2 Mosebok 13
1 Och Herren talade med Mose, och sade:
The LORD spoke to Moses, saying,
2 Helga mig allt förstfödt; det som allehanda moderlif öppnar när Israels barnom, både ibland menniskor och boskap; ty de äro min.
“Sanctify to me all the firstborn, whatever opens the womb amongst the children of Israel, both of man and of animal. It is mine.”
3 Då sade Mose till folket: Tänker uppå denna dagen, på hvilken I utgångne ären af Egypten, utu träldomsens huse; att Herren hafver eder hädan utfört med väldiga hand; derföre skall du icke äta surdeg.
Moses said to the people, “Remember this day, in which you came out of Egypt, out of the house of bondage; for by strength of hand the LORD brought you out from this place. No leavened bread shall be eaten.
4 I dag ären I utgångne i den månadenom Abib.
Today you go out in the month Abib.
5 När nu Herren låter komma dig in uti de Cananeers, Hetheers, Amoreers, Heveers och Jebuseers land, hvilket han dina fäder svorit hafver, att han ville gifva dig ett land, der mjölk och hannog uti flyter; så skall du denna tjenstena hålla i denna månadenom.
It shall be, when the LORD brings you into the land of the Canaanite, and the Hittite, and the Amorite, and the Hivite, and the Jebusite, which he swore to your fathers to give you, a land flowing with milk and honey, that you shall keep this service in this month.
6 I sju dagar skall du äta osyradt bröd, och på sjunde dagenom är Herrans högtid.
Seven days you shall eat unleavened bread, and in the seventh day shall be a feast to the LORD.
7 Derföre skall du i sju dagar äta osyradt bröd; så att när dig ingen surdeg, ej heller syradt bröd skall finnas i alla dina landsändar.
Unleavened bread shall be eaten throughout the seven days; and no leavened bread shall be seen with you. No yeast shall be seen with you, within all your borders.
8 Och du skall säga dinom son på den tiden: Sådant hålle vi fördenskull, att Herren så hafver gjort med oss, då vi drogom utur Egypten.
You shall tell your son in that day, saying, ‘It is because of that which the LORD did for me when I came out of Egypt.’
9 Derföre skall dig vara ett tecken i dine hand, och en åminnelse för din ögon; på det att Herrans lag skall vara i dinom mun, att Herren hafver utfört dig af Egypten med väldiga hand.
It shall be for a sign to you on your hand, and for a memorial between your eyes, that the LORD’s law may be in your mouth; for with a strong hand the LORD has brought you out of Egypt.
10 Derföre håll denna seden i sinom tid årliga.
You shall therefore keep this ordinance in its season from year to year.
11 När nu Herren hafver låtit dig komma in uti de Cananeers land, såsom han dig och dina fäder svorit hafver, och hafver dig det gifvit;
“It shall be, when the LORD brings you into the land of the Canaanite, as he swore to you and to your fathers, and will give it to you,
12 Så skall du afskilja Herranom allt det som öppnar moderlifvet, och förstfödt är ibland boskapen; det som mankön är, skall höra Herranom till.
that you shall set apart to the LORD all that opens the womb, and every firstborn that comes from an animal which you have. The males shall be the LORD’s.
13 Det förstfödda af åsnanom skall du lösa med ett får; om du icke löser det, så bryt halsen sönder på thy; men allt förstfödt af mennisko ibland din barn skall du lösa.
Every firstborn of a donkey you shall redeem with a lamb; and if you will not redeem it, then you shall break its neck; and you shall redeem all the firstborn of man amongst your sons.
14 Och när ditt barn frågar dig i dag eller i morgon: Hvad är detta? skall du säga thy: Herren hafver fört oss med väldiga hand utur Egypten, ifrå träldomsens huse.
It shall be, when your son asks you in time to come, saying, ‘What is this?’ that you shall tell him, ‘By strength of hand the LORD brought us out from Egypt, from the house of bondage.
15 Ty då Pharao var trög till att släppa oss, slog Herren allt det förstfödt var i Egypti lande, ifrå menniskones förstfödda, intill boskapens förstfödda; derföre offrar jag Herranom allt det som moderlifvet öppnar, det mankön är; och det, som förstfödt är af min barn, löser jag.
When Pharaoh stubbornly refused to let us go, the LORD killed all the firstborn in the land of Egypt, both the firstborn of man, and the firstborn of livestock. Therefore I sacrifice to the LORD all that opens the womb, being males; but all the firstborn of my sons I redeem.’
16 Och det skall vara dig för ett tecken i dine hand, och en åminnelse för din ögon, att Herren hafver fört oss med väldiga hand utur Egypten.
It shall be for a sign on your hand, and for symbols between your eyes; for by strength of hand the LORD brought us out of Egypt.”
17 Då nu Pharao hade släppt folket, förde icke Gud dem på den vägen genom de Philisteers land, den genast var; ty han tänkte att folket måtte ångra sig, när de sågo örlig emot sig, och så omvända igen till Egypten.
When Pharaoh had let the people go, God didn’t lead them by the way of the land of the Philistines, although that was near; for God said, “Lest perhaps the people change their minds when they see war, and they return to Egypt”;
18 Derföre förde han folket omkring på den vägen genom öknena åt röda hafvet; och Israels barn foro väpnade utur Egypti land.
but God led the people around by the way of the wilderness by the Red Sea; and the children of Israel went up armed out of the land of Egypt.
19 Och Mose tog med sig Josephs ben; ty han hade tagit en ed af Israels barnom, och sagt: Gud varder eder sökandes, så förer min ben hädan med eder.
Moses took the bones of Joseph with him, for he had made the children of Israel swear, saying, “God will surely visit you, and you shall carry up my bones away from here with you.”
20 Så drogo de ut ifrå Succoth, och slogo deras lägre i Etam, närmast vid öknena.
They took their journey from Succoth, and encamped in Etham, in the edge of the wilderness.
21 Och Herren gick före dem om dagen uti en molnstod, på det han skulle föra dem den rätta vägen; och om nattene uti en eldstod, på det han skulle lysa dem; till att vandra både dag och natt.
The LORD went before them by day in a pillar of cloud, to lead them on their way, and by night in a pillar of fire, to give them light, that they might go by day and by night:
22 Den molnstoden och eldstoden skiljdes intet ifrå folket.
the pillar of cloud by day, and the pillar of fire by night, didn’t depart from before the people.
