< Predikaren 4 >
1 Jag vände mig, och såg på alla dem som orätt lida under solene; och si, der voro deras tårar, som orätt lida, och hade ingen tröstare; och de, som orätt gjorde, voro alltför mägtige, så att de ingen tröstaro få kunde.
I turned myself to other things, and I saw the false accusations which are carried out under the sun, and the tears of the innocent, and that there was no one to console them; and that they were not able to withstand their violence, being destitute of all help.
2 Då prisade jag de döda, som allaredo afledne voro, mer än de lefvande, som ännu lif hade;
And so, I praised the dead more than the living.
3 Och den som ännu icke är till, mer än dem båda, och icke försöker det onda, som under solene sker.
And happier than both of these, I judged him to be, who has not yet been born, and who has not yet seen the evils which are done under the sun.
4 Jag såg på arbete och skickelighet i alla saker; der hatar hvar annan. Det är ock intet annat, än fåfängelighet och bekymmer;
Again, I was contemplating all the labors of men. And I took notice that their endeavors are open to the envy of their neighbor. And so, in this, too, there is emptiness and superfluous anxiety.
5 Ty en dåre knäpper samman händerna, och fräter sitt kött.
The foolish man folds his hands together, and he consumes his own flesh, saying:
6 Bättre är en hand full i rolighet, än båda händerna fulla i mödo och jämmer.
“A handful with rest is better than both hands filled with labors and with affliction of the soul.”
7 Jag vände mig, och såg fåfängelighet under solene.
While considering this, I also discovered another vanity under the sun.
8 En är ensam, och icke sjelf annar, och hafver hvarken barn eller syskon; likväl är ingen ände på hans arbete, och hans ögon varda aldrig mätt af rikedomar. För hvem arbetar jag dock, och gör icke mine själ godt? Det är ju ock fåfängelighet, och ondt bekymmer.
He is one, and he does not have a second: no son, no brother. And yet he does not cease to labor, nor are his eyes satisfied with wealth, nor does he reflect, saying: “For whom do I labor and cheat my soul of good things?” In this, too, is emptiness and a most burdensome affliction.
9 Så är nu bättre två än en; ty de hafva dock gagn af deras arbete.
Therefore, it is better for two to be together, than for one to be alone. For they have the advantage of their companionship.
10 Faller en af dem, så hjelper hans stallbroder honom upp igen. Ve honom, som är allena; faller han, så är ingen annar för handene, som honom upphjelper.
If one falls, he shall be supported by the other. Woe to one who is alone. For when he falls, he has no one to lift him up.
11 Och när två ligga tillhopa, värma de sig; huru kan en ensammer blifva varm?
And if two are sleeping, they warm one another. How can one person alone be warmed?
12 En kan varda öfvervunnen, men två kunna stå emot; ty ett trefaldt rep går icke lätteliga sönder.
And if a man can prevail against one, two may withstand him, and a threefold cord is broken with difficulty.
13 Ett fattigt barn och vist är bättre än en gammal Konung, som en dåre är, och kan icke taga sig vara.
Better is a boy, poor and wise, than a king, old and foolish, who does not know to look ahead for the sake of posterity.
14 En kommer utaf fängelse till Konungavälde, och en, som i Konungavälde född är, varder fattig.
For sometimes, one goes forth from prison and chains, to a kingdom, while another, born to kingly power, is consumed by need.
15 Och jag såg, att alle lefvande under solene vandrade med ett annat barn, som i dess andras stad uppkomma skulle.
I saw all the living who are walking under the sun, and I saw the next generation, who shall rise up in their places.
16 Och på folket, som för honom gick, var ingen ände; och de som efter honom gingo, gladdes dock intet vid honom; det är ju ock intet annat, än fåfängelighet och jämmer.
The number of people, out of all who existed before these, is boundless. And those who will exist afterwards shall not rejoice in them. But this, too, is emptiness and an affliction of the spirit.