Ester 8
1 På den dagen gaf Konungen Ahasveros Drottningene Esther Hamans, Judarnas fiendas, hus; och Mardechai kom för Konungen; förty Esther lät förstå, huru han var henne åkommen.
That very day King Xerxes gave Queen Esther the property that had belonged to Haman, the enemy of the Jews. Also, Mordecai came before the king, because Esther had explained who he was to her.
2 Och Konungen tog sin ring af, som han af Haman tagit hade, och fick Mardechai. Och Esther satte Mardechai öfver Hamans hus.
The king removed his signet ring which he had taken back from Haman, and gave it to Mordecai. Esther put Mordecai in charge of Haman's property.
3 Och Esther talade ytterligare för Konungenom, och föll honom till fota, gret och bad honom, att han skulle tillintetgöra Hamans den Agagitens ondsko, och hans uppsåt, som han emot Judarna för händer hade.
Esther went to speak to the king again, falling down at his feet and weeping, pleading with him to do away with the evil scheme of Haman the Agagite that he had thought up to destroy the Jews.
4 Och Konungen räckte den gyldene spiron till Esther. Då stod Esther upp, och trädde fram för Konungen;
Once again the king held out the golden scepter to Esther. She got up and stood before him.
5 Och sade: Om Konungenom täckes, och jag hafver funnit nåd för honom, och det så vore Konungenom beläget, och om jag täckes honom; så skrifve man, att Hamans uppsåts bref, Medatha sons, den Agagitens, måga varda igenkallade, de han utskrifvit hafver till att förgöra Judarna i all Konungens land.
Esther said, “If it please Your Majesty, and if he looks on me favorably, and if the king believes it is the right thing to do, and if he is pleased with me, let an order be issued that revokes the letters sent out by Haman, son of Hammedatha, the Agagite, with his devious scheme to destroy the Jews in all the provinces of the king.
6 Ty huru kan jag lida det onda, som mitt folk uppå gäller? Och huru kan jag se uppå min slägts förderf?
For how can I bear to see the disaster about to fall on my people? How can I bear to see the destruction of my family?”
7 Då sade Konungen Ahasveros till Drottningen Esther, och till Mardechai den Judan: Si, jag hafver gifvet Esther Hamans hus, och honom hafver man hängt i en galga, derföre att han bar sina hand på Judarna.
King Xerxes said to Esther the Queen and Mordecai the Jew, “Notice that I have given Haman's estate to Esther, and he was impaled on a pole because he wanted to kill the Jews.
8 Så skrifver I nu ut för Judarna, såsom eder täckes, under Konungens namn, och besegler med Konungens ring; förty de skrifvelse, som under Konungens namn skrifvas, och med Konungens ring beseglade varda, dem måtte ingen igenkalla.
Now you may write an order regarding the Jews in whatever way you want, in the king's name, and seal it with the king's signet ring. For no decree written in the king's name and sealed with his signet ring can be revoked.”
9 Så vordo Konungens skrifvare kallade, på den tiden i tredje månadenom, det är den månaden Sivan, på tredje och tjugonde dagen; och vardt skrifvet såsom Mardechai böd, till Judarna, och till Förstarna, landshöfdingarna och höfvitsmännerna i landen, allt ifrån Indien intill Ethiopien, nämliga i hundrade sju och tjugu land; hvarjo lande efter sina skrift, hvarjo folke efter sitt mål, och Judomen efter deras skrift och mål.
The king's secretaries were summoned, and on the twenty-third day of the third month, the month of Sivan, they wrote a decree of all of Mordecai's orders to the Jews and to the king's chief officers, the governors, and the nobles of the 127 provinces from India to Ethiopia. They wrote to every province in its own script, to every people in their own language, and to the Jews in their own script and language.
10 Och det skrefs under Konung Ahasveros namn, och med Konungens ring beseglades; och han sände brefven med ridande båd på unga mular.
He wrote in the name of King Xerxes and sealed it with the king's signet ring. He sent the letters by messenger on horseback, who rode fast thoroughbred horses of the king.
11 Och befallde Judomen, der som de voro i städerna, att de skulle församla sig, och stå för deras lif, och förgöra, dräpa och förlägga, all lands och folks magt, som dem bedröfvade, med deras barn och qvinnor, och taga deras gods:
The letters from the king authorized the Jews in every city to gather together in self-defense, and to destroy, kill, and annihilate any armed group of a people or province that might attack them, including women and children, and to confiscate their possessions.
12 På en dag i all Konungens Ahasveros land, nämliga på trettonde dagen i tolfte månadenom, det är den månaden Adar.
This was to happen on one day throughout all the provinces of King Xerxes, the thirteenth day of the twelfth month, the month of Adar.
13 Och brefvets innehållelse var, att ett bud utgifvet var i all land, till att kungöra all folk, att Judarna skulle på den dagen redo vara till att hämnas öfver deras fiendar.
A copy of the decree was to be issued as law in every province and publicized to the people so that the Jews would be ready on that day to pay back their enemies.
14 Och de ridande båden på mular redo ut snarliga och med hast, efter Konungens ord; och påbudet vardt uppslaget i Susans stad.
By order of the king, the messengers riding the king's relay horses rushed out, hurrying on their way. The decree was also issued in the fortress of Susa.
15 Men Mardechai gick ut ifrå Konungenom, i Konungsligom klädom, gult och hvitt, och med en stor guldkrono, klädd uti en linnen och purpurmantel; och staden Susan fröjdade sig och var glad.
Then Mordecai left the king, wearing royal clothes of blue and white, with a large golden crown and a purple robe made of fine linen. The city of Susa shouted with joy.
16 Men Judomen var uppgånget ljus och fröjd, glädje och ära.
For the Jews it was a bright time of happiness, joy, and respect.
17 Och i all land och städer, dit Konungens ord och bud räckte, der vardt ibland Judarna fröjd, glädje, lust och goda dagar; så att månge af folken i landen vordo Judar; ty Judarnas fruktan kom öfver dem.
In every province and in every city, wherever the king's order and decree had reached, the Jews were joyful and happy—they feasted and celebrated. Many people became Jews, because they had become afraid of them.
