Hesekiel 33

1 Och Herrans ord skedde till mig, och sade:

And the word of the Lord came unto me, saying,

2 Du menniskobarn, predika emot ditt folk, och säg till dem: Om jag läte komma svärdet öfver landet, och folket i landena toge en man ibland sig, och gjorde honom till sin väktare;

Son of man, speak to the children of thy people, and say unto them, If there be a land over which I bring the sword, and the people of the land take a man from among themselves, and appoint him unto themselves for a watchman;

3 Och han såge svärdet komma öfver landet, och blåste uti trummeten, och förvarade folket;

And if he see the sword coming over the land, and blow the cornet, and warn the people;

4 Hvilken som nu trummetens ljud hörde, och ville icke taga sig vara, och svärdet komme och toge honom bort, hans blod vare öfver hans hufvud.

And whosoever heareth the sound of the cornet, and taketh no warning; and the sword cometh, and taketh him away: his blood shall be upon his own head.

5 Ty han hörde trummetens ljud, och tog sig likväl intet till vara; derföre vare hans blod öfver honom; men den som tager sig vara, han, undsätter sitt lif.

The sound of the cornet hath he heard, and he hath taken no warning; his blood shall be upon him. But had he taken warning he would have delivered his soul.

6 Men om väktaren såge svärdet komma, och han icke blåste i trummeten, och icke förvarade sitt folk, och svärdet komme och toge några bort, de samme vordo väl för sina synders skull borttagne; men deras blod skall jag kräfva utu väktarens hand.

But if the watchman see the sword coming, and blow not the cornet, so that the people be not warned, and the sword cometh, and taketh away from among them some person: this one is taken away for his iniquity; but his blood will I require from the watchman's hand.

7 Och nu du menniskobarn, jag hafver satt dig till en väktare öfver Israels hus; när du hörer något utaf minom mun, att du dem på mina vägnar förvara skall.

But as for thee, O son of man, I have appointed thee a watchman unto the house of Israel: so that when thou hearest a word from my mouth, thou shalt warn them from me.

8 När jag nu säger till den ogudaktiga: Du ogudaktige måste döden dö; och du säger honom det icke, att den ogudaktige må taga sig till vara for sitt väsende; så skall väl den ogudaktige dö för sitt ogudaktiga väsendes skull, men hans blod vill jag kräfva utu dine hand.

When I say unto the wicked, O wicked one, thou shalt surely die; and thou dost not speak to warn the wicked from his way: that wicked one shall die for his iniquity; but his blood will I require from thy hand.

9 Men förvarar du den ogudaktiga för hans väsende, att han må vända sig derifrå, och han icke vill vända sig ifrå sitt väsende; så skall han för sina synders skull dö, och du hafver frälst dina själ.

Nevertheless, if thou hast indeed warned the wicked of his way to turn away from it, and he do not turn from his way: he shall certainly die for his iniquity; but thou hast delivered thy soul.

10 Derföre, du menniskobarn, säg Israels huse: Så hafven I sagt: Vår ondska och våra synder ligga på oss, att vi derunder förgås; huru kunne vi då lefva?

But thou, O son of man, speak unto the house of Israel, Thus do ye speak, saying, Truly our transgressions and our sins are upon us, and through them do we pine away: how then shall we live?

11 Så säg nu till dem: Så sant som jag lefver, säger Herren Herren, jag hafver ingen lust till dens ogudaktigas död, utan att den ogudaktige omvänder sig ifrå sitt väsende och lefver; så omvänder eder dock nu ifrån edart onda väsende; hvi viljen I dö, I af Israels hus?

Say unto them, As I live, saith the Lord Eternal, I have no pleasure in the death of the wicked; but in the return of the wicked from his way that he may live: return ye, return ye from your evil ways; for why will ye die, O house of Israel?

12 Och du menniskobarn, säg till ditt folk: När en rättfärdig gör något ondt, så skall det intet hjelpa honom, att han from varit hafver; och när en ogudaktig from varder, så skall det intet skada honom, att han ogudaktig varit hafver; så kan ock den rättfärdige icke lefva, om han syndar.

But thou, son of man, say unto the children of thy people, The righteousness of the righteous shall not deliver him on the day of his transgression; and as for the wickedness of the wicked, he shall not stumble through it on the day that he returneth from his wickedness; nor shall the righteous be able to live through the other on the day that he sinneth.

13 Ty då jag säger till den rättfärdiga, han skall lefva, och han förlåter sig på sina rättfärdighet, och gör något ondt, så skall all hans fromhet intet ansedd varda, utan han skall dö i sine ondsko, den han gör.

When I say of the righteous, that he shall surely live, and he trusteth to his own righteousness, and committeth what is wrong: all his righteous deeds shall not be remembered, and for his wrong that he hath committed, —through this shall he die.

14 Men om jag säger till den ogudaktiga, att han skall dö, och han omvänder sig ifrå sina synder, och gör det som rätt och godt är;

Again, when I say unto the wicked, Thou shalt surely die; and he turneth from his sin, and executeth justice and righteousness;

15 Så att den ogudaktige pant igengifver, och betalar hvad han röfvat hafver, och vandrar efter lifsens ord, så att han intet ondt gör, så skall han lefva, och icke dö.

If the wicked restore the pledge, make restitution for what he hath robbed, walk in the statutes of life, so as not to do any wrong: he shall surely live, he shall not die.

16 Och alla hans synder, som han gjort hafver, skola förlåtna varda; ty han gör nu det som rätt och godt är, derföre skall han lefva.

All his sins that he hath committed shall not be remembered unto him: justice and righteousness hath he executed, he shall surely live.

17 Så säger ännu ditt folk: Herren dömer icke rätt; ändock de orätt hafva.

Yet say the children of thy people, The way of the Lord is not equitable: while, as to them, their way is not equitable.

18 Ty om den rättfärdige vänder sig ifrå sine rättfärdighet, och gör något ondt, så dör han ju med skäl derföre.

When the righteous turneth away from his righteousness, and doth what is wrong, he shall even die therefore.

19 Och om den ogudaktige omvänder sig ifrå sitt ogudaktiga väsende, och gör det rätt och godt är, så skall han ju med skäl lefva.

And when the wicked returneth from his wickedness, and executeth justice and righteousness, he shall surely live therefore.

20 Likväl, sägen I: Herren dömer icke rätt; ändock jag dömer eder af Israels hus, hvar och en efter hans väsende.

Yet ye say, The way of the Lord is not equitable. Every one after his own ways will I judge you, O house of Israel.

21 Och det begaf sig i tolfte årena af vårt fängelse, på femte dagen i tionde månadenom, kom till mig en, som undsluppen var ifrå Jerusalem, och sade: Staden är slagen.

And it came to pass in the twelfth year, in the tenth month, on the fifth day of the month after our exile, that there came unto me one that had escaped out of Jerusalem, saying, The city hath been smitten.

22 Och Herrans hand var öfver mig om aftonen, förr än den undsluppne kom, och upplät mig min mun, tilldess han om morgonen till mig kom; och upplät så min mun, att jag intet mer tiga kunde.

Now the inspiration of the Lord was come upon me in the evening, before the coming of the one who had escaped; and he had opened my mouth, before he was come to me in the morning; and my mouth was opened and I was not kept dumb any more.

23 Och Herrans ord skedde till mig, och sade:

And the word of the Lord came unto me, saying,

24 Du menniskobarn, de inbyggare i desso öde, i Israels land, säga alltså: Abraham var icke utan en man, och ärfde detta land; men vi ärom månge, så ärfve vi landet rätteligare.

Son of man, they that dwell in these ruins in the land of Israel say as followeth, But one man was Abraham, and he obtained the land as an inheritance; and as we are many, the land must [surely] be given to us for an inheritance.

25 Derföre säg till dem: Detta säger Herren Herren: I hafven ätit blod, och upplyft edor ögon till afgudar, och utgjutit blod; och I menen, att I viljen besitta landet?

Therefore say unto them, Thus hath said the Lord Eternal, By the blood do ye eat, and your eyes do you lift up toward your idols, and blood do ye shed: and ye expect to possess the land?

26 Ja, I hållen fast på att mörda, och gören styggelse, och den ene skämmer den andras hustru; och menen, att I viljen besitta landet?

Ye depend upon your sword, ye commit abomination, and ye defile every one his neighbor's wife: and ye expect to possess the land?

27 Så säg till dem: Detta säger Herren Herren: Så sant som jag lefver, alle de som i öknene bo, de skola falla genom svärd, och hvad på markene är, det vill jag gifva djuromen till att uppäta, och de som i fäste och i kulom äro, de skola dö af pestilentie;

Thus shalt thou say unto them, Thus hath said the Lord Eternal, As I live, surely those that are in the ruined places shall fall by the sword, and him that is in the open field will I give to the beasts that they may devour him, and those that are in the strongholds and in the caves shall die through the pestilence.

28 Ty jag vill platt föröda landet, och göra en ända uppå dess högmod och magt, att Israels berg så öde skola varda, att ingen skall der framgå.

And I will render the land desolate and wasted, and the pride of her strength shall cease; and the mountains of Israel shall be desolate, with none to pass through them.

29 Och de skola förnimma, att jag är Herren, när jag hafver platt förödt, landet, för all deras styggelses skull, som de göra.

And they shall experience that I am the Lord, when I render the land desolate and wasted, because of all their abominations which they have committed.

30 Och du menniskobarn, ditt folk talar emot dig här och der på gatomen, och för portarna, och den ene säger till den andra: Käre, kommer och låter oss höra, hvad dock Herrans ord är, som han säger.

And thou, son of man, [there are] the children of thy people, who are talking about thee by the walls and in the entrances of the houses, and speak one to another, every one to his brother, saying, Do come, and hear what the word is which cometh forth from the Lord.

31 Och de skola komma till dig uti församlingene, och sitta för dig såsom mitt folk, och skola höra din ord; men intet göra derefter, utan skola hvissla åt dig, och likväl lefva framgent efter sina girighet.

And then they come unto thee as the people come, and they sit before thee [as] my people, and they hear thy words, but do not execute them; for as merry songs they carry them in their mouth, while their heart goeth after their unlawful gains.

32 Och si, du måste vara deras visa, den de gerna sjunga och spela skola; alltså skola de höra din ord, och intet göra derefter.

And, lo, thou art unto them as a merry song of one that hath a pleasant voice, and can play well: and [thus] they hear thy words, but execute them not.

33 Men när det kommer, som komma skall, si, så skola de förnimma, att en Prophet ibland dem varit hafver.

But when it cometh to pass, [lo, it will come, ] then shall they know that a prophet hath been among them.