Predikaren 4

1 Jag vände mig, och såg på alla dem som orätt lida under solene; och si, der voro deras tårar, som orätt lida, och hade ingen tröstare; och de, som orätt gjorde, voro alltför mägtige, så att de ingen tröstaro få kunde.

2 Då prisade jag de döda, som allaredo afledne voro, mer än de lefvande, som ännu lif hade;

3 Och den som ännu icke är till, mer än dem båda, och icke försöker det onda, som under solene sker.

4 Jag såg på arbete och skickelighet i alla saker; der hatar hvar annan. Det är ock intet annat, än fåfängelighet och bekymmer;

5 Ty en dåre knäpper samman händerna, och fräter sitt kött.

6 Bättre är en hand full i rolighet, än båda händerna fulla i mödo och jämmer.

7 Jag vände mig, och såg fåfängelighet under solene.

8 En är ensam, och icke sjelf annar, och hafver hvarken barn eller syskon; likväl är ingen ände på hans arbete, och hans ögon varda aldrig mätt af rikedomar. För hvem arbetar jag dock, och gör icke mine själ godt? Det är ju ock fåfängelighet, och ondt bekymmer.

9 Så är nu bättre två än en; ty de hafva dock gagn af deras arbete.

10 Faller en af dem, så hjelper hans stallbroder honom upp igen. Ve honom, som är allena; faller han, så är ingen annar för handene, som honom upphjelper.

11 Och när två ligga tillhopa, värma de sig; huru kan en ensammer blifva varm?

12 En kan varda öfvervunnen, men två kunna stå emot; ty ett trefaldt rep går icke lätteliga sönder.

13 Ett fattigt barn och vist är bättre än en gammal Konung, som en dåre är, och kan icke taga sig vara.

14 En kommer utaf fängelse till Konungavälde, och en, som i Konungavälde född är, varder fattig.

15 Och jag såg, att alle lefvande under solene vandrade med ett annat barn, som i dess andras stad uppkomma skulle.

16 Och på folket, som för honom gick, var ingen ände; och de som efter honom gingo, gladdes dock intet vid honom; det är ju ock intet annat, än fåfängelighet och jämmer.