Hesekiel 12
1 Och Herrans ord skedde till mig, och sade:
Pǝrwǝrdigarning sɵzi manga kelip mundaⱪ deyildi: —
2 Du menniskobarn, du bor ibland ett ohörsamt folk, hvilke väl ögon hafva, att de se måtte, och vilja dock intet se; öron, att de höra måtte, och vilja dock intet höra; utan äro ett ohörsamt folk.
I insan oƣli, sǝn asiy bir jǝmǝt arisida turisǝn; ularning kɵrüxkǝ kɵzi bar ǝmma kɵrmǝydu, anglaxⱪa ⱪuliⱪi bar, ǝmma anglimaydu, qünki ular asiy bir jǝmǝttur.
3 Derföre, du menniskobarn, skicka dig som du ville färdas, och drag din väg om ljusa dagen för deras ögon; du skall bortfara ifrå ditt rum till ett annat rum för deras ögon; om de tilläfventyrs märka vilja, att de ett ohörsamt folk äro.
Wǝ sǝn, i insan oƣli, sürgün bolƣuqining yük-taⱪlirini tǝyyarlap ⱪoyƣin; wǝ kündüzdǝ ularning kɵz aldida sürgün bolƣuqidǝk ɵz jayingdin baxⱪa jayƣa barƣin. Gǝrqǝ ular asiy bir jǝmǝt bolsimu, eⱨtimalliⱪi yoⱪ ǝmǝski, ular qüxinip yetidu.
4 Och du skall hafva din tyg framme, lika som du färdas ville om ljusa dagen för deras ögon; och du skall draga din väg om aftonen för deras ögon, lika som man bortfar, då man vandra vill.
Kündüzdǝ ularning kɵz aldida sürgün boluxⱪa tǝyyarliƣan yük-taⱪlardǝk yük-taⱪliringni elip qiⱪ; andin kǝq kirǝy degǝndǝ ularning kɵz aldida sürgün bolidiƣan kixilǝrdǝk jayingdin qiⱪip kǝtkin;
5 Och du skall bryta dig genom väggena för deras ögon, och gack der ut igenom.
tamni kolap texip, yük-taⱪliringni elip qiⱪⱪin;
6 Och du skall tagat uppå dina skuldror, för deras ögon, och när mörkt ordet är, din väg draga; du skall binda om ditt ansigte, att du icke skall se landet; ty jag hafver satt dig Israels hus till ett vidunder.
ularning kɵz aldida buni mürünggǝ elip, gugumda kɵtürüp qiⱪip kǝtkin; yǝrni kɵrǝlmǝsliking üqün yüzüngni yapⱪin; qünki Mǝn seni Israil jǝmǝtigǝ bexarǝt ⱪildim.
7 Och jag gjorde såsom mig befaldt var, och bar min tyg fram, lika som jag färdas skulle om ljusan dag, och om aftonen bröt jag genom väggena med handene; och som det var mörkt vordet, tog jag det på skuldrorna, och bar det ut för deras ögon.
Wǝ mǝn buyrulƣan boyiqǝ xundaⱪ ⱪildim; kündüzdǝ mǝn sürgün bolƣuqi kixidǝk yük-taⱪlirimni elip qiⱪtim; wǝ kǝq kirgǝndǝ ⱪolum bilǝn tamni kolap texip, yül-taⱪilirimni qiⱪirip, gügümdǝ ularning kɵz aldida mürǝmgǝ elip kɵtürüp mangdim.
8 Och om morgonen bittida skedde Herrans ord till mig, och sade:
Ətigǝndǝ Pǝrwǝrdigarning sɵzi manga kelip mundaⱪ deyilidi: —
9 Du menniskobarn, hafver Israels hus, det ohörsamma folket, icke sagt till dig: Hvad gör du?
«I insan oƣli, Israil jǝmǝti, yǝni asiy bir jǝmǝt, sǝndin: «Bu nemǝ ⱪilƣining» dǝp soriƣan ǝmǝsmu?
10 Så säg till dem: Detta säger Herren Herren: Denne tungen gäller Förstan uppå i Jerusalem, och hela Israels hus, som der är.
Ularƣa: «Rǝb Pǝrwǝrdigar mundaⱪ dǝydu: Bu yüklǝngǝn wǝⱨiy Yerusalemdiki xaⱨzadǝ ⱨǝm xu yǝrdiki barliⱪ Israil jǝmǝtidikilǝr toƣruluⱪtur» — degin.
11 Säg: Jag är edart vidunder; lika som jag gjort hafver, alltså skall eder ske, att I måsten färdas och fångne förde varda.
Ularƣa: «Mǝn silǝr üqün bexarǝt. Mǝn ⱪandaⱪ ⱪilƣan bolsam, ǝmdi ularƣimu xundaⱪ ixlar ⱪildurulidu; ular ǝsir bolup sürgün bolidu» — degin.
12 Deras Förste skall bortförd varda på skuldrom i mörkrena, och måste gå ut igenom väggena, den de bryta skola, att de skola draga derigenom; hans ansigte skall förskylas, att han icke med något öga ser landet.
Ular arisidiki xaⱨzadǝ ɵz yük-taⱪlirini gugumdǝ mürisidǝ kɵtürüp qiⱪidu; ular tamni kolap texip tɵxüktin nǝrsilirini qiⱪiridu; u ɵz yüzini yepip zeminni kɵrǝlmǝydiƣan bolidu.
13 Jag skall ock kasta mitt nät öfver honom, att han i mine jagt fången varda skall; och jag vill låta honom komma till Babel uti de Chaldeers land, det han dock intet se skall och der måste han dö.
Xuning bilǝn Ɵz torumni uning üstigǝ yayimǝn, u Mening ⱪiltiⱪimda tutulidu; Mǝn uni Kaldiylǝrning zemini bolƣan Babilƣa apirimǝn, biraⱪ u u yǝrni ɵz kɵzi bilǝn kɵrmǝydu; u xu yǝrdǝ ɵlidu.
14 Och alle de som omkring honom äro, hans hjelpare och hans anhang, skall jag förströ i all väder, och draga ut svärdet efter dem.
Uningƣa yardǝmlǝxkǝn ɵpqɵrisidikilǝrning ⱨǝmmisini ⱨǝm barliⱪ ⱪoxunlirini Mǝn barliⱪ xamalƣa tarⱪitiwetimǝn; Mǝn ⱪiliqni ƣilaptin suƣurup ularni ⱪoƣlaymǝn.
15 Alltså skola de förnimma, att jag är Herren, när jag bortdrifver dem ibland Hedningarna, och förstör dem i landen.
Mǝn ularni ǝllǝr arisiƣa tarⱪitiwǝtkinimdǝ, mǝmlikǝtlǝr iqigǝ taratⱪinimda ular Mening Pǝrwǝrdigar ikǝnlikimni tonup yetidu.
16 Men jag skall låta några få af dem igenblifva för svärdena, hungern och pestilentien, att de skola förtälja deras styggelse, ibland Hedningarna, dit de kommande varda, och skola förnimma, att jag är Herren.
Biraⱪ ularning iqidiki az bir ⱪismini, ⱪiliq, aqarqiliⱪ ⱨǝm waba kesilidin halas ⱪilimǝn; mǝⱪsitim xuki, ularƣa ɵzliri baridiƣan ǝllǝrdǝ ɵzlirigǝ yirginqlik ⱪilmixlirini etirap ⱪilduruxtin ibarǝt; xuning bilǝn ular Mening Pǝrwǝrdigar ikǝnlikimni tonup yetidu».
17 Och Herrans ord skedde till mig, och sade:
Pǝrwǝrdigarning sɵzi manga kelip mundaⱪ deyildi: —
18 Du menniskobarn, du skall äta ditt bröd med bäfvande, och dricka ditt vatten med darrande och sorg.
«Insan oƣli, ɵz neningni titrigǝn ⱨalda yegin, süyüngni dir-dir ⱪilip ǝnsirigǝn ⱨalda iqkin;
19 Och säg till folket i landena: Detta säger Herren om inbyggarena i Jerusalem i Israels land: De skola äta sitt bröd i sorg, och dricka sitt vatten i elände: ty landet skall öde varda ifrån allt det deruti är, för alla inbyggarenas ondskas skull.
ⱨǝm xu zemindiki kixilǝrgǝ mundaⱪ dǝp eytⱪin: «Rǝb Pǝrwǝrdigar Yerusalemdikilǝr wǝ Israil zeminidǝ turuwatⱪanlar toƣruluⱪ mundaⱪ dǝydu: «Ular ɵz nenini ǝnsirǝx iqidǝ yǝydu, süyini dǝkkǝ-dükkidǝ iqidu; qünki zemindǝ turuwatⱪanlarning jǝbir-zulumi tüpǝylidin, u yǝr ⱨǝmmisi yǝksan ⱪilinidu.
20 Och de städer, som väl besatte äro, skola tomme, och landet öde varda. Alltså skolen I förnimma, att jag är Herren.
Aⱨalilik xǝⱨǝrlǝr harabǝ bolup, zemin wǝyranǝ bolidu; xuning bilǝn silǝr Mening Pǝrwǝrdigar ikǝnlikimni tonup yetisilǝr».
21 Och Herrans ord skedde till mig, och sade:
Pǝrwǝrdigarning sɵzi manga kelip mundaⱪ deyildi: —
22 Du menniskobarn hvad hafven I för ett ordspråk uti Israels land, och sägen: Efter det dröjes så länge, så blifver nu intet mer af edra Prophetier?
«I insan oƣli, Israil zeminidǝ: «Künlǝr uzartilidu, ⱨǝrbir alamǝt kɵrünüx bikarƣa ketidu» degǝn maⱪalni eytⱪini nemisi?
23 Derföre säg till dem: Detta säger Herren Herren: Jag skall lägga det ordspråket neder, att man det intet mer bruka skall i Israel; och säg till dem: Tiden är hardt när, och allt det som propheteradt är.
Əmdi ularƣa: — Rǝb Pǝrwǝrdigar mundaⱪ dǝydu: «Mǝn bu maⱪalni yoⱪ ⱪilimǝn; Israilda bu maⱪal ikkinqi ixlitilmǝydu; sǝn ǝksiqǝ ularƣa: «Künlǝr yeⱪinlaxti, ⱨǝrbir alamǝt kɵrünüxning ǝmǝlgǝ axuruluximu yeⱪinlaxti» — degin.
24 Ty I skolen nu härefter förnimma, att ingen syn fela skall, eller någon Prophetie ljuga emot Israels hus.
Qünki Israil jǝmǝtidǝ yalƣan «alamǝt kɵrünüx» yaki adǝmni uqurudiƣan palqiliⱪlar ⱪayta bolmaydu.
25 Ty Jag är Herren; hvad jag talar, det skall ske, och intet länger fördröjdt varda; utan i edor tid, I ohörsamma folk, skall jag göra det jag talar, säger Herren Herren.
Qünki Mǝn Pǝrwǝrdigardurmǝn; Mǝn sɵz ⱪilimǝn, ⱨǝm ⱪilƣan sɵzüm qoⱪum ǝmǝlgǝ axurulidu, yǝnǝ keqiktürülmǝydu. Qünki silǝrning künliringlarda, i asiy jǝmǝt, Mǝn sɵz ⱪilimǝn ⱨǝm uni ǝmǝlgǝ axurimǝn» — dǝydu Rǝb Pǝrwǝrdigar».
26 Och Herrans ord skedde till mig, och sade:
Pǝrwǝrdigarning sɵzi manga kelip mundaⱪ deyildi: —
27 Du menniskobarn, si, Israels hus säger: Den synen, som denne ser, dit är ännu långt, och propheterar om den tid, som ännu långt borto är.
«I insan oƣli, mana, Israil jǝmǝtidikilǝr sening toƣruluⱪ: «U kɵrgǝn alamǝt kɵrünüxlǝr uzun künlǝrdin keyinki waⱪitlarni kɵrsitidu, u bizgǝ yiraⱪ kǝlgüsi toƣruluⱪ bexarǝt beridu» — dǝydu.
28 Derföre säg till dem: Så säger Herren Herren: Det jag talar, det skall icke länger fördröjdt varda; utan skall ske, säger Herren Herren.
Xunga ularƣa: — Rǝb Pǝrwǝrdigar mundaⱪ dǝydu: «Mening sɵzlirimdin ⱨeqⱪaysisi yǝnǝ keqiktürülmǝydu, bǝlki ⱪilƣan sɵzüm ǝmǝlgǝ axurulidu, dǝydu Rǝb Pǝrwǝrdigar» — degin».
