Hesekiel 11

1 Och ett väder lyfte mig upp, och förde mig inför porten åt Herrans hus, hvilken österut är; och si, i den porten voro fem och tjugu män; och jag såg ibland dem Jaasanja, Assurs son, och Pelatja, Benaja son, som Förstar voro i folkena.

2 Och han sade till mig: Du menniskobarn, desse män hafva de tankar som vilja illa lyktas, och de anslag som denna stadenom skada skola.

3 Ty de säga: Det är intet så när, låt oss man bygga hus; han är grytan, vi äre köttet.

4 Derföre skall du menniskobarn prophetera emot dem.

5 Och Herrans Ande föll öfver mig, och sade till mig: Säg, detta säger Herren; I af Israels hus hafven talat rätt, edra tankar känner jag väl;

6 I hafven dräpit alltför många i denna stadenom, och hans gator ligga fulla med döda.

7 Derföre säger Herren Herren alltså: De som I derinne dräpit hafven, de äro köttet, och han är grytan; men I måsten härut.

8 Svärdet, som I frukten, det skall jag låta komma öfver eder, säger Herren Herren.

9 Jag skall drifva eder derut, och gifva eder främmandom i händer, och skall göra eder edran rätt.

10 I skolen falla genom svärd; i Israels gränsor skall jag döma eder, och I skolen förnimma, att jag är Herren.

11 Men staden skall intet vara edor gryta, ej heller I köttet derinne; utan i Israels gränsor skall jag döma eder.

12 Och I skolen förnimma, att jag är Herren; ty I hafven icke vandrat efter min bud, och intet hållit mina rätter; utan gjort efter Hedningarnas sätt, som omkring eder äro.

13 Och då jag så propheterade, blef Pelatja, Benaja son, död. Och jag föll uppå mitt ansigte, och ropade med höga röst, och sade: Ack! Herre Herre, du gör platt en ända med de igenlefda af Israel.

14 Då skedde Herrans ord till mig, och sade:

15 Du menniskobarn, dine bröder och närskylde fränder, och hela Israels hus, som ännu i Jerusalem bo, säga väl emellan sig: De andre äro långt bortflydde ifrå Herranom; men vi hafve landet inne.

16 Derföre säg du: Detta säger Herren Herren: Ja, jag hafver låtit drifva dem långt bort ibland Hedningarna, och förstrött dem i landen; så vill jag dock snarliga vara deras hjelp i de land, dit de komne äro.

17 Derföre säg du: Detta säger Herren Herren: Jag skall församla eder ifrå folken utu de land, dit I förströdde ären, och gifva eder Israels land.

18 Dit skola de komma, och taga derut all styggelse och vämjelse.

19 Och jag vill gifva eder ett endrägtigt hjerta, och en ny Ända ingifva uti eder, och skall borttaga det stenhjertat utur edar kropp, och gifva eder ett kötthjerta;

20 På det de skola vandra i min bud, och hålla mina rätter, och göra derefter; och de skola vara mitt folk, så vill jag vara deras Gud.

21 Men dem som vandra efter sin hjertas styggelse och grufvelse, dem skall jag lägga deras väsende uppå deras hufvud, säger Herren Herren.

22 Då fläktade Cherubim med sinom vingom, och hjulen gingo bredovid dem, och Israels Guds härlighet var ofvanuppå dem.

23 Och Herrans härlighet uppfor utu staden, och satte sig uppå det berget, som ligger östan för stadenom.

24 Och ett väder upptog mig, och förde mig, i ene syn och i Guds Anda, in uti Chaldee land, till fångarna; och den synen, som jag sett hade, försvann för mig.

25 Och jag sade fångamen all Herrans ord, som han mig vist hade.