Predikaren 2
1 Jag sade i mitt hjerta: Nu väl, jag vill lefva väl, och göra mig goda dagar; men si, det var ock fåfängelighet.
Naʻa ku pehē ki hoku loto, “Vakai eni, teu ʻahiʻahiʻi koe ki he fiengutuhua, ko ia ke ke fiefia koe ʻi he fakavā;” pea vakai, ko e vaʻinga foki eni.
2 Jag sade till löjet: Du äst galet; och till glädjena: Hvad gör du?
Naʻaku pehē ki he kata, “Ko e faha ia”: pea ki he fiengutuhua, “ʻOku ʻaonga ia ki he hā?”
3 Då tänkte Jag i mitt hjerta att hålla mitt kött ifrå vin, och hålla mitt hjerta till vishet, att jag måtte klok varda, tilldess jag måtte lära, hvad menniskomen nyttigt vore till att göra, så länge de lefva under himmelen.
Naʻaku fai ʻi hoku loto ke u faʻa inu uaine, kae kumi foki hoku loto ki he poto; pea ke puke atu ki he vale, koeʻuhi ke u ʻilo pe ko e hā ʻoku lelei ke fai ʻe he fānau ʻae tangata ʻi he ʻaho kotoa pē ʻo ʻenau moʻui ʻi he lalo langi.
4 Jag gjorde stor ting; jag byggde hus, planterade vingårdar;
Naʻaku fai ʻae ngaahi ngāue lahi; naʻaku langa hoku ngaahi fale; pea naʻaku tō ʻeku ngaahi ngoue vaine:
5 Jag gjorde mig örtagårdar och trägårdar, och planterade deruti allehanda fruktsam trä;
Naʻaku tō ʻeku ngaahi ngoue mo e ngaahi ʻakau ʻoku fua, pea naʻaku tō ʻi ai ʻae faʻahinga ʻakau fua kehekehe kotoa pē.
6 Jag gjorde mig dammar, till att vattna skogen af de gröna trä;
Naʻaku ngaohi ʻae ngaahi anovai, ke fakatafe ki he potu ʻoku tupu ʻi ai ʻae ngaahi ʻakau:
7 Jag hade tjenare och tjenarinnor, och tjenstefolk; jag hade större ägodelar i fä och får, än alle de som för mig voro i Jerusalem;
Naʻaku maʻu ʻae kau tamaioʻeiki mo e kau kaunanga, pea naʻe fanauʻi ʻae kau tamaioʻeiki ʻi hoku fale; pea naʻaku maʻu foki ʻo lahi ʻae fanga manu iiki, mo ia ʻoku lalahi, pea naʻe lahi hake ʻa ʻeku maʻumeʻa ʻiate kinautolu kotoa pē naʻe ʻi muʻa ʻiate au ʻi Selūsalema.
8 Jag församlade mig ock silfver och guld, och en skatt af Konungom och landom; jag beställde mig sångare och sångerskor, och menniskors vällust, allahanda strängaspel;
Pea naʻaku tānaki foki kiate au ʻae siliva mo e koula, pea mo e koloa mahuʻinga lahi ʻoe ngaahi tuʻi mo e potu fonua kehekehe: pea u maʻu ʻae kau tangata faiva mo e kau fefine faiva, mo e meʻa fakafiefia kotoa pē ʻoe fānau ʻae tangata, mo e ngaahi meʻa faiva ʻi honau faʻahinga kehekehe.
9 Och förkofrade mig öfver alla de som för mig varit hade i Jerusalem; blef ock vishet när mig;
Ko ia naʻaku hoko ko e lahi au, pea u tupu ʻo lahi hake ʻiate kinautolu kotoa pē naʻe ʻi muʻa ʻiate au ʻi Selūsalema: pea naʻe maʻu pe foki ʻa ʻeku poto ʻiate au.
10 Och allt det min ögon önskade, lät jag dem få, och förtog mino hjerta ingen glädje, så att det gladdes af allt mitt arbete. Och det höll jag för min del af allt mitt arbete.
Pea ko e meʻa kotoa pē naʻe manako ki ai hoku mata naʻe ʻikai te u taʻofi ia mei ai, naʻe ʻikai te u taʻofi hoku loto mei ha fiefia; he naʻe fiefia hoku loto ʻi heʻeku ngāue kotoa pē: pea ko hoku ʻinasi ia ʻi heʻeku ngāue kotoa pē.
11 Men då jag såg på all min verk, som min hand gjort hade, och den mödo, som jag haft hade; si, då var det allt fåfängelighet och jämmer, och intet annat under solene.
Pea naʻaku toki mamata ki he ngāue kotoa pē kuo fai ʻe hoku nima, mo e ngāue naʻaku ongosia ʻi hono fai: pea vakai, ko e vaʻinga ia kotoa pē mo e fakamamahi ki he laumālie, pea ʻoku ʻikai hano ʻaonga ʻi he lalo laʻā.
12 Då vände jag mig till att se vishet ( och klokhet ), galenskap och dårskap; ty hvilken är den menniska, som det göra kan efter Konungenom, den henne gjort hafver?
Pea naʻaku tafoki au ke mamata ki he poto, mo e hē, mo e vale: he ko e hā ha meʻa ʻe faʻa fai ʻe he tangata ʻoku muimui ki he tuʻi? ʻAia pe kuo ʻosi hono fai.
13 Då såg jag, att visheten öfvergick dårskapen, såsom ljuset mörkret;
“Pea naʻaku toki mamata ʻoku lelei lahi hake ʻae poto ʻi he vale, ʻo hangē ko e lelei hake ʻoe maama ki he poʻuli.
14 Så att den vise hafver sin ögon i hufvudet, men de dårar gå i mörkret; och märkte dock, att dem ena går som dem andra.
Ko e mata ʻoe poto ʻoku ʻi hono ʻulu ka ʻoku ʻeveʻeva ʻae vale ʻi he poʻuli:” pea naʻaku mamata ʻeau ko e meʻa pe taha ʻoku hoko kiate kinautolu kotoa pē.
15 Då tänkte jag i mitt hjerta: Medan dem galnom går såsom mig, hvarföre hafver jag då farit efter vishet? Då tänkte jag i mitt hjerta, att sådant är ock fåfängelighet.
Pea naʻaku toki pehē ai ʻi hoku loto, “Hangē ko ia ʻoku hoko ki he vale, ko ia foki ʻoku hoko kiate au; pea ko e hā ia kuo u poto lahi hake ai?” Pea naʻaku toki pehē ʻi hoku loto, “Tā ko e vaʻinga foki eni.”
16 Ty man tänker icke på den visa evinnerliga, såsom icke heller på den galna; och de tillkommande dagar förgäta allt; och såsom den vise dör, så ock den galne.
He ʻoku ʻikai lahi hake ʻae fakamanatu ki he poto ʻi he manatu ki he vale ʻo taʻengata: koeʻuhi ko e meʻa ʻoku ai ni ʻe ngalo ia ʻi he ʻaho kimui. Pea ʻoku fēfē ʻae mate ʻae poto? ʻOku hangē pe ia ko e vale.
17 Derföre leddes mig lefva; ty det behagade mig illa allt det under solene sker, att det så allstings fåfängeligit och mödosamt är.
Ko ia naʻaku fehiʻa ki he moʻui; koeʻuhi ko e ngāue ʻoku fai ʻi he lalo laʻā ʻoku fakamamahi kiate au: he ko e vaʻinga ʻae meʻa kotoa pē mo e fakamamahi ki he laumālie.
18 Och mig leddes vid allt mitt arbete som jag under solene hade, att jag måste lefva det ene mennisko, som efter mig komma skulle;
ʻIo, naʻaku fehiʻa ki heʻeku ngāue kotoa pē naʻaku ongosia ai ʻi he lalo laʻā: koeʻuhi te u tuku pe ia ki he tangata ʻoku muimui ʻiate au.
19 Ty ho vet, om han skall varda vis eller galen; och skall dock råda öfver allt mitt arbete, det jag hafver visliga gjort under solen. Det är ock fåfängelighet.
Pea ko hai ʻoku ne ʻilo pe ko ha poto ia pe ko ha vale? Ka ʻe pule ʻe ia ki he ngāue kotoa pē kuo u ngāue ai mo fakahā ʻaki ʻa ʻeku poto ʻi he lalo laʻā. Ko e vaʻinga foki eni.
20 Derföre vände jag mig, att mitt hjerta skulle aflåta af allo arbete, som jag gjorde under solene.
Ko ia naʻaku ʻalu fano ai ke fakataʻeʻamanaki hoku loto ki heʻeku ngāue kotoa pē naʻaku fai ʻi he lalo laʻā.
21 Ty en menniska, som sitt arbete med vishet, förnuft och skickelighet gjort hafver, det måste hon låta enom androm till arfs, den deruppå intet arbetat hafver; det är ock fåfängelighet, och en stor olycka.
He ʻoku ai ʻae tangata ʻoku fai ʻene ngāue ʻi he poto, mo e ʻilo, pea mo e totonu; ka te ne tuku pe ia ko e ʻinasi ʻo ha tangata ʻoku ʻikai ngāue ki ai. Ko e vaʻinga foki eni, pea ko e kovi lahi.
22 Ty hvad får menniskan af allt sitt arbete, och hjertans bekymmer, hon hafver under solene;
He ʻoku maʻu ʻae hā ʻe he tangata mei heʻene ngāue, mo e mamahi ʻa hono loto, ʻaia kuo ne ongosia ai ʻi he lalo laʻā?
23 Utan sveda, grämelse och sorg, i alla sina lifsdagar; så att ock hennes hjerta icke kan hafva ro om nattena? Det är ock fåfängelighet.
He ko hono ngaahi ʻaho kotoa pē ko e mamahi ia, pea ko ʻene feinga ko e fakamāfasia; ʻio, naʻa mo e pō ʻoku ʻikai fakafiemālie hono loto. Ko e vaʻinga foki eni.
24 Är då nu menniskone icke bättre äta och dricka, och göra sine själ goda dagar i sitt arbete? Men det såg jag ock, att det kommer af Guds hand.
ʻOku ʻikai ha meʻa ʻoku lelei hake ki he tangata ka ko ʻene kai mo inu, pea ke fakafiefiaʻi hono loto ʻi he lelei ʻo ʻene ngāue. Naʻaku mamata foki ki he meʻa ni, kuo foaki mai ia mei he nima ʻoe ʻOtua.
25 Ty ho hafver gladare ätit, och kräseligare lefvat, än jag?
He ko hai ʻoku faʻa kai, pea ko hai ʻoku fakatoʻotoʻo lahi hake ki ai ʻiate au?
26 Ty den menniska, som honom täck är, gifver han vishet, förnuft och glädje; men syndarenom gifver han olycko, att han församlar och lägger tillhopa, och det varder dock dem gifvet, som Gudi täck är; ty är det ock icke annat än jämmer.
He ʻoku foaki ʻe he ʻOtua ki he tangata ʻaia ʻoku lelei ʻi hono ʻao, ko e poto, mo e ʻilo, mo e fiefia: ka ʻoku ne foaki ki he angahala ʻae feinga ke tānaki mo fokotuʻu, ka ne foaki ia kiate ia ʻoku lelei ʻi he ʻao ʻoe ʻOtua. Ko e vaʻinga foki eni mo e fakamamahi ki he laumālie.
