2 Mosebok 13

1 Och Herren talade med Mose, och sade:

Og Herren talede til Mose og sagde:

2 Helga mig allt förstfödt; det som allehanda moderlif öppnar när Israels barnom, både ibland menniskor och boskap; ty de äro min.

Du skal hellige mig alle førstefødte; det som aabner hver Moders Liv iblandt Israels Børn, iblandt Folk og iblandt Kvæg, det hører mig til.

3 Då sade Mose till folket: Tänker uppå denna dagen, på hvilken I utgångne ären af Egypten, utu träldomsens huse; att Herren hafver eder hädan utfört med väldiga hand; derföre skall du icke äta surdeg.

Og Mose sagde til Folket: Kom denne Dag ihu, paa hvilken I ere udgangne af Ægypten, af Trælles Hus; thi med en vældig Haand udførte Herren eder herfra. Og syret Brød skal ikke ædes.

4 I dag ären I utgångne i den månadenom Abib.

Paa denne Dag udgaa I, i Abid Maaned.

5 När nu Herren låter komma dig in uti de Cananeers, Hetheers, Amoreers, Heveers och Jebuseers land, hvilket han dina fäder svorit hafver, att han ville gifva dig ett land, der mjölk och hannog uti flyter; så skall du denna tjenstena hålla i denna månadenom.

Og det skal ske, naar Herren har indført dig i Kananitens og Hethitens og Amoritens og Hevitens og Jebusitens Land, hvilket han svor dine Fædre at ville give dig, et Land som flyder med Mælk og Honning, da skal du varetage denne Tjeneste i denne Maaned:

6 I sju dagar skall du äta osyradt bröd, och på sjunde dagenom är Herrans högtid.

Syv Dage skal du æde usyrede Brød, og paa den syvende Dag er Højtid for Herren.

7 Derföre skall du i sju dagar äta osyradt bröd; så att när dig ingen surdeg, ej heller syradt bröd skall finnas i alla dina landsändar.

Usyrede Brød skulle ædes syv Dage, og der skal ikke ses syret Brød hos dig, og ikke ses Surdejg hos dig i hele dit Landemærke.

8 Och du skall säga dinom son på den tiden: Sådant hålle vi fördenskull, att Herren så hafver gjort med oss, då vi drogom utur Egypten.

Og du skal forkynde for din Søn paa den samme Dag og sige: Dette sker for det, som Herren gjorde mig, der jeg drog ud af Ægypten.

9 Derföre skall dig vara ett tecken i dine hand, och en åminnelse för din ögon; på det att Herrans lag skall vara i dinom mun, att Herren hafver utfört dig af Egypten med väldiga hand.

Og det skal være dig til et Tegn paa din Haand og til en Ihukommelse imellem dine Øjne, for at Herrens Lov skal være i din Mund; thi Herren udførte dig af Ægypten med en stærk Haand.

10 Derföre håll denna seden i sinom tid årliga.

Og du skal tage Vare paa denne Skik til dens bestemte Tid, hvert Aar.

11 När nu Herren hafver låtit dig komma in uti de Cananeers land, såsom han dig och dina fäder svorit hafver, och hafver dig det gifvit;

Og det skal ske, naar Herren har indført dig i Kananitens Land, som han svor dig og dine Fædre, og har givet dig det,

12 Så skall du afskilja Herranom allt det som öppnar moderlifvet, och förstfödt är ibland boskapen; det som mankön är, skall höra Herranom till.

da skal du overgive til Herren alt det, som aabner Moders Liv; og alt det førstefødte, der falder af Kvæg, som hører dig til, hvad som er en Han, hører Herren til.

13 Det förstfödda af åsnanom skall du lösa med ett får; om du icke löser det, så bryt halsen sönder på thy; men allt förstfödt af mennisko ibland din barn skall du lösa.

Og alt førstefødt af Asener skal du løse med et Lam, men dersom du ikke løser det, da skal du bryde Halsen paa det; men alle førstefødte af Mennesker iblandt dine Sønner skal du løse.

14 Och när ditt barn frågar dig i dag eller i morgon: Hvad är detta? skall du säga thy: Herren hafver fört oss med väldiga hand utur Egypten, ifrå träldomsens huse.

Og det skal ske, naar din Søn spørger dig ad herefter, sigende: Hvad er det? da skal du sige til ham: Herren udførte os af Ægypten, af Trælles Hus, med en vældig Haand.

15 Ty då Pharao var trög till att släppa oss, slog Herren allt det förstfödt var i Egypti lande, ifrå menniskones förstfödda, intill boskapens förstfödda; derföre offrar jag Herranom allt det som moderlifvet öppnar, det mankön är; och det, som förstfödt är af min barn, löser jag.

Thi det skete, fordi Farao havde forhærdet sig, saa han ikke lod os fare, at Herren ihjelslog alle førstefødte i Ægyptens Land, fra Menneskets førstefødte indtil Kvægets førstefødte; derfor ofrer jeg Herren alt det, som aabner Moders Liv, og som er Han, og jeg skal løse hver førstefødt blandt mine Sønner.

16 Och det skall vara dig för ett tecken i dine hand, och en åminnelse för din ögon, att Herren hafver fört oss med väldiga hand utur Egypten.

Og det skal være til et Tegn paa din Haand og til Span imellem dine Øjne, at Herren udførte os af Ægypten med en vældig Haand.

17 Då nu Pharao hade släppt folket, förde icke Gud dem på den vägen genom de Philisteers land, den genast var; ty han tänkte att folket måtte ångra sig, när de sågo örlig emot sig, och så omvända igen till Egypten.

Og det skete, der Farao lod Folket fare, da førte Gud dem ikke ad Vejen til Filistrene, skønt den var nærmest; thi Gud sagde: Maaske det kunde fortryde Folket, naar de se Striden, og de kunde vende tilbage til Ægypten.

18 Derföre förde han folket omkring på den vägen genom öknena åt röda hafvet; och Israels barn foro väpnade utur Egypti land.

Og Gud førte Folket omkring ad Vejen igennem Ørkenen mod det røde Hav; og Israels Børn droge bevæbnede af Ægyptens Land.

19 Och Mose tog med sig Josephs ben; ty han hade tagit en ed af Israels barnom, och sagt: Gud varder eder sökandes, så förer min ben hädan med eder.

Og Mose tog Josefs Ben med sig; thi denne havde taget en stærk Ed af Israels Børn og sagt: Gud skal visselig besøge eder, og I skulle føre mine Ben op herfra med eder.

20 Så drogo de ut ifrå Succoth, och slogo deras lägre i Etam, närmast vid öknena.

Saa rejste de fra Sukot, og de lejrede sig i Etham paa Grænsen af Ørken.

21 Och Herren gick före dem om dagen uti en molnstod, på det han skulle föra dem den rätta vägen; och om nattene uti en eldstod, på det han skulle lysa dem; till att vandra både dag och natt.

Og Herren gik foran dem om Dagen i en Skystøtte for at lede dem paa Vejen, om Natten i en Ildstøtte for at lyse for dem, at de kunde vandre Dag og Nat.

22 Den molnstoden och eldstoden skiljdes intet ifrå folket.

Han lod ikke Skystøtten vige om Dagen eller Ildstøtten om Natten, den blev for Folkets Aasyn.