Predikaren 4

1 Jag vände mig, och såg på alla dem som orätt lida under solene; och si, der voro deras tårar, som orätt lida, och hade ingen tröstare; och de, som orätt gjorde, voro alltför mägtige, så att de ingen tröstaro få kunde.

Y tornéme yo, y ví todas las violencias que se hacen debajo del sol: y, he aquí las lágrimas de los oprimidos, y que no tienen quien los consuele; y que la fuerza estaba en la mano de sus opresores, y para ellos no había consolador.

2 Då prisade jag de döda, som allaredo afledne voro, mer än de lefvande, som ännu lif hade;

Y alabé yo los muertos, que ya murieron, más que los vivos, que son vivos hasta ahora.

3 Och den som ännu icke är till, mer än dem båda, och icke försöker det onda, som under solene sker.

Y tuve por mejor que ellos ambos al que aun no fue; porque no ha visto las malas obras que se hacen debajo del sol.

4 Jag såg på arbete och skickelighet i alla saker; der hatar hvar annan. Det är ock intet annat, än fåfängelighet och bekymmer;

Ví también todo trabajo, y toda rectitud de obras, que no es sino envidia del hombre contra su prójimo. También esto es vanidad, y aflicción de espíritu.

5 Ty en dåre knäpper samman händerna, och fräter sitt kött.

El insensato pliega sus manos, y come su carne.

6 Bättre är en hand full i rolighet, än båda händerna fulla i mödo och jämmer.

Mas vale el un puño lleno con descanso, que ambos puños llenos con trabajo, y aflicción de espíritu.

7 Jag vände mig, och såg fåfängelighet under solene.

Yo me torné otra vez, y ví otra vanidad debajo del sol.

8 En är ensam, och icke sjelf annar, och hafver hvarken barn eller syskon; likväl är ingen ände på hans arbete, och hans ögon varda aldrig mätt af rikedomar. För hvem arbetar jag dock, och gör icke mine själ godt? Det är ju ock fåfängelighet, och ondt bekymmer.

Es el hombre solo, sin sucesor; que ni tiene hijo ni hermano, y nunca cesa de trabajar, ni aun sus ojos se hartan de sus riquezas; ni piensa: ¿Para quién trabajo yo, y defraudo mi alma del bien? También esto es vanidad, y ocupación mala.

9 Så är nu bättre två än en; ty de hafva dock gagn af deras arbete.

Mejores son dos que uno; porque tienen mejor paga de su trabajo.

10 Faller en af dem, så hjelper hans stallbroder honom upp igen. Ve honom, som är allena; faller han, så är ingen annar för handene, som honom upphjelper.

Porque si cayeren, el uno levantará a su compañero: mas ¡ay del solo! que cuando cayere, no habrá segundo que le levante.

11 Och när två ligga tillhopa, värma de sig; huru kan en ensammer blifva varm?

También si dos durmieren, calentarse han: mas el solo ¿cómo se calentará?

12 En kan varda öfvervunnen, men två kunna stå emot; ty ett trefaldt rep går icke lätteliga sönder.

Y si alguno prevaleciere contra el uno, dos estarán contra él; porque cordón de tres dobleces no presto se rompe.

13 Ett fattigt barn och vist är bättre än en gammal Konung, som en dåre är, och kan icke taga sig vara.

Mejor es el muchacho pobre y sabio, que el rey viejo e insensato, que no puede ser más avisado.

14 En kommer utaf fängelse till Konungavälde, och en, som i Konungavälde född är, varder fattig.

Porque como de la cárcel salió a reinar; porque en su reino nació pobre.

15 Och jag såg, att alle lefvande under solene vandrade med ett annat barn, som i dess andras stad uppkomma skulle.

Ví mas todos los vivientes debajo del sol caminando con el muchacho sucesor, que estará en su lugar.

16 Och på folket, som för honom gick, var ingen ände; och de som efter honom gingo, gladdes dock intet vid honom; det är ju ock intet annat, än fåfängelighet och jämmer.

No tiene fin todo el pueblo, que fue antes de ellos: tampoco los que fueren después, se alegrarán en él. También esto es vanidad, y aflicción de espíritu.