Predikaren 1
1 Detta är Predikarens ord, Davids sons, Konungs i Jerusalem.
Palabras del Predicador, hijo de David, rey en Jerusalén.
2 Allt är fåfängelighet, sade Predikaren; allt är icke annat än fåfängelighet.
Vanidad de vanidades, dijo el Predicador; vanidad de vanidades, todo es vanidad.
3 Hvad hafver menniskan mer af alla sine mödo, som hon hafver under solene?
¿Qué provecho tiene el hombre de todo su trabajo con que se afana debajo del sol?
4 En slägt förgås, den andra kommer till; men jorden blifver evinnerliga.
Generación va, y generación viene; mas la tierra siempre permanece.
5 Solen går upp, och går neder, och löper till sitt rum, att hon der igen uppgå skall.
Y sale el sol, y se pone el sol, y con deseo retorna a su lugar donde vuelve a nacer.
6 Vädret går söder ut, och kommer norr igen, och åter på det rum igen, der det begynte.
El viento va al mediodía, y rodea al norte; va rodeando de continuo, y por sus rodeos vuelve el viento de nuevo hasta completar su ciclo.
7 Alla floder löpa i hafvet, dock varder icke hafvet dess fullare; till det rum, der de utflyta, dit flyta de igen.
Los ríos todos van al mar, y el mar no se llena; al lugar de donde los ríos vinieron, allí vuelven para correr de nuevo.
8 All ting är mödosam, så att ingen kan uttalat. Ögat ser sig aldrig mätt, och örat hörer sig aldrig mätt.
Todas las cosas andan en trabajo más de lo que el hombre pueda decir; los ojos nunca se sacian de ver, ni los oídos de oír.
9 Hvad är det, som skedt är? Detsamma, som härefter ske skall. Hvad är det man gjort hafver? Detsamma, som man härefter ännu göra skall; och sker intet nytt under solene.
¿Qué es lo que fue? Lo mismo que será. ¿Qué es lo que ha sido hecho? Lo mismo que se hará; y nada hay nuevo debajo del sol.
10 Sker ock något, der man af sägs kan: Si, det är nytt? Ty det är ock förr skedt i de förra tider, som för oss varit hafva.
¿Hay algo de que se pueda decir: He aquí esto es nuevo? Ya fue en los siglos que nos han precedido.
11 Man kommer intet ihåg, huru det tillförene gånget är, ej heller kommer man ihåg, hvad härefter kommer, när dem som tillkommande äro.
No hay memoria de los primeros, ni tampoco de los postreros habrá memoria en los que serán después.
12 Jag, Predikare, var Konung öfver Israel i Jerusalem;
Yo el Predicador fui rey sobre Israel en Jerusalén.
13 Och gaf mitt hjerta till att visliga söka och ransaka allt det man gör under himmelen. Sådana usla mödo hafver Gud gifvit menniskors barn, att de sig deruti qvälja skola.
Y di mi corazón a inquirir y buscar con sabiduría sobre todo lo que se hace debajo del cielo (este penoso trabajo dio Dios a los hijos de los hombres, en que se ocupen).
14 Jag såg på allt det under solene sker, och si, det var allt fåfängelighet och jämmer.
Yo miré todas las obras que se hacen debajo del sol; y he aquí, todo ello es vanidad y aflicción de espíritu.
15 Krokot kan icke varda rätt; icke heller kunna bristerna varda räknade.
Lo torcido no se puede enderezar; y lo falto no puede contarse.
16 Jag sade i mitt hjerta: Si, jag är härlig vorden, och hafver mer vishet, än alla de som för mig varit hafva i Jerusalem, och mitt hjerta hafver mycket lärt och försökt.
Hablé yo con mi corazón, diciendo: He aquí yo me he engrandecido, y he crecido en sabiduría sobre todos los que fueron antes de mí en Jerusalén; y mi corazón ha percibido mucha sabiduría y ciencia.
17 Och gaf också mitt hjerta dertill, att jag måtte lära vishet, och dårskap, och klokhet; men jag förnam, att det är ock möda.
Y di mi corazón a conocer la sabiduría, y la ciencia; y las locuras y los desvaríos conocí al fin que aun esto era aflicción de espíritu.
18 Ty der mycken vishet är, der är mycken grämelse; och den mycket försöker, han måste mycket lida.
Porque en la mucha sabiduría hay mucha tristeza; y quien añade ciencia, añade dolor.
