Hesekiel 35
1 Och Herrans ord skedde till mig, och sade;
Et factus est sermo Domini ad me, dicens:
2 Du menniskobarn, ställ ditt ansigte emot Seirs berg, och prophetera deremot;
Fili hominis pone faciem tuam adversum montem Seir, et prophetabis de eo, et dices illi:
3 Och säg till det: Detta säger Herren Herren: Si, jag vill till dig, du Seirs berg, och utsträcka mina hand emot dig, och göra dig slätt öde.
Hæc dicit Dominus Deus: Ecce ego ad te mons Seir, et extendam manum meam super te, et dabo te desolatum atque desertum.
4 Jag skall förlägga dina städer, att du skall varda till ett öde, och förnimma att jag är Herren;
Urbes tuas demoliar, et tu desertus eris: et scies quia ego Dominus.
5 Derföre, att I ju alltid ären Israels barnas fiender, och jagen dem uti svärd, då dem missgår, och deras synder straffade varda.
Eo quod fueris inimicus sempiternus, et concluseris filios Israel in manus gladii in tempore afflictionis eorum, in tempore iniquitatis extremæ:
6 Derföre, så sant som jag lefver, säger Herren Herren, vill jag ock göra dig blödande, och skall det blödandet icke undslippa; efter du hafver lust till blod, skall du blödandet icke undslippa.
Propterea vivo ego, dicit Dominus Deus: quoniam sanguini tradam te, et sanguis te persequetur: et cum sanguinem oderis, sanguis persequetur te.
7 Och jag skall göra Seirs berg tomt och öde, så att ingen skall deruppå vandra eller gå;
Et dabo montem Seir desolatum atque desertum: et auferam de eo euntem, et redeuntem.
8 Och skall göra dess berg och alla högar, dalar och alla bäcker, fulla med döda, som med svärd skola slagne varda.
Et implebo montes eius occisorum suorum: in collibus tuis, et in vallibus tuis, atque in torrentibus interfecti gladio cadent.
9 Ja, till ett evigt öde vill jag göra dig, att ingen uti dina städer bo skall, och I skolen förnimma, att jag är Herren.
In solitudines sempiternas tradam te, et civitates tuæ non habitabuntur: et scietis quia ego Dominus Deus.
10 Och derföre, att du säger: Dessa båda folken, med deras land, måste varda min, och vi vilje taga dem in, bodde än Herren deruti;
Eo quod dixeris: Duæ gentes, et duæ terræ meæ erunt, et hereditate possidebo eas: cum Dominus esset ibi:
11 Derföre, så sant som jag lefver, säger Herren Herren, skall jag göra med dig efter dine vrede och hat, lika som du med dem gjort hafver af blott hat, och skall varda känd när dem, när jag dig straffat hafver.
Propterea vivo ego, dicit Dominus Deus, quia faciam iuxta iram tuam, et secundum zelum tuum, quem fecisti odio habens eos: et notus efficiar per eos cum te iudicavero.
12 Och du skall förnimma, att jag, Herren, all din försmädelse hört hafver, som du emot Israels berg talat hafver, och sagt: Huj, de äro förödde, och oss gifne till att förderfva;
Et scies quia ego Dominus audivi universa opprobria tua, quæ locutus es de montibus Israel, dicens: Deserti, nobis ad devorandum dati sunt.
13 Och hafven berömt eder emot mig, och talat högmodeliga emot mig; det hafver jag hört.
Et insurrexistis super me ore vestro, et derogastis adversum me verba vestra: ego audivi.
14 Så säger nu Herren Herren: Efter du hafver allestäds fröjdat dig i ditt land, så skall jag göra dig till ett öde.
Hæc dicit Dominus Deus: Lætante universa terra, in solitudinem te redigam.
15 Och lika som du hafver fröjdat dig, och ment att du skulle intaga Israels hus, derföre att det öde var, rätt så vill jag göra med dig, att Seirs berg måste öde varda, samt med hela Edom; och de skola förnimma, att jag är Herren.
Sicuti gavisus es super hereditatem domus Israel, eo quod fuerit dissipata, sic faciam tibi: dissipatus eris mons Seir, et Idumæa omnis: et scient quia ego Dominus.
