2 Mosebok 16

1 Ifrån Elim drogo de, och kom hele hopen Israels barn uti den öknena Sin, hvilken ligger emellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i den andra månadenom, sedan de utur Egypti land gångne voro.

2 Och hela menigheten af Israels barn knorrade emot Mose och Aaron uti öknene;

3 Och sade till dem: Gud gifve, att vi hade dött uti Egypti lande genom Herrans hand, der vi såto vid köttgrytorna, och hade bröd nog till att äta; ty I hafven fördenskull fört oss i denna öknena, att I skolen låta denna hela hopen dö af hunger.

4 Då sade Herren till Mose: Si, jag vill låta regna eder bröd neder af himmelen; och folket skall gå ut och församla hvar dag så mycket som behöfves, på det att jag må försöka, om de vilja vandra uti min lag eller ej.

5 På sjette dagenom skola de bereda sig till att församla dubbelt, öfver det de dageliga pläga.

6 Mose och Aaron sade till Israels barn: Om aftonen skolen I förnimma, att Herren hafver fört eder utur Egypti land.

7 Och om morgonen skolen I få se Herrans härlighet; ty han hafver hört edor knorran emot Herran. Hvad äre vi, att I knorren emot oss?

8 Ytterligare sade Mose: Herren varder eder gifvandes om aftonen kött till att äta, och om morgonen bröd tillfyllest; derföre att Herren hafver hört edor knorran, der I emot honom knorrat hafven. Ty hvad äre vi? Edart knorrande är icke emot oss, utan emot Herran.

9 Och Mose sade till Aaron: Säg till hela menighetena af Israels barn: Går hit fram till Herran; ty han hafver hört edar knorran.

10 Och då Aaron så sagt hade till hela menighetena af Israels barn, vände de sig emot öknena; och si, Herrans härlighet syntes uti en sky.

11 Och Herren sade till Mose:

12 Jag hafver hört Israels barns knorran; säg dem: Om aftonen skolen I hafva kött till att äta, och om morgonen varda mättade af bröd; och skolen förnimma, att jag är Herren edar Gud.

13 Och om aftonen kommo åkerhöns upp, och öfvertäckte lägret; och om morgonen låg dagg omkring lägret.

14 Och som daggen fallen var, si, då låg der något i öknene rundt och smått, såsom rimfrost på jordene.

15 Och då Israels barn sågo det, sade de till hvarannan: Detta är Man; ty de visste icke hvad det var. Men Mose sade till dem: Det är det brödet, som Herren eder gifvit hafver till att äta.

16 Det är det samma, om hvilket Herren budit hafver: Hvar och en församle deraf så mycket han äter för sig; och tage ett gomer till hvart och ett hufvud, efter själarnas tal i deras tjäll.

17 Och Israels barn gjorde så, och församlade, den ene mycket, den andre litet.

18 Men då man mätte det ut med gomer, vardt dem, som mycket hade, intet öfverlöpse, och dem som litet hade, fattades intet; utan hvar och en hade församlat så mycket, som han åt för sig.

19 Och Mose sade till dem: Ingen låte något qvart blifva deraf till morgonen.

20 Men de hörde Mosen intet, utan somlige läto något qvart blifva deraf intill morgonen; då växte der matkar uti, och vardt luktande; och Mose blef vred uppå dem.

21 Så församlade de deraf hvar morgon så mycket, som hvar och en förmådde äta för sig; men när solen vardt het, så försmälte det.

22 Och på sjette dagenom församlade de dubbelt af det brödet, ju tu gomer för en. Och alle de öfverste för menighetene kommo in, och förkunnade det Mose.

23 Och han sade till dem: Detta är det som Herren sagt hafver: I morgon är Sabbath, den helga hvilan Herranom. Hvad I baka viljen, det baker, och hvad I koka viljen, det koker; men hvad öfver är, det låter blifva, att det varder förvaradt intill morgons.

24 Och de läto blifvat till morgonen, såsom Mose budit hade; då vardt det intet luktande, och ingen matk vardt derutinnan.

25 Då sade Mose: Äter det i dag; ty i dag är Herrans Sabbath; I varden i dag intet finnande på markene.

26 I sex dagar skolen I församlat; men sjunde dagen är Sabbath, på honom varder det intet.

27 Men på sjunde dagenom gingo somlige ut af folket till att församla, och funno intet.

28 Då sade Herren till Mose: Huru länge viljen I icke hålla min bud och lag?

29 Si, Herren hafver gifvit eder Sabbath, och derföre hafver han gifvit eder på sjette dagenom tveggedaga bröd; så blifve nu hvar och en hemma, och ingen gånge ut ifrå sitt rum på sjunde dagenom.

30 Så skonade då folket den sjunde dagen.

31 Och Israels hus kallade det Man; och det var såsom corianderfrö, och hvitt, och hade en smak såsom semla med hannog.

32 Och Mose sade: Detta är det som Herren budit hafver; uppfyll ett gomer deraf, till att förvara för edra efterkommande; på det man må se det bröd, der jag eder med spisat hafver i öknene, då jag förde eder utur Egypti land.

33 Och Mose sade till Aaron: Tag ett käril och låt der in ett gomer fullt med Man; och förvara det inför Herranom till edra efterkommande.

34 Såsom Herren hade budit Mose, så lät Aaron förvara det der inför vittnesbördet.

35 Och Israels barn åto Man i fyratio år, intilldess de kommo till det land, der de bo skulle; allt intill gränsona på Canaans land åto de Man.

36 Och är gomer tionde parten af ett epha.