2 Mosebok 32
1 Då folket såg, att Mose fördröjde komma neder af bergena, församlade de sig emot Aaron, och sade till honom: Upp, och gör oss gudar, de som gå före oss; ty vi vete icke hvad dessom manne Mose vederfaret är, den oss fört hafver utur Egypti land.
Videns autem populus quod moram faceret descendendi de monte Moyses, congregatus adversus Aaron, dixit: Surge, fac nobis deos, qui nos praecedant: Moysi enim huic viro, qui nos eduxit de Terra Aegypti, ignoramus quid acciderit.
2 Aaron sade till dem: Rifver de gyldene örnaringar utur edra hustrurs öron, edra söners och edra döttrars, och bärer dem till mig.
Dixitque ad eos Aaron: Tollite inaures aureas de uxorum, filiorumque et filiarum vestrarum auribus, et afferte ad me.
3 Då ref allt folket deras gyldene örnaringar utu deras öron, och båro dem till Aaron.
Fecitque populus quae iusserat, deferens inaures ad Aaron.
4 Och han tog dem af deras händer, och utkastade det med en grafstickel, och gjorde en gjuten kalf. Och de sade: Desse äro dine gudar, Israel, som dig utur Egypti land fört hafva.
Quas cum ille accepisset, formavit opere fusorio, et fecit ex eis vitulum conflatilem. dixeruntque: Hi sunt dii tui Israel, qui te eduxerunt de terra Aegypti.
5 Då Aaron såg det, byggde han ett altare för honom, och lät utropa, och säga: I morgon är Herrans högtid.
Quod cum vidisset Aaron, aedificavit altare coram eo, et praeconis voce clamavit dicens: Cras sollemnitas Domini est.
6 Och de stodo om morgonen bittida upp, och offrade bränneoffer, och båro fram tackoffer. Sedan satte sig folket till att äta och dricka, och stodo upp till att leka.
Surgentesque mane, obtulerunt holocausta, et hostias pacificas, et sedit populus manducare, et bibere, et surrexerunt ludere.
7 Då sade Herren till Mose: Gack, stig ned; ty ditt folk, som du utur Egypti land fört hafver, hafver förderfvat det.
Locutus est autem Dominus ad Moysen, dicens: Vade, descende: peccavit populus tuus, quem eduxisti de Terra Aegypti.
8 De äro snarliga trädde ifrå de vägar, som jag dem budit hafver. De hafva gjort sig en gjuten kalf; och hafva tillbedit honom, och offrat honom och sagt: Desse äro dina gudar, Israel, som dig hafva fört utur Egypti land.
Recesserunt cito de via, quam ostendisti eis: feceruntque sibi vitulum conflatilem, et adoraverunt, atque immolantes ei hostias, dixerunt: Isti sunt dii tui Israel, qui te eduxerunt de Terra Aegypti.
9 Och Herren sade till Mose: Jag ser, att det är ett hårdnackadt folk.
Rursumque ait Dominus ad Moysen: Cerno quod populus iste durae cervicis sit:
10 Och nu låt mig, att min vrede förgrymmar sig öfver dem, och uppfräter dem, så vill jag göra dig till ett stort folk.
dimitte me, ut irascatur furor meus contra eos, et deleam eos, faciamque te in gentem magnam.
11 Men Mose bad allvarliga inför Herran sin Gud, och sade: Ack! Herre, hvi vill din vrede förgrymma sig öfver ditt folk, det du med stora magt och väldiga hand utur Egypti land fört hafver?
Moyses autem orabat Dominum Deum suum, dicens: Cur, Domine, irascitur furor tuus contra populum tuum, quem eduxisti de Terra Aegypti, in fortitudine magna, et in manu robusta?
12 Hvi skulle de Egyptier tala, och säga: Han hafver fört dem ut till deras ofärd, på det han skulle dräpa dem i bergomen, och utskrapa dem af jordene? Vänd dig ifrå dine vredes grymhet, och var nådelig öfver dins folks ondsko.
Ne quaeso dicant Aegyptii: Callide eduxit eos, ut interficeret in montibus, et deleret e terra: quiescat ira tua, et esto placabilis super nequitia populi tui.
13 Tänk uppå dina tjenare Abraham, Isaac och Israel, hvilkom du vid dig sjelf svorit hafver, och sagt dem: Jag skall föröka edra säd, såsom stjernorna i himlenom; och allt det landet, der jag om talat hafver, vill jag gifva edro säd, och de skola besitta det evinnerliga.
Recordare Abraham, Isaac, et Israel servorum tuorum, quibus iurasti per temetipsum, dicens: Multiplicabo semen vestrum sicut stellas caeli: et universam terram hanc, de qua locutus sum, dabo semini vestro, et possidebitis eam semper.
14 Så ångrade då Herren det onda, som han hotade att göra sino folke.
Placatusque est Dominus ne faceret malum quod locutus fuerat adversus populum suum.
15 Mose vände sig, och steg ned af bergena, och hade två vittnesbördsens taflor i sine hand; de voro skrifna på båda sidor.
Et reversus est Moyses de monte, portans duas tabulas testimonii in manu sua, scriptas ex utraque parte,
16 Och Gud hade sjelf gjort dem, och sjelf skrifvit skriftena deruti.
et factas opere Domini: scriptura quoque Dei erat sculpta in tabulis.
17 Då nu Josua hörde folkens skri, att de jubilerade, sade han till Mose: Ett krigsskriande är i lägret.
Audiens autem Iosue tumultum populi vociferantis, dixit ad Moysen: Ululatus pugnae auditur in castris.
18 Svarade han: Det är icke ett skriande såsom af dem der vinna eller tappa; utan jag hörer ett skriande af qvädedansar.
Qui respondit: Non est clamor adhortantium ad pugnam, neque vociferatio compellentium ad fugam: sed vocem cantantium ego audio.
19 Som han nu kom intill lägret, och fick se kalfven, och dansen, förgrymmade han sig i vrede, och kastade taflorna utu sine hand, och slog dem sönder nedanför bergena;
Cumque appropinquasset ad castra, vidit vitulum, et choros: iratusque valde, proiecit de manu tabulas, et confregit eas ad radicem montis:
20 Och tog kalfven, som de gjort hade, och brände honom upp i eld, och gjorde honom till pulfver, och strödde det i vatten, och gaf det Israels barnom till att dricka;
arripiensque vitulum quem fecerant, combussit, et contrivit usque ad pulverem, quem sparsit in aquam, et dedit ex eo potum filiis Israel.
21 Och sade till Aaron: Hvad hafver folket gjort dig, att du hafver kommit dem en så stor synd uppå?
Dixitque ad Aaron: Quid tibi fecit hic populus, ut induceres super eum peccatum maximum?
22 Aaron sade: Min herre låte sina vrede icke förgrymma sig; du vetst att detta folket är ondt.
Cui ille respondit: Ne indignetur dominus meus: tu enim nosti populum istum, quod pronus sit ad malum:
23 De sade till mig: Gör oss gudar, som oss föregå; ty vi vete icke huru denna mannenom Mose går, den oss fört hafver utur Egypti land.
dixerunt mihi: Fac nobis deos, qui nos praecedant: huic enim Moysi, qui nos eduxit de Terra Aegypti, nescimus quid acciderit.
24 Jag sade till dem: Den som guld hafver, han rifve det af, och få mig; och jag kastade det i eld, deraf är denne kalfven vorden.
Quibus ego dixi: Quis vestrum habet aurum? Tulerunt, et dederunt mihi: et proieci illud in ignem, egressusque est hic vitulus.
25 Då nu Mose såg, att folket var fritt (ty Aaron hade gjort dem fri, och dermed han dem förhöja ville, kom han dem på skam),
Videns ergo Moyses populum quod esset nudatus, (spoliaverat enim eum Aaron propter ignominiam sordis, et inter hostes nudum constituerat)
26 Trädde han in i porten åt lägrena, och sade: Kommer hit till mig hvar och en, som Herranom tillhörer. Då församlade sig till honom alle Levi barn.
et stans in porta castrorum, ait: Si quis est Domini, iungatur mihi. Congregatique sunt ad eum omnes filii Levi:
27 Och han sade till dem: Detta säger Herren Israels Gud: Binde hvar och en sitt svärd på sina länder; och går igenom lägret fram och åter, ifrå den ena porten till den andra, och dräpe hvar och en sin broder, frända och nästa.
quibus ait: Haec dicit Dominus Deus Israel: Ponat vir gladium super femur suum: ite, et redite de porta usque ad portam per medium castrorum, et occidat unusquisque fratrem, et amicum, et proximum suum.
28 Levi barn gjorde såsom Mose dem sade. Och föll i den dagen af folkena vid tretusend män.
Feceruntque filii Levi iuxta sermonem Moysi, cecideruntque in die illa quasi triginta tria millia hominum.
29 Då sade Mose: Fyller i dag edra händer Herranom, hvar och en på sin son och broder, att i dag må öfver eder välsignelse gifven varda.
Et ait Moyses: Consecrastis manus vestras hodie Domino, unusquisque in filio, et in fratre suo, ut detur vobis benedictio.
30 Om morgonen derefter sade Mose till folket: I hafven gjort en stor synd. Nu, jag vill uppstiga till Herran, om jag tilläfventyrs kan försona edra synder.
Facto autem altero die, locutus est Moyses ad populum: Peccastis peccatum maximum: ascendam ad Dominum, si quo modo quivero eum deprecari pro scelere vestro.
31 Som nu Mose åter kom till Herran, sade han: Ack! detta folket hafver gjort en stor synd, och hafva gjort sig gyldene gudar.
Reversusque ad Dominum, ait: Obsecro, peccavit populus iste peccatum maximum, feceruntque sibi deos aureos: aut dimitte eis hanc noxam,
32 Nu förlåt dem deras synd; hvar icke, så skrapa mig ock utu dine bok, som du skrifvit hafver.
aut si non facis, dele me de libro tuo quem scripsisti.
33 Herren sade till Mose: Huru? Den vill jag utskrapa utu mine bok, som syndar emot mig.
Cui respondit Dominus: Qui peccaverit mihi, delebo eum de libro meo:
34 Så gack nu, och för folket dit, som jag hafver sagt dig; si, min Ängel skall gå före dig. Men på min sökningsdag skall jag söka deras synder öfver dem.
tu autem vade, et duc populum istum quo locutus sum tibi: angelus meus praecedet te. Ego autem in die ultionis visitabo et hoc peccatum eorum.
35 Alltså plågade Herren folket, derföre att de hade gjort kalfven, hvilken Aaron gjorde.
Percussit ergo Dominus populum pro reatu vituli, quem fecerat Aaron.
