Predikaren 3
1 All ting hafva sin tid, och allt det man företager under himmelen hafver sina stund.
To everything—a season, and a time to every delight under the heavens:
2 Födas hafver sin tid, dö hafver sin tid; plantera hafver sin tid, upprycka det som planteradt är hafver sin tid.
A time to bring forth, And a time to die. A time to plant, And a time to eradicate the planted.
3 Dräpa hafver sin tid, läka hafver sin tid; nederbryta hafver sin tid, bygga hafver sin tid.
A time to slay, And a time to heal, A time to break down, And a time to build up.
4 Gråta hafver sin tid, le hafver sin tid; klaga hafver sin tid, dansa hafver sin tid.
A time to weep, And a time to laugh. A time to mourn, And a time to skip.
5 Förkasta sten hafver sin tid, församia sten hafver sin tid; famntaga hafver sin tid, hafva famntag fördrag hafver sin tid.
A time to cast away stones, And a time to heap up stones. A time to embrace, And a time to be far from embracing.
6 Uppsöka hafver sin tid, borttappa hafver sin tid; behålla hafver sin tid, bortkasta hafver sin tid.
A time to seek, And a time to destroy. A time to keep, And a time to cast away.
7 Sönderrifva hafver sin tid, sammansömma hafver sin tid; tiga hafver sin tid, tala hafver sin tid.
A time to tear, And a time to sew. A time to be silent, And a time to speak.
8 Älska hafver sin tid, hata hafver sin tid; strid hafver sin tid, frid hafver sin tid.
A time to love, And a time to hate. A time of war, And a time of peace.
9 Man arbete huru man vill, så kan man intet mer uträtta.
What advantage does the doer have in that which he is laboring at?
10 Deraf såg jag den mödo, som Gud menniskomen gifvit hafver, att de deruti skola plågade varda.
I have seen the travail that God has given to the sons of man to be humbled by it.
11 Men han gör all ting väl i sinom tid, och låter deras hjerta ängslas derom, huru det gå skall i verldene; ty menniskan kan dock icke finna uppå det verk, som Gud gör, hvarken begynnelse eller ända.
The whole He has made beautiful in its season; also, that knowledge He has put in their heart without which man does not find out the work that God has done from the beginning even to the end.
12 Derföre märkte jag, att intet är bättre deruti, än att vara glad, och fara väl med sig i sina dagar.
I have known that there is no good for them except to rejoice and to do good during their life,
13 Ty hvar och en menniska, som äter och dricker, och är vid ett godt mod i allt sitt arbete, det är en Guds gåfva.
indeed, even every man who eats and has drunk and seen good by all his labor, it [is] a gift of God.
14 Jag märker, att allt det som Gud gör, det består alltid; man kan intet lägga dertill, eller taga derifrå; och sådant gör Gud, på det att man skall frukta honom.
I have known that all that God does is for all time, to it nothing is to be added, and from it nothing is to be withdrawn; and God has worked that they fear before Him.
15 Hvad Gud gör, det blitver så, och hvad han göra vill, det måste ske; ty han tänker dertill, och fullföljer det.
What is that which has been? Already it is, and that which [is] to be has already been, and God requires that which is pursued.
16 Ytterligare såg jag under solene domaresäte, der var ett ogudaktigt väsende; och rättvisones säte, der voro ogudaktige.
And again, I have seen under the sun the place of judgment—there [is] the wicked; and the place of righteousness—there [is] the wicked.
17 Då tänkte jag i mitt hjerta: Gud måste döma den rättfärdiga och den ogudaktiga; ty allt det man företager, hafver sin tid, och all verk.
I said in my heart, “The righteous and the wicked God judges, for a time [is] to every matter and for every work there.”
18 Jag sade i mitt hjerla om menniskors väsende: Skulle Gud utvälja dem, och låter det dock synas som de voro fä?
I said in my heart concerning the matter of the sons of man that God might cleanse them, so as to see that they themselves [are] beasts.
19 Ty menniskone går såsom fä; såsom det dör, så dör ock hon, och hafva alle enahanda anda; och menniskan hafver intet mer än fä; ty allt är fåfängelighet.
For an event [is to] the sons of man, and an event [is to] the beasts, even one event [is] to them; as the death of this, so [is] the death of that; and one spirit [is] to all, and the advantage of man above the beast is nothing, for the whole [is] vanity.
20 Allt far till ett rum; allt är gjordt af stoft, och varder till stoft igen.
The whole are going to one place, the whole have been from the dust, and the whole are turning back to the dust.
21 Ho vet, om menniskones ande far uppåt, och fänadens ande nederåt, under jordena?
Who knows the spirit of the sons of man that is going up on high, and the spirit of the beast that is going down below to the earth?
22 Derföre säger jag, att intet är bättre, än att en menniska är glad i sitt arbete; ty det är hennes del. Ty ho vill dertill komma henne, att hon ser hvad efter henne ske skall?
And I have seen that there is nothing better than that man rejoice in his works, for it [is] his portion; for who brings him to look on that which is after him?
