Hesekiel 24

1 Och Herrans ord skedde till mig, i nionde årena, på tionde dagen i tionde månadenom, och sade:

Et factum est verbum Domini ad me in anno nono, in mense decimo, decima die mensis, dicens:

2 Du menniskobarn, skrif denna dagen upp, ja rätt denna dagen; ty Konungen i Babel hafver rätt på denna dagen rustat sig emot Jerusalem.

Fili hominis scribe tibi nomen diei huius, in qua confirmatus est rex Babylonis adversum Ierusalem hodie.

3 Och gif de ohörsammo folkena en liknelse före, och säg till dem: Detta säger Herren Herren: Sätt till ena gryto, sätt henne till, och gjut der vatten in.

Et dices per proverbium ad domum irritatricem parabolam, et loqueris ad eos: Hæc dicit Dominus Deus: Pone ollam; pone, inquam, et mitte in eam aquam.

4 Lägg stycken tillsammans deruti, de derin skola, och de bästa stycken, låret och bogen; och fyll henne med bästa märgstycken.

Congere frusta eius in eam, omnem partem bonam, femur et armum, electa et ossibus plena.

5 Tag det bästa af hjordenom, och gör en eld derunder, till att koka märgstycken, och låt det flux sjuda, och låt märgstycken väl kokas deruti.

Pinguissimum pecus assume, compone quoque strues ossium sub ea: efferbuit coctio eius, et discocta sunt ossa illius in medio eius.

6 Derföre säger Herren Herren alltså: O den mordiska staden, den en sådana gryta är, i hvilko de vederbrända vederläder, och vill intet afgå; tag derut det ena stycket efter det andra, och du torf icke kasta lott om, hvilket först ut skall.

Propterea hæc dicit Dominus Deus: Væ civitati sanguinum, ollæ, cuius rubigo in ea est, et rubigo eius non exivit de ea: per partes et per partes suas eiice eam, non cecidit super eam sors.

7 Ty hang blod är derinne, den han på ena bara häll, och icke på jordena utgjutit hafver, der man dock hade kunnat betäckt det med jord.

Sanguis enim eius in medio eius est, super limpidissimam petram effudit illum: non effudit illum super terram ut possit operiri pulvere.

8 Och jag hafver också fördenskull samma blod låtit utgjuta uppå ena bara häll, att det icke skulle kunna förskylas; på det grymheten skulle komma öfver dem, och det måtte hämnadt varda.

Ut superinducerem indignationem meam, et vindicta ulciscerer: dedi sanguinem eius super petram limpidissimam ne operiretur.

9 Derföre säger Herren Herren alltså: O du mordiska stad, den jag till en stor eld göra vill:

Propterea hæc dicit Dominus Deus: Væ civitati sanguinum, cuius ego grandem faciam pyram.

10 Bär hit mycken ved; tänd upp elden, att köttet må sudet varda, och bekrydda det väl, att märgstycken vederbrinna.

Congere ossa, quæ igne succendam: consumentur carnes, et coquetur universa compositio, et ossa tabescent.

11 Sätt ock grytona tomma uppå elden, på det hon må varda het, och hennes koppar förbrinna, om hennes orenhet bortsmältas, och hennes vederbränna afgå kunde.

Pone quoque eam super prunas vacuam, ut incalescat, et liquefiat æs eius: et confletur in medio eius inquinamentum eius, et consumatur rubigo eius:

12 Men den vederbrännan, ehuru fast det ock brinner, vill likväl intet afgå; ty det är allt för mycket vederbrändt, och måste försmälta i eldenom.

multo labore sudatum est, et non exivit de ea nimia rubigo eius, neque per ignem.

13 Din orenhet är så förhärd, att om jag än gerna ville rensa dig, så, vill du dock intet låta rensa dig ifrå dine orenhet; derföre kan du nu härefter intet mer ren varda igen, tilldess min grymhet hafver släckt sig uppå dig.

Immunditia tua execrabilis: quia mundare te volui, et non es mundata a sordibus tuis: sed nec mundaberis prius, donec quiescere faciam indignationem meam in te.

14 Jag, Herren, hafver det talat; det skall komma, jag skall görat, och intet försummat; jag vill intet skona, eller låta mig det ångra; utan de skola döma dig, efter som du lefvat och gjort hafver, säger Herren Herren.

Ego Dominus locutus sum: Veniet, et faciam: non transeam, nec parcam, nec placabor: iuxta vias tuas, et iuxta adinventiones tuas iudicabo te, dicit Dominus.

15 Och Herrans ord skedde till mig, och sade:

Et factum est verbum Domini ad me, dicens:

16 Du menniskobarn, si, jag skall, genom ena plågo, taga dig bort dins ögons lust; men du skall intet beklaga dig, eller gråta, eller fälla några tårar.

Fili hominis, ecce ego tollo a te desiderabile oculorum tuorum in plaga: et non planges, neque plorabis, neque fluent lacrymæ tuæ.

17 Hemliga må du sucka, men ingen dödsklagan föra; utan skall lägga din skrud uppå, och draga dina skor uppå; du skall icke skyla din mun och icke äta sorgebröd.

Ingemisce tacens, mortuorum luctum non facies: corona tua circumligata sit tibi, et calceamenta tua erunt in pedibus tuis, nec amictu ora velabis, nec cibos lugentium comedes.

18 Och då jag om morgonen bittida med folkena talat hade, blef mig om aftonen min hustru död; och jag gjorde i den andra morgonen såsom mig befaldt var.

Locutus sum ergo ad populum mane, et mortua est uxor mea vespere: fecique mane sicut præceperat mihi.

19 Och folket sade till mig: Vill du icke kungöra oss, hvad det betyder, som du gör?

Et dixit ad me populus: Quare non indicas nobis quid ista significent, quæ tu facis?

20 Och jag sade till dem: Herren hafver talat med mig, och sagt:

Et dixi ad eos: Sermo Domini factus est ad me, dicens:

21 Säg Israels huse, att Herren Herren säger alltså: Si, jag skall ohelga min helgedom, den edor högsta tröst, edor ögons lust, och edor hjertas önskan är; och edra söner och döttrar, dem I öfvergifva måsten, skola falla genom svärd.

Loquere domui Israel: Hæc dicit Dominus Deus: Ecce ego polluam sanctuarium meum, superbiam imperii vestri, et desiderabile oculorum vestrorum, et super quo pavet anima vestra: filii vestri, et filiæ vestræ, quas reliquistis, gladio cadent.

22 Och I måsten göra, lika som jag gjort hafver; edar mun måsten I intet skyla, och intet sorgebröd äta;

Et facietis sicut feci: Ora amictu non velabitis, et cibos lugentium non comedetis.

23 Utan skolen sätta edar skrud uppå edor hufvud, och draga edra skor uppå; I skolen intet beklaga eder, eller gråta; utan försmäkta öfver edra synder, och sucka hvar med annar.

Coronas habebitis in capitibus vestris, et calceamenta in pedibus: non plangetis neque flebitis, sed tabescetis in iniquitatibus vestris, et unusquisque gemet ad fratrem suum.

24 Och Hesekiel skall allstå vara eder ett tecken, att I göra måsten lika som han gjort hafver, när det så kommer; på det I förnimma skolen, att jag är Herren Herren.

Eritque Ezechiel vobis in portentum: iuxta omnia, quæ fecit, facietis cum venerit istud: et scietis quia ego Dominus Deus.

25 Och du menniskobarn, på den tiden, då jag ifrå dem tager deras magt och tröst, deras ögons lust, och deras hjertas önsko, deras söner och döttrar;

Et tu fili hominis ecce in die, qua tollam ab eis fortitudinem eorum, et gaudium dignitatis, et desiderium oculorum eorum, super quo requiescunt animæ eorum, filios, et filias eorum:

26 Ja, på den samma tiden skall en, den der undsluppen är, komma till dig, och förkunna dig det.

In die illa cum venerit fugiens ad te, ut annunciet tibi:

27 På den tiden skall din mun, emot den som undsluppen är, upplåten varda, att du skall tala, och icke mer tiga; ty då måste vara dem ett tecken, på det de skola förnimma att jag är Herren.

In die, inquam, illa aperietur os tuum cum eo, qui fugit: et loqueris, et non silebis ultra: erisque eis in portentum, et scietis quia ego Dominus.