Predikaren 3
1 All ting hafva sin tid, och allt det man företager under himmelen hafver sina stund.
To every thing there is a season, and a time to every purpose under the heaven:
2 Födas hafver sin tid, dö hafver sin tid; plantera hafver sin tid, upprycka det som planteradt är hafver sin tid.
A time to be born, and a time to die; a time to plant, and a time to pluck up that which is planted;
3 Dräpa hafver sin tid, läka hafver sin tid; nederbryta hafver sin tid, bygga hafver sin tid.
A time to kill, and a time to heal; a time to break down, and a time to build up;
4 Gråta hafver sin tid, le hafver sin tid; klaga hafver sin tid, dansa hafver sin tid.
A time to weep, and a time to laugh; a time to mourn, and a time to dance;
5 Förkasta sten hafver sin tid, församia sten hafver sin tid; famntaga hafver sin tid, hafva famntag fördrag hafver sin tid.
A time to cast away stones, and a time to gather stones together; a time to embrace, and a time to refrain from embracing;
6 Uppsöka hafver sin tid, borttappa hafver sin tid; behålla hafver sin tid, bortkasta hafver sin tid.
A time to get, and a time to lose; a time to keep, and a time to cast away;
7 Sönderrifva hafver sin tid, sammansömma hafver sin tid; tiga hafver sin tid, tala hafver sin tid.
A time to rend, and a time to sew; a time to keep silence, and a time to speak;
8 Älska hafver sin tid, hata hafver sin tid; strid hafver sin tid, frid hafver sin tid.
A time to love, and a time to hate; a time of war, and a time of peace.
9 Man arbete huru man vill, så kan man intet mer uträtta.
What profit hath he that worketh in that wherein he laboureth?
10 Deraf såg jag den mödo, som Gud menniskomen gifvit hafver, att de deruti skola plågade varda.
I have seen the travail, which God hath given to the sons of men to be exercised in it.
11 Men han gör all ting väl i sinom tid, och låter deras hjerta ängslas derom, huru det gå skall i verldene; ty menniskan kan dock icke finna uppå det verk, som Gud gör, hvarken begynnelse eller ända.
He hath made every thing beautiful in his time: also he hath set eternity in their heart, so that no man can find out the work that God maketh from the beginning to the end.
12 Derföre märkte jag, att intet är bättre deruti, än att vara glad, och fara väl med sig i sina dagar.
I know that there is no good in them, but for a man to rejoice, and to do good in his life.
13 Ty hvar och en menniska, som äter och dricker, och är vid ett godt mod i allt sitt arbete, det är en Guds gåfva.
And also that every man should eat and drink, and enjoy the good of all his labour, it is the gift of God.
14 Jag märker, att allt det som Gud gör, det består alltid; man kan intet lägga dertill, eller taga derifrå; och sådant gör Gud, på det att man skall frukta honom.
I know that, whatsoever God doeth, it shall be for ever: nothing can be put to it, nor any thing taken from it: and God doeth it, that men should fear before him.
15 Hvad Gud gör, det blitver så, och hvad han göra vill, det måste ske; ty han tänker dertill, och fullföljer det.
That which hath been is now; and that which is to be hath already been; and God requireth that which is past.
16 Ytterligare såg jag under solene domaresäte, der var ett ogudaktigt väsende; och rättvisones säte, der voro ogudaktige.
And moreover I saw under the sun the place of judgment, that wickedness was there; and the place of righteousness, that iniquity was there.
17 Då tänkte jag i mitt hjerta: Gud måste döma den rättfärdiga och den ogudaktiga; ty allt det man företager, hafver sin tid, och all verk.
I said in mine heart, God shall judge the righteous and the wicked: for there is a time there for every purpose and for every work.
18 Jag sade i mitt hjerla om menniskors väsende: Skulle Gud utvälja dem, och låter det dock synas som de voro fä?
I said in mine heart concerning the estate of the sons of men, that God might manifest them, and that they might see that they themselves are beasts.
19 Ty menniskone går såsom fä; såsom det dör, så dör ock hon, och hafva alle enahanda anda; och menniskan hafver intet mer än fä; ty allt är fåfängelighet.
For that which befalleth the sons of men befalleth beasts; even one thing befalleth them: as the one dieth, so dieth the other; yea, they have all one breath; so that a man hath no preeminence above a beast: for all is vanity.
20 Allt far till ett rum; allt är gjordt af stoft, och varder till stoft igen.
All go unto one place; all are of the dust, and all turn to dust again.
21 Ho vet, om menniskones ande far uppåt, och fänadens ande nederåt, under jordena?
Who knoweth the spirit of man that goeth upward, and the spirit of the beast that goeth downward to the earth?
22 Derföre säger jag, att intet är bättre, än att en menniska är glad i sitt arbete; ty det är hennes del. Ty ho vill dertill komma henne, att hon ser hvad efter henne ske skall?
Wherefore I perceive that there is nothing better, than that a man should rejoice in his own works; for that is his portion: for who shall bring him to see what shall be after him?
