Ester 8
1 På den dagen gaf Konungen Ahasveros Drottningene Esther Hamans, Judarnas fiendas, hus; och Mardechai kom för Konungen; förty Esther lät förstå, huru han var henne åkommen.
[Later] on that same day, King Xerxes declared that everything that Haman, the enemy of the Jews, owned, would now belong to Queen Esther. Esther told the king that Mordecai was her cousin. [When] the king [heard that, he sent a message to tell] Mordecai to come in.
2 Och Konungen tog sin ring af, som han af Haman tagit hade, och fick Mardechai. Och Esther satte Mardechai öfver Hamans hus.
When Mordecai came in, the king took off the ring that had his official seal on it, the ring that he had [previously] given to Haman, and gave it to Mordecai, [to indicate that Mordecai was now his most important official]. And Esther appointed Mordecai to be in charge of everything that had belonged to Haman.
3 Och Esther talade ytterligare för Konungenom, och föll honom till fota, gret och bad honom, att han skulle tillintetgöra Hamans den Agagitens ondsko, och hans uppsåt, som han emot Judarna för händer hade.
Esther again [came to] talk to the king. She prostrated herself at his feet, crying. She [wanted to] plead for him to stop what Haman had planned, to kill all the Jews.
4 Och Konungen räckte den gyldene spiron till Esther. Då stod Esther upp, och trädde fram för Konungen;
The king held out his gold scepter/staff toward Esther, so Esther arose and stood in front of him.
5 Och sade: Om Konungenom täckes, och jag hafver funnit nåd för honom, och det så vore Konungenom beläget, och om jag täckes honom; så skrifve man, att Hamans uppsåts bref, Medatha sons, den Agagitens, måga varda igenkallade, de han utskrifvit hafver till att förgöra Judarna i all Konungens land.
She said, “Your majesty, if you are pleased with me, and if you think that it is the right thing to do, make a new law to cancel what Haman decreed, that all the Jews in all the provinces in your empire should be killed.
6 Ty huru kan jag lida det onda, som mitt folk uppå gäller? Och huru kan jag se uppå min slägts förderf?
I cannot bear seeing all my family and [all the rest of] my people killed.”
7 Då sade Konungen Ahasveros till Drottningen Esther, och till Mardechai den Judan: Si, jag hafver gifvet Esther Hamans hus, och honom hafver man hängt i en galga, derföre att han bar sina hand på Judarna.
King Xerxes replied to Queen Esther and Mordecai, “Because Haman tried to get rid of all the Jews, I have given to Esther everything that belonged to Haman, and I have ordered [my soldiers] to hang Haman.
8 Så skrifver I nu ut för Judarna, såsom eder täckes, under Konungens namn, och besegler med Konungens ring; förty de skrifvelse, som under Konungens namn skrifvas, och med Konungens ring beseglade varda, dem måtte ingen igenkalla.
So now I am also permitting you to write other letters, to [save] your people. You may put my name [on the letters], and use my ring to seal them because no letter that has my name on it and which is sealed with my ring can ever be changed.”
9 Så vordo Konungens skrifvare kallade, på den tiden i tredje månadenom, det är den månaden Sivan, på tredje och tjugonde dagen; och vardt skrifvet såsom Mardechai böd, till Judarna, och till Förstarna, landshöfdingarna och höfvitsmännerna i landen, allt ifrån Indien intill Ethiopien, nämliga i hundrade sju och tjugu land; hvarjo lande efter sina skrift, hvarjo folke efter sitt mål, och Judomen efter deras skrift och mål.
Then the king summoned his secretaries, on June 25th, and [Mordecai told them to] write letters to the Jews and to all the governors and other officials in all of the 127 provinces, which extended from India [in the east] to Ethiopia [in the west]. They wrote these letters in all the languages that the people in each area spoke. They also wrote letters to the Jewish people, in their language.
10 Och det skrefs under Konung Ahasveros namn, och med Konungens ring beseglades; och han sände brefven med ridande båd på unga mular.
They wrote in those letters that the Jews in every city were permitted by the king to gather together to protect themselves. They also were permitted to kill any group of soldiers who attacked them. They were also permitted to kill the women and children of those who attacked them, and to take the possessions of the people whom they killed.
11 Och befallde Judomen, der som de voro i städerna, att de skulle församla sig, och stå för deras lif, och förgöra, dräpa och förlägga, all lands och folks magt, som dem bedröfvade, med deras barn och qvinnor, och taga deras gods:
12 På en dag i all Konungens Ahasveros land, nämliga på trettonde dagen i tolfte månadenom, det är den månaden Adar.
[All this was to be done] on March 7th of the following year. Mordecai signed the king’s name on the letters, and sealed them with the seal that was on the king’s ring. Then he gave them to messengers, who rode on fast horses that had been raised especially for the king.
13 Och brefvets innehållelse var, att ett bud utgifvet var i all land, till att kungöra all folk, att Judarna skulle på den dagen redo vara till att hämnas öfver deras fiendar.
Copies of this law were to be nailed to posts in every province and read to all the people, in order that the Jews would be ready to (get revenge on/fight against) their enemies on March 7th.
14 Och de ridande båden på mular redo ut snarliga och med hast, efter Konungens ord; och påbudet vardt uppslaget i Susans stad.
The king commanded the men who took these letters [to all the provinces] to ride quickly on the king’s horses. And copies of the letter were also posted and read to the people in [the capital city, ] Susa.
15 Men Mardechai gick ut ifrå Konungenom, i Konungsligom klädom, gult och hvitt, och med en stor guldkrono, klädd uti en linnen och purpurmantel; och staden Susan fröjdade sig och var glad.
Before Mordecai left the palace, he put on the blue and white robe and a large gold crown that the king had given him. He also put on a coat made of fine purple cloth. When the people in Susa heard the new law, they all shouted and cheered.
16 Men Judomen var uppgånget ljus och fröjd, glädje och ära.
The Jews in Susa were very happy, and [other people] honored [them].
17 Och i all land och städer, dit Konungens ord och bud räckte, der vardt ibland Judarna fröjd, glädje, lust och goda dagar; så att månge af folken i landen vordo Judar; ty Judarnas fruktan kom öfver dem.
And when the new law arrived in every city and province, the Jews there celebrated and prepared feasts and were very joyful. And many men throughout the empire [were circumcised and] became Jews, because they were now afraid of [what] the Jews [would do to them if they were not Jews].
