name of the Lord.
9 Och for Abram dädan fram bätter, och drog söder ut.
Againe Abram went forth going and iourneying toward the South.
10 Då vardt en hård tid der i landet; derföre drog Abram neder uti Egypten, att han der en främling blifva måtte, förty tiden var ganska hård i landena.
Then there came a famine in the land: therefore Abram went downe into Egypt to soiourne there: for there was a great famine in the lande.
11 Och då han kom hardt in emot Egypten, talade han till sina hustru Sarai: Si, jag vet, att du äst en dägelig qvinna under ansigtet.
And when he drewe neere to enter into Egypt, he said to Sarai his wife, Beholde nowe, I know that thou art a faire woman to looke vpon:
12 Då nu de Egyptier få se dig, skola de säga: Det är hans hustru, och slå mig ihjäl, och behålla dig.
Therefore it will come to passe, that when the Egyptians see thee, they will say, She is his wife: so will they kill me, but they will keepe thee aliue.
13 Kära, säg fördenskull, att du äst min syster, att mig måtte ske godt för dina skull, och att min själ må lefva för dina skull.
Say, I pray thee, that thou art my sister, that I may fare well for thy sake, and that my life may be preserued by thee.
14 Som han nu kom uti Egypten, sågo de Egyptier qvinnona, att hon var ganska dägelig.
Nowe when Abram was come into Egypt, the Egyptians behelde the woman: for she was very faire.
15 Och Pharaos öfverstar sågo henne, och prisade henne för honom. Då vardt hon tagen in uti Pharaos hus.
And the Princes of Pharaoh sawe her, and commended her vnto Pharaoh: so the woman was taken into Pharaohs house:
16 Och Abram vederfors godt för hennes skull. Och han hade får, fä, åsnar, tjenare och tjenarinnor, åsninnor och camelar.
Who intreated Abram well for her sake, and he had sheepe, and beeues, and hee asses, and men seruants and maide seruants, and shee asses, and camelles.
17 Men Herren plågade Pharao med stora plågor, och hans hus, för Sarai Abrams hustrus skull.
But the Lord plagued Pharaoh and his house with great plagues, because of Sarai Abrams wife.
18 Då kallade Pharao Abram till sig, och sade till honom: Hvi hafver du sådant gjort mig? Hvi sade du mig icke, att hon var din hustru?
Then Pharaoh called Abram, and saide, Why hast thou done this vnto me? Wherefore diddest thou not tell me, that she was thy wife?
19 Hvi sade du, att det var din syster? Fördenskull ville jag taga mig henne till hustru. Och si, nu hafver du här dina hustru, tag henne och gack.
Why saidest thou, She is my sister, that I should take her to be my wife? Nowe therefore beholde thy wife, take her and goe thy way.
20 Och han befallte sina män om honom, att de skulle fordra honom och hans hustru, och allt det han hade.
And Pharaoh gaue men commandement concerning him: and they conueyed him forth, and his wife, and all that he had.
