Hesekiel 2

1 Och han sade till mig: Du menniskobarn, statt upp på dina fötter, så vill jag tala med dig.

Kamah taengah, “Hlang capa aw na kho dongah pai lamtah nang taengah kan thui eh?,” a ti.

2 Och då han så talade med mig kom jag åter till mig igen, och stod upp på mina fötter, och hörde uppå honom, som talade med mig.

Kai taeng a thui bangla ka khuiah Mueihla ha kun. Te vaengah ka kho dongah ka pai tih kamah taengah a thui te ka yaak.

3 Och han sade till mig: Du menniskobarn, jag sänder dig till Israels barn, till det affälliga folket, som ifrå mig fallit hafva; de, med deras fäder, hafva allt intill denna dag brutit mig emot.

Te vaengah kai te, “Hlang capa nang te Israel ca rhoek taeng neh namtom taengah kan tueih. Amih neh kai te a tloelh a tloelh uh. A napa rhoek long khaw kai taengah tahae khohnin due a rhuh la boe a koek uh.

4 Men de barn, som jag sänder dig till äro hårdnackade. och förstockade i hjertat; till dem skall du säga: Detta säger Herren Herren;

Ca rhoek khaw a maelhmai mangkhak neh a lungbuei khaw tlungluen uh. Kai loh nang te amih taengah kan tueih. Te dongah amih te, 'Ka Boeipa Yahovah loh he ni a thui,’ ti nah.

5 Ehvad de hörat eller låtat: Det är väl ett ohörsamt folk; så skola de dock likväl veta, att en Prophet ibland dem är.

Amih loh a hnatun akhaw a toeng akhaw amih boekoek imkhui ham tonghma tah amamih lakli ah a om te ming saeh.

6 Och du menniskobarn skall intet frukta dig för dem, huru de döma dig; der äro väl gensträfvoge, och hvass törne emot dig, och du bor ibland scorpioner; men du skall intet frukta dig, huru de döma dig, eller förfära dig för deras trug, ändock de väl ett ohörsamt folk äro;

Tedae nang hlang capa loh amih te rhih boel lamtah amih ol te rhih boeh. Nang te hlingpuem tangti neh saelkhui ta-ai lakli ah na hing cakhaw amih ol te rhih boeh. Amih mikhmuh ah rhihyawp boeh amih te boekoek imkhui ni.

7 Utan du skall säga dem min ord, ehvad de hörat eller låtat; ty det är ett ohörsamt folk.

Tedae amih boekoek dongah a hnatun uh akhaw a toeng uh akhaw ka ol he amih taengah thui kuekluek.

8 Men du menniskobarn, hör du hvad jag dig säger, och var icke ohörsam, lika som de ett ohörsamt folk äro; låt upp din mun, och åt hvad jag dig gifver.

Nang hlang capa namah taengah kan thui he hnatun. Boekoek imkhui bangla boekoek la om boeh. Na ka ang lamtah namah taengah kam paek te ca,” a ti.

9 Och jag såg, och si, en hand vardt uträckt till mig; den hade ett sammanviket bref;

Ka sawt vaengah kai taengla cabu cayol neh a kut tarha han thueng.

10 Hvilket hon upplät för mig, och der var beskrifvet utan och innan, och der var uti skrifvet klagan, ack och ve.

Ka mikhmuh ah te te a phaih vaengah a hnuk a hmai ah ca a daek. A khuiah rhahlung neh caitawknah neh yoethaenah a daek.