Hesekiel 3
1 Och han sade till mig: Du menniskobarn, ät hvad för dig är, nämliga detta brefvet, och gack bort och predika Israels huse.
And he said to me: Son of man, eat all that thou shalt find: eat this book, and go speak to the children of Israel.
2 Då lät jag min mun upp, och han gaf mig brefvet till att äta.
And I opened my mouth, and he caused me to eat that book:
3 Och han sade till mig: Du menniskobarn, du måste detta brefvet, som jag gifver dig, äta i ditt lif, och fylla din buk dermed; då åt jag det, och det var i minom mun så sött som hannog.
And he said to me: Son of man, thy belly shall eat, and thy bowels shall be filled with this book, which I give thee. And I did eat it: and it was sweet as honey in my mouth.
4 Och han sade till mig: Du menniskobarn, gack bort till Israels hus, och predika dem min ord;
And he said to me: Son of man, go to the house of Israel, and thou shalt speak my words to them.
5 Ty jag sänder dig ju icke till ett folk, som ett främmande mål och okunniga tungo hafver, utan till Israels hus;
For thou art not sent to a people of a profound speech, and of an unknown tongue, but to the house of Israel:
6 Ja, icke till stor folk, som främmande mål och okunniga tungo hafva, hvilkas ord du icke förstå kan; och om jag än sände dig till dem, så skulle de dock gerna höra dig.
Nor to many nations of a strange speech, and of an unknown tongue, whose words thou canst not understand: and if thou wert sent to them, they would hearken to thee.
7 Men Israels hus vill intet höra dig, ty de vilja icke höra mig sjelfvan; förty hela Israels hus hafver ena hårda panno och förstockadt hjerta.
But the house of Israel will not hearken to thee: because they will not hearken to me: for all the house of Israel are of a hard forehead and an obstinate heart.
8 Men dock hafver jag gjort ditt ansigte hårdt emot deras ansigte, och dina panno emot deras panno.
Behold I have made thy face stronger than their faces: and thy forehead harder than their foreheads.
9 Ja, jag hafver gjort dina panno så hårda som en diamant, och hårdare än en bergklippo; derföre frukta dig intet, och var intet förskräckt för dem, att de ett sådant ohörsamt folk äro.
I have made thy face like an adamant and like flint: fear them not, neither be thou dismayed at their presence: for they are a provoking house.
10 Och han sade till mig: Du menniskobarn, all min ord, som jag säger dig, dem fatta med hjerta, och hör med öron;
And he said to me: Son of man, receive in thy heart, and hear with thy ears, all the words that I speak to thee:
11 Och gack bort till dins folks fångar, och predika dem, och säg till dem: Detta säger Herren Herren, ehvad de hörat eller låtat.
And go get thee in to them of the captivity, to the children of thy people, and thou shalt speak to them, and shalt say to them: Thus saith the Lord: If so be they will hear and will forbear.
12 Och ett väder lyfte mig upp, och jag hörde bak mig en dön, lika som af en stor jordbäfning: Välsignad vare Herrans härlighet i sitt rum!
And the spirit took me up, and I heard behind me the voice of a great commotion, saying: Blessed be the glory of the Lord, from his place.
13 Och jag hörde ett ruskande af djurens vingar, hvilka sig slogo emot hvarannan; och bullret af hjulen, som hardt när dem voro, och dönen utaf en stor jordbäfning.
And the noise of the wings of the living creatures striking one against another, and the noise of the wheels following the living creatures, and the noise of a great commotion.
14 Då lyfte vädret mig upp, och förde mig bort; och jag for bort, och vardt svårliga förfärad; men Herrans hand höll mig fastan.
The spirit also lifted me, and took me up: and I went away in bitterness in the indignation of my spirit: for the hand of the Lord was with me, strengthening me.
15 Och jag kom till de fångar, som bodde vid den älfvena Chebar, i skördatidenom, och satte mig när dem som der såto, och blef der med dem i sju dagar ganska sorgfull.
And I came to them of the captivity, to the heap of new corn, to them that dwelt by the river Chobar, and I sat where they sat: and I remained there seven days mourning in the midst of them.
16 Och då de sju dagar framledne voro, skedde Herrans ord till mig, och sade:
And at the end of seven days the word of the Lord came to me, saying:
17 Du menniskobarn, jag hafver satt dig till en väktare öfver Israels hus; du skall höra ordet af minom mun, och göra dem ena förvarning på mina vägnar.
Son of man, I have made thee a watchman to the house of Israel: and thou shalt hear the word out of my mouth, and shalt tell it them from me.
18 Om jag säger dem ogudaktiga: Du måste döden dö; och du förvarar honom icke, och säger honom det icke, att den ogudaktige tager sig vara för sitt ogudaktiga väsende, på det han må blifva lefvandes; så skall den ogudaktige dö för sina synders skull, men hans blod vill jag kräfva utu dine hand.
If, when I say to the wicked, Thou shalt surely die: thou declare it not to him, nor speak to him, that he may be converted from his wicked way, and live: the same wicked man shall die in his iniquity, but I will require his blood at thy hand.
19 Men om du förvarar den ogudaktiga, och han icke omvänder sig ifrå sitt gudaktiga väsende och vägar, så skall han för sina synders skull dö; men du hafver friat dina själ.
But if thou give warning to the wicked, and he be not converted from his wickedness, and from his evil way: he indeed shall die in his iniquity, but thou hast delivered thy soul.
20 Och om en rättfärdig vänder sig ifrå sine rättfärdighet, och gör det ondt är, så skall jag låta honom stöta sig, så att han måste dö; ty efter du icke hafver förvarat honom, skall han för sina synders skull dö, och hans rättfärdighet, som han gjort hafver, skall icke ansedd varda; men hans blod skall jag äska utu dine hand.
Moreover if the just man shall turn away from his justice, and shall commit iniquity: I will lay a stumblingblock before him, he shall die, because thou hast not given him warning: he shall die in his sin, and his justices which he hath done, shall not be remembered: but I will require his blood at thy hand.
21 Men om du förvarar den rättfärdiga att han icke syndar, och han syndar också intet, så skall han lefva; ty han hafver tagit sig der vara före, och du hafver friat dina själ.
But if thou warn the just man, that the just may not sin, and he doth not sin: living he shall live, because thou hast warned him, and thou hast delivered thy soul.
22 Och dersammastäds kom Herrans hand öfver mig, och sade till mig: Statt upp, och gack ut i markena, der vill jag tala med dig.
And the hand of the Lord was upon me, and he said to me: Rise and go forth into the plain, and there I will speak to thee.
23 Och jag stod upp, och gick ut i markena, och si, då stod der Herrans härlighet, lika som jag henne vid älfvena Chebar sett hade; och jag föll neder uppå mitt ansigte.
And I rose up, and went forth into the plain: and behold the glory of the Lord stood there, like the glory which I saw by the river Chobar: and I fell upon my face.
24 Och jag vardt vederqvickt, och stod upp på mina fötter; och han talade med mig, och sade till mig: Gack, och innelyck dig uti dino huse.
And the spirit entered into me, and set me upon my feet: and he spoke to me, and said to me: Go in; and shut thyself up in the midst of thy house.
25 Och du menniskobarn, si, man skall lägga hand uppå dig, och binda dig dermed, att du icke skall komma ifrå dem.
And thou, O son of man, behold they shall put bands upon thee, and they shall bind thee with them: and thou shalt not go forth from the midst of them.
26 Och jag skall låta dina tungo låda vid din gom, så att du skall varda en dumbe, och intet mer kunna straffa dem; ty det är ett ohörsamt folk.
And I will make thy tongue stick fast to the roof of thy mouth, and thou shalt be dumb, and not as a man that reproveth: because they are a provoking house.
27 Men när jag talar med dig, så vill jag öppna dig munnen, att du till dem säga skall: Detta säger Herren Herren: den det hörer, han höret; den det låter, han låtet; ty det är ett ohörsamt folk.
But when I shall speak to thee, I will open thy mouth, and thou shalt say to them: Thus saith the Lord God: He that heareth, let him hear: and he that forbeareth, let him forbear: for they are a provoking house.
