2 Mosebok 4

1 Mose svarade, och sade: Si, de tro mig intet, ej heller höra mina röst, utan skola säga: Herren hafver intet synts dig.

And Moses answered and said, But, behold, they will not believe me, nor hearken to my voice: for they will say, The LORD hath not appeared to thee.

2 Herren sade till honom: Hvad är det som du hafver i dine hand?

And the LORD said to him, What is that in thy hand? And he said, A rod.

3 Han sade: En staf. Han sade: Kasta honom ifrå dig på markena. Och han kastade honom ifrå sig, och han vardt vänd uti en orm; och Mose flydde för honom.

And he said, Cast it on the ground. And he cast it on the ground, and it became a serpent; and Moses fled from before it.

4 Men Herren sade till honom: Räck dina hand ut, och tag honom om stjerten. Då räckte han sina hand ut, och höll honom; och han vändes uti en staf i hans hand.

And the LORD said to Moses, Put forth thy hand, and take it by the tail. And he put forth his hand, and caught it, and it became a rod in his hand:

5 Derföre skola de tro, att Herren hafver synts dig, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaacs Gud och Jacobs Gud.

That they may believe that the LORD God of their fathers, the God of Abraham, the God of Isaac, and the God of Jacob, hath appeared to thee.

6 Och Herren sade ytterligare till honom: Stick dina hand in i din barm. Och han stack henne i sin barm, och då han drog henne ut, si, då var hon spitelsk som en snö.

And the LORD said furthermore to him, Put now thy hand into thy bosom. And he put his hand into his bosom: and when he took it out, behold, his hand was leprous as snow.

7 Och han sade: Stick henne åter in i din barm. Och han stack henne åter in i barmen, och drog henne ut igen, si, så vardt hon åter som det andra hans kött.

And he said, Put thy hand into thy bosom again. And he put his hand into his bosom again; and drew it out of his bosom, and, behold, it was turned again as his other flesh.

8 Om de icke vilja tro dig, eller lyda hvad du säger af det ena tecknet, så varda de dock troende, när du säger dem af det andra tecknet.

And it shall come to pass, if they will not believe thee, neither hearken to the voice of the first sign, that they will believe the voice of the latter sign.

9 Om de icke tro dessa tu tecknen, icke heller höra dina röst, så tag vattnet utur älfvene, och gjut det ut på torra landet, så skall det samma vattnet, som du utur älfvene tagit hafver, varda blod på torra landet.

And it shall come to pass, if they will not believe also these two signs, neither hearken to thy voice, that thou shalt take of the water of the river, and pour it upon the dry land: and the water which thou takest out of the river shall become blood upon the dry land.

10 Då sade Mose till Herran: Ack Herre! Jag är en sådan man som icke talande är, allt från i går och förrgår, och ifrå den tid du med din tjenare talat hafver; ty jag hafver ett tungt mål och ena svåra tungo.

And Moses said to the LORD, O my Lord, I am not eloquent, neither before, nor since thou hast spoken to thy servant: but I am slow of speech, and of a slow tongue.

11 Herren sade till honom: Ho hafver skapat menniskone munnen? Eller ho hafver gjort dumban, eller den döfva, eller den seende, eller den blinda? Hafver icke jag Herren gjort dem?

And the LORD said to him, Who hath made man’s mouth? or who maketh the dumb, or deaf, or the seeing, or the blind? have not I the LORD?

12 Så gack nu åstad, jag vill vara i dinom mun, och lära dig, hvad du säga skall.

Now therefore go, and I will be with thy mouth, and teach thee what thou shalt say.

13 Mose sade: Min Herre, sänd hvem du sända vill.

And he said, O my Lord, send, I pray thee, by the hand of him whom thou wilt send.

14 Då vardt Herren mycket vred öfver Mose, och sade: Vet jag icke, att din broder Aaron af Levi slägte är talande? Och si, han skall utgå emot dig, och då han får se dig, skall han glädja sig af hjertat.

And the anger of the LORD was kindled against Moses, and he said, Is not Aaron the Levite thy brother? I know that he can speak well. And also, behold, he cometh forth to meet thee: and when he seeth thee, he will be glad in his heart.

15 Du skall tala till honom, och sätta orden i munnen på honom; och jag skall vara i dinom, och i hans munne, och lära eder, hvad I göra skolen.

And thou shalt speak to him, and put words in his mouth: and I will be with thy mouth, and with his mouth, and will teach you what ye shall do.

16 Och han skall tala för dig till folket; han skall vara din mun, och du skall vara hans gud.

And he shall speak for thee to the people: and he shall be, even he shall be to thee instead of a mouth, and thou shalt be to him instead of God.

17 Och denna staf tag i dina hand, dermed du tecken göra skall.

And thou shalt take this rod in thy hand, with which thou shalt perform signs.

18 Så gick då Mose dädan, och kom igen till sin svär Jethro, och sade till honom: Käre, låt mig gå, att jag åter må komma till mina bröder, som äro uti Egypten, och se, om de ännu lefva. Jethro sade till honom: Gack i frid.

And Moses went and returned to Jethro his father in law, and said to him, Let me go, I pray thee, and return to my brethren who are in Egypt, and see whether they are yet alive. And Jethro said to Moses, Go in peace.

19 Och sade Herren till honom i Midian: Gack, och far åter in uti Egypten; förty de äro alle döde, som gingo efter ditt lif.

And the LORD said to Moses in Midian, Go, return into Egypt: for all the men are dead who sought thy life.

20 Och så tog Mose sina hustru, och sina söner, och satte dem på en åsna, och for åter in uti Egypti land; och tog Guds staf i sina hand.

And Moses took his wife and his sons, and set them upon a donkey, and he returned to the land of Egypt: and Moses took the rod of God in his hand.

21 Och Herren sade till Mose: Se till, när du åter kommer in uti Egypten, att du gör all de under för Pharao, som jag under dina hand gifvit hafver. Men jag skall förstocka hans hjerta, att han icke skall släppa folket.

And the LORD said to Moses, When thou goest to return into Egypt, see that thou perform all those wonders before Pharaoh, which I have put in thy hand: but I will harden his heart, that he shall not let the people go.

22 Och du skall säga till honom: Så säger Herren: Israel är min förstfödde son.

And thou shalt say to Pharaoh, Thus saith the LORD, Israel is my son, even my firstborn:

23 Jag bjuder dig, att du låter min son fara, att han må tjena mig: Förvägrar du mig det, så skall jag dräpa din förstfödda son.

And I say to thee, Let my son go, that he may serve me: and if thou shalt refuse to let him go, behold, I will slay thy son, even thy firstborn.

24 Och vid han var på resone uti ett herberge, mötte honom Herren, och ville dräpa honom.

And it came to pass by the way in the inn, that the LORD met him, and sought to kill him.

25 Då tog Zipora en sten, och skar sinom son förhudena af, och tog på hans fötter, och sade: Du äst mig en blodbrudgumme.

Then Zipporah took a sharp stone, and cut off the foreskin of her son, and cast it at his feet, and said, Surely a bloody husband art thou to me.

26 Och så vände han igen af honom. Men hon sade blodbrudgumme, för omskärelsens skull.

So he let him go: then she said, A bloody husband thou art, because of the circumcision.

27 Och Herren sade till Aaron: Gack ut emot Mose i öknena. Och han gick åstad, och mötte honom på Guds berge, och kysste honom.

And the LORD said to Aaron, Go into the wilderness to meet Moses. And he went, and met him in the mount of God, and kissed him.

28 Och Mose sade Aaron all Herrans ord, den honom sändt hade, och alla de tecken, som han honom befallt hade.

And Moses told Aaron all the words of the LORD who had sent him, and all the signs which he had commanded him.

29 Och de gingo åstad, och församlade alla de äldsta af Israels barnom.

And Moses and Aaron went and gathered together all the elders of the children of Israel:

30 Och Aaron talade all de ord, som Herren med Mose talat hade, och gjorde tecknen för folkena.

And Aaron spoke all the words which the LORD had spoken to Moses, and performed the signs in the sight of the people.

31 Och folket trodde. Och då de hörde, att Herren hade sökt Israels barn, och sett uppå deras jämmer, föllo de neder, och tillbådo.

And the people believed: and when they heard that the LORD had visited the children of Israel, and that he had looked upon their affliction, then they bowed their heads and worshipped.