2 Mosebok 32
1 Då folket såg, att Mose fördröjde komma neder af bergena, församlade de sig emot Aaron, och sade till honom: Upp, och gör oss gudar, de som gå före oss; ty vi vete icke hvad dessom manne Mose vederfaret är, den oss fört hafver utur Egypti land.
Now when the people saw that Moses was delayed in coming down from the mountain, they gathered around Aaron and said, “Come, make us gods who will go before us. As for this Moses who brought us up out of the land of Egypt, we do not know what has happened to him!”
2 Aaron sade till dem: Rifver de gyldene örnaringar utur edra hustrurs öron, edra söners och edra döttrars, och bärer dem till mig.
So Aaron told them, “Take off the gold earrings that are on your wives and sons and daughters, and bring them to me.”
3 Då ref allt folket deras gyldene örnaringar utu deras öron, och båro dem till Aaron.
Then all the people took off their gold earrings and brought them to Aaron.
4 Och han tog dem af deras händer, och utkastade det med en grafstickel, och gjorde en gjuten kalf. Och de sade: Desse äro dine gudar, Israel, som dig utur Egypti land fört hafva.
He took the gold from their hands, and with an engraving tool he fashioned it into a molten calf. And they said, “These, O Israel, are your gods, who brought you up out of the land of Egypt!”
5 Då Aaron såg det, byggde han ett altare för honom, och lät utropa, och säga: I morgon är Herrans högtid.
When Aaron saw this, he built an altar before the calf and proclaimed: “Tomorrow shall be a feast to the LORD.”
6 Och de stodo om morgonen bittida upp, och offrade bränneoffer, och båro fram tackoffer. Sedan satte sig folket till att äta och dricka, och stodo upp till att leka.
So the next day they arose, offered burnt offerings, and presented peace offerings. And the people sat down to eat and drink, and got up to indulge in revelry.
7 Då sade Herren till Mose: Gack, stig ned; ty ditt folk, som du utur Egypti land fört hafver, hafver förderfvat det.
Then the LORD said to Moses, “Go down at once, for your people, whom you brought up out of the land of Egypt, have corrupted themselves.
8 De äro snarliga trädde ifrå de vägar, som jag dem budit hafver. De hafva gjort sig en gjuten kalf; och hafva tillbedit honom, och offrat honom och sagt: Desse äro dina gudar, Israel, som dig hafva fört utur Egypti land.
How quickly they have turned aside from the way that I commanded them! They have made for themselves a molten calf and have bowed down to it. They have sacrificed to it and said, ‘These, O Israel, are your gods, who brought you up out of the land of Egypt.’”
9 Och Herren sade till Mose: Jag ser, att det är ett hårdnackadt folk.
The LORD also said to Moses, “I have seen this people, and they are indeed a stiff-necked people.
10 Och nu låt mig, att min vrede förgrymmar sig öfver dem, och uppfräter dem, så vill jag göra dig till ett stort folk.
Now leave Me alone, so that My anger may burn against them and consume them. Then I will make you into a great nation.”
11 Men Mose bad allvarliga inför Herran sin Gud, och sade: Ack! Herre, hvi vill din vrede förgrymma sig öfver ditt folk, det du med stora magt och väldiga hand utur Egypti land fört hafver?
But Moses sought the favor of the LORD his God, saying, “O LORD, why does Your anger burn against Your people, whom You brought out of the land of Egypt with great power and a mighty hand?
12 Hvi skulle de Egyptier tala, och säga: Han hafver fört dem ut till deras ofärd, på det han skulle dräpa dem i bergomen, och utskrapa dem af jordene? Vänd dig ifrå dine vredes grymhet, och var nådelig öfver dins folks ondsko.
Why should the Egyptians declare, ‘He brought them out with evil intent, to kill them in the mountains and wipe them from the face of the earth’? Turn from Your fierce anger and relent from doing harm to Your people.
13 Tänk uppå dina tjenare Abraham, Isaac och Israel, hvilkom du vid dig sjelf svorit hafver, och sagt dem: Jag skall föröka edra säd, såsom stjernorna i himlenom; och allt det landet, der jag om talat hafver, vill jag gifva edro säd, och de skola besitta det evinnerliga.
Remember Your servants Abraham, Isaac, and Israel, to whom You swore by Your very self when You declared, ‘I will make your descendants as numerous as the stars in the sky, and I will give your descendants all this land that I have promised, and it shall be their inheritance forever.’”
14 Så ångrade då Herren det onda, som han hotade att göra sino folke.
So the LORD relented from the calamity He had threatened to bring on His people.
15 Mose vände sig, och steg ned af bergena, och hade två vittnesbördsens taflor i sine hand; de voro skrifna på båda sidor.
Then Moses turned and went down the mountain with the two tablets of the Testimony in his hands. They were inscribed on both sides, front and back.
16 Och Gud hade sjelf gjort dem, och sjelf skrifvit skriftena deruti.
The tablets were the work of God, and the writing was the writing of God, engraved on the tablets.
17 Då nu Josua hörde folkens skri, att de jubilerade, sade han till Mose: Ett krigsskriande är i lägret.
When Joshua heard the sound of the people shouting, he said to Moses, “The sound of war is in the camp.”
18 Svarade han: Det är icke ett skriande såsom af dem der vinna eller tappa; utan jag hörer ett skriande af qvädedansar.
But Moses replied: “It is neither the cry of victory nor the cry of defeat; I hear the sound of singing!”
19 Som han nu kom intill lägret, och fick se kalfven, och dansen, förgrymmade han sig i vrede, och kastade taflorna utu sine hand, och slog dem sönder nedanför bergena;
As Moses approached the camp and saw the calf and the dancing, he burned with anger and threw the tablets out of his hands, shattering them at the base of the mountain.
20 Och tog kalfven, som de gjort hade, och brände honom upp i eld, och gjorde honom till pulfver, och strödde det i vatten, och gaf det Israels barnom till att dricka;
Then he took the calf they had made, burned it in the fire, ground it to powder, and scattered the powder over the face of the water. Then he forced the Israelites to drink it.
21 Och sade till Aaron: Hvad hafver folket gjort dig, att du hafver kommit dem en så stor synd uppå?
“What did this people do to you,” Moses asked Aaron, “that you have led them into so great a sin?”
22 Aaron sade: Min herre låte sina vrede icke förgrymma sig; du vetst att detta folket är ondt.
“Do not be enraged, my lord,” Aaron replied. “You yourself know that the people are intent on evil.
23 De sade till mig: Gör oss gudar, som oss föregå; ty vi vete icke huru denna mannenom Mose går, den oss fört hafver utur Egypti land.
They told me, ‘Make us gods who will go before us. As for this Moses who brought us up out of the land of Egypt, we do not know what has happened to him!’
24 Jag sade till dem: Den som guld hafver, han rifve det af, och få mig; och jag kastade det i eld, deraf är denne kalfven vorden.
So I said to them, ‘Whoever has gold, let him take it off,’ and they gave it to me. And when I threw it into the fire, out came this calf!”
25 Då nu Mose såg, att folket var fritt (ty Aaron hade gjort dem fri, och dermed han dem förhöja ville, kom han dem på skam),
Moses saw that the people were out of control, for Aaron had let them run wild and become a laughingstock to their enemies.
26 Trädde han in i porten åt lägrena, och sade: Kommer hit till mig hvar och en, som Herranom tillhörer. Då församlade sig till honom alle Levi barn.
So Moses stood at the entrance to the camp and said, “Whoever is for the LORD, come to me.” And all the Levites gathered around him.
27 Och han sade till dem: Detta säger Herren Israels Gud: Binde hvar och en sitt svärd på sina länder; och går igenom lägret fram och åter, ifrå den ena porten till den andra, och dräpe hvar och en sin broder, frända och nästa.
He told them, “This is what the LORD, the God of Israel, says: ‘Each of you men is to fasten his sword to his side, go back and forth through the camp from gate to gate, and slay his brother, his friend, and his neighbor.’”
28 Levi barn gjorde såsom Mose dem sade. Och föll i den dagen af folkena vid tretusend män.
The Levites did as Moses commanded, and that day about three thousand of the people fell dead.
29 Då sade Mose: Fyller i dag edra händer Herranom, hvar och en på sin son och broder, att i dag må öfver eder välsignelse gifven varda.
Afterward, Moses said, “Today you have been ordained for service to the LORD, since each man went against his son and his brother; so the LORD has bestowed a blessing on you this day.”
30 Om morgonen derefter sade Mose till folket: I hafven gjort en stor synd. Nu, jag vill uppstiga till Herran, om jag tilläfventyrs kan försona edra synder.
The next day Moses said to the people, “You have committed a great sin. Now I will go up to the LORD; perhaps I can make atonement for your sin.”
31 Som nu Mose åter kom till Herran, sade han: Ack! detta folket hafver gjort en stor synd, och hafva gjort sig gyldene gudar.
So Moses returned to the LORD and said, “Oh, what a great sin these people have committed! They have made gods of gold for themselves.
32 Nu förlåt dem deras synd; hvar icke, så skrapa mig ock utu dine bok, som du skrifvit hafver.
Yet now, if You would only forgive their sin.... But if not, please blot me out of the book that You have written.”
33 Herren sade till Mose: Huru? Den vill jag utskrapa utu mine bok, som syndar emot mig.
The LORD replied to Moses, “Whoever has sinned against Me, I will blot out of My book.
34 Så gack nu, och för folket dit, som jag hafver sagt dig; si, min Ängel skall gå före dig. Men på min sökningsdag skall jag söka deras synder öfver dem.
Now go, lead the people to the place I described. Behold, My angel shall go before you. But on the day I settle accounts, I will punish them for their sin.”
35 Alltså plågade Herren folket, derföre att de hade gjort kalfven, hvilken Aaron gjorde.
And the LORD sent a plague on the people because of what they had done with the calf that Aaron had made.
