Predikaren 1
1 Detta är Predikarens ord, Davids sons, Konungs i Jerusalem.
The words of Koheleth, the son of David, the king in Jerusalem.
2 Allt är fåfängelighet, sade Predikaren; allt är icke annat än fåfängelighet.
Vanity of vanities, saith Koheleth, vanity of vanities: all is vanity.
3 Hvad hafver menniskan mer af alla sine mödo, som hon hafver under solene?
What profit hath a man of all his toil which he toil-eth under the sun?
4 En slägt förgås, den andra kommer till; men jorden blifver evinnerliga.
One generation passeth away, and another generation cometh; but the earth endureth for ever.
5 Solen går upp, och går neder, och löper till sitt rum, att hon der igen uppgå skall.
The sun also riseth, and the sun goeth down, and striving to reach his place he riseth again there.
6 Vädret går söder ut, och kommer norr igen, och åter på det rum igen, der det begynte.
Going toward the south, and turning round toward the north, the wind moveth round about continually; and around its circles doth the wind return again.
7 Alla floder löpa i hafvet, dock varder icke hafvet dess fullare; till det rum, der de utflyta, dit flyta de igen.
All the rivers run into the sea; yet the sea is never full: unto the place whither the rivers go, thither will they continue to go.
8 All ting är mödosam, så att ingen kan uttalat. Ögat ser sig aldrig mätt, och örat hörer sig aldrig mätt.
All things weary themselves [constantly]; man can not utter them: the eye is never satisfied with seeing, nor the ear filled with hearing.
9 Hvad är det, som skedt är? Detsamma, som härefter ske skall. Hvad är det man gjort hafver? Detsamma, som man härefter ännu göra skall; och sker intet nytt under solene.
That which hath been, is the same which will be; and that which hath been done, is the same which will be done; and there is nothing new under the sun.
10 Sker ock något, der man af sägs kan: Si, det är nytt? Ty det är ock förr skedt i de förra tider, som för oss varit hafva.
If there be any thing whereof it is said, See, this is new: It hath already been in olden times which were before us.
11 Man kommer intet ihåg, huru det tillförene gånget är, ej heller kommer man ihåg, hvad härefter kommer, när dem som tillkommande äro.
[Only] there is no recollection of former [generations]; and also of the later ones, that are to be—of these [likewise] there will be no recollection with those that will be still later.
12 Jag, Predikare, var Konung öfver Israel i Jerusalem;
I Koheleth was king over Israel in Jerusalem.
13 Och gaf mitt hjerta till att visliga söka och ransaka allt det man gör under himmelen. Sådana usla mödo hafver Gud gifvit menniskors barn, att de sig deruti qvälja skola.
And I directed my heart to inquire and to search out by wisdom concerning all that is done under the heavens: this is an evil employment which God hath given to the sons of man to busy themselves therewith.
14 Jag såg på allt det under solene sker, och si, det var allt fåfängelighet och jämmer.
I saw all the deeds that are done under the sun: and, behold, all is vanity and a torture of the spirit.
15 Krokot kan icke varda rätt; icke heller kunna bristerna varda räknade.
What is crooked cannot be made straight; and that which is defective cannot be numbered.
16 Jag sade i mitt hjerta: Si, jag är härlig vorden, och hafver mer vishet, än alla de som för mig varit hafva i Jerusalem, och mitt hjerta hafver mycket lärt och försökt.
I spoke with my own heart, saying, Lo, I have truly obtained greater and more wisdom than all those who have been before me over Jerusalem: yea, my heart had seen much wisdom and knowledge.
17 Och gaf också mitt hjerta dertill, att jag måtte lära vishet, och dårskap, och klokhet; men jag förnam, att det är ock möda.
And I directed my heart to know wisdom, and to know madness and folly; [but] I have perceived that this also is a torture of the spirit.
18 Ty der mycken vishet är, der är mycken grämelse; och den mycket försöker, han måste mycket lida.
For where there is much wisdom there is much vexation: and he that increaseth knowledge increaseth pain.
