Predikaren 2
1 Jag sade i mitt hjerta: Nu väl, jag vill lefva väl, och göra mig goda dagar; men si, det var ock fåfängelighet.
I IHO la au i ko'u naau iho, Ina kaua, e hoao iho au ia oe ma ka lealea, a e ike i ka olioli malaila; aia ka, he mea lapuwale keia.
2 Jag sade till löjet: Du äst galet; och till glädjena: Hvad gör du?
I iho la au no ka akaaka, He hehena ia; a no ka lealea, Heaha ka mea ana i hana'i?
3 Då tänkte Jag i mitt hjerta att hålla mitt kött ifrå vin, och hålla mitt hjerta till vishet, att jag måtte klok varda, tilldess jag måtte lära, hvad menniskomen nyttigt vore till att göra, så länge de lefva under himmelen.
Ua imi au iloko o ko'u naau e hooikaika i ko'u kino i ka waina, e pili ana no nae ko'u naau i ke akamai; a e lalau hoi au i ka mea lapuwale, a ike au i ka maikai no na keiki a kanaka e hana'i malalo iho o ka lani, i na la a pau loa o ko lakou ola ana.
4 Jag gjorde stor ting; jag byggde hus, planterade vingårdar;
Hoonui au i ka'u mau mea i hana'i; kukulu iho la au i na hale no'u, a kanu iho la au no'u i na mala waina;
5 Jag gjorde mig örtagårdar och trägårdar, och planterade deruti allehanda fruktsam trä;
Ua hana aku la au no'u i na kihapai a me na wahi ululaau, a ua kanu iho la au iloko o ia mau wahi i na laau hua a pau;
6 Jag gjorde mig dammar, till att vattna skogen af de gröna trä;
Ua eli iho la au no'u i na punawai e hoopulu i kahi e ulu ai na laau;
7 Jag hade tjenare och tjenarinnor, och tjenstefolk; jag hade större ägodelar i fä och får, än alle de som för mig voro i Jerusalem;
Ua imi a loaa ia'u na kauwakane a me na kauwawahine, a ua hanau hoi iloko o ko'u hale na kauwa; a ia'u no hoi na holoholona nui a me na holoholona liilii he lehulehu, a oi aku i ka poe mamua ma Ierusalema.
8 Jag församlade mig ock silfver och guld, och en skatt af Konungom och landom; jag beställde mig sångare och sångerskor, och menniskors vällust, allahanda strängaspel;
Ua hooiliili no hoi au no'u i ke kala, a me ke gula a me ka waiwai o na'lii a o na aina hoi; ua imi ia'u a loaa kekahi poe kane mele, a me kekahi poe wahine mele, a me na mea e olioli ai na keiki a kanaka, he wahine a me na haiawahine.
9 Och förkofrade mig öfver alla de som för mig varit hade i Jerusalem; blef ock vishet när mig;
Pela, ua lilo au i mea nui a oi aku i na mea a pau i noho mamua ma Ierusalema; a o ko'u naauao, ua mau ia mea ia'u.
10 Och allt det min ögon önskade, lät jag dem få, och förtog mino hjerta ingen glädje, så att det gladdes af allt mitt arbete. Och det höll jag för min del af allt mitt arbete.
O na mea a pau a ko'u mau maka i makemake ai, aole au i hoole ia lakou; aole aua au i ko'u naau i ka olioli a pau, no ka mea, olioli ko'u naau i ka'u hana a pau; a oia ka uku no'u i ka'u hana a pau.
11 Men då jag såg på all min verk, som min hand gjort hade, och den mödo, som jag haft hade; si, då var det allt fåfängelighet och jämmer, och intet annat under solene.
Ua nana au i na mea a pau a ko'u mau lima i hana'i, a me ka hana a'u i hooluhi ai ia'u iho; aia hoi, he mea lapuwale a pau a me ka luhi hewa, aohe mea e pono ai malalo iho o ka la.
12 Då vände jag mig till att se vishet ( och klokhet ), galenskap och dårskap; ty hvilken är den menniska, som det göra kan efter Konungenom, den henne gjort hafver?
A haliu au e ike i ka naauao, a me ka uhauha, a me ka lapuwale; no ka mea, heaha ka mea a ke kanaka [e hana'i] i kiki mai mahope o ke alii? O ka mea wale no i hanaia mamua.
13 Då såg jag, att visheten öfvergick dårskapen, såsom ljuset mörkret;
Alaila, ike iho la au, ua oi aku ka naauao mamua o ka naaupo, me he malamalama la mamua o ka pouli.
14 Så att den vise hafver sin ögon i hufvudet, men de dårar gå i mörkret; och märkte dock, att dem ena går som dem andra.
O ka mea naauao, aia kona mau maka i kona poo, aka, e hele ana ka mea naaupo ma ka pouli; a ike no hoi au e loaa ia lakou a pau ka hopena hookahi.
15 Då tänkte jag i mitt hjerta: Medan dem galnom går såsom mig, hvarföre hafver jag då farit efter vishet? Då tänkte jag i mitt hjerta, att sådant är ock fåfängelighet.
I iho la au iloko o ko'u naau, E like me ka mea i loaa i ka mea naaupo, pela no ka mea i loaa mai ia'u. A no ke aha la i oi kuu naauao? I iho la au iloko o ko'u naau, He mea lapuwale hoi keia.
16 Ty man tänker icke på den visa evinnerliga, såsom icke heller på den galna; och de tillkommande dagar förgäta allt; och såsom den vise dör, så ock den galne.
A ma neia hope aku, aole i hoomanaoia ke kanaka naauao mamua o ka mea naaupo, no ka mea, o na mea e noho nei, i na la e hiki mai ana, e pau ia i ka hoopoinaia. A pehea ka make ana o ka mea naauao? Ua like no me ko ka mea naaupo.
17 Derföre leddes mig lefva; ty det behagade mig illa allt det under solene sker, att det så allstings fåfängeligit och mödosamt är.
No ia mea, ua hoopailua au i ko'u ola ana, no ka mea, ua kaumaha au i ka hana i hanaia malalo iho o ka la; no ka mea, ua pau na mea i ka lapuwale a me ka luhi hewa.
18 Och mig leddes vid allt mitt arbete som jag under solene hade, att jag måste lefva det ene mennisko, som efter mig komma skulle;
Ua hoopailua hoi au i ka hana a pau a'u i hana'i malalo iho o ka la; no ka mea, e waiho auanei au ia mea no ke kanaka e hiki mai ana mahope o'u.
19 Ty ho vet, om han skall varda vis eller galen; och skall dock råda öfver allt mitt arbete, det jag hafver visliga gjort under solen. Det är ock fåfängelighet.
A owai la ka mea i ike, he mea naauao paha oia, he mea naaupo paha? aka, oia no ia maluna o na mea a pau a'u i hana naauao ai malalo iho o ka lani. He mea lapuwale keia.
20 Derföre vände jag mig, att mitt hjerta skulle aflåta af allo arbete, som jag gjorde under solene.
Alaila imi iho la au e hoopauaho i kuu naau i ka hana a pau a'u i hana'i malalo iho o ka la.
21 Ty en menniska, som sitt arbete med vishet, förnuft och skickelighet gjort hafver, det måste hon låta enom androm till arfs, den deruppå intet arbetat hafver; det är ock fåfängelighet, och en stor olycka.
No ka mea, aia no ke kanaka nana e hana ma ka naauao, a me ke akamai, a me ka pomaikai, aka, e waiho no oia i kana i ke kanaka nana i hana ole i keia mau mea, i hooilina nona. He mea lapuwale keia, a me ka luhi hewa.
22 Ty hvad får menniskan af allt sitt arbete, och hjertans bekymmer, hon hafver under solene;
No ka mea, heaha ka mea i loaa i ke kanaka i kana hana a pau, a me ka makemake o kona naau, ka mea ana i hana'i malalo iho o ka la?
23 Utan sveda, grämelse och sorg, i alla sina lifsdagar; så att ock hennes hjerta icke kan hafva ro om nattena? Det är ock fåfängelighet.
No ka mea, ua kaumaha kona mau la a pau loa, a ua luhi kana hana ana, aole nae i maha kona naau i ka po. He mea lapuwale keia.
24 Är då nu menniskone icke bättre äta och dricka, och göra sine själ goda dagar i sitt arbete? Men det såg jag ock, att det kommer af Guds hand.
Aohe mea maikai i ke kanaka e like me keia, e ai ai oia, a e inu ai hoi, a e hoohauoli ai i kona naau iho i ka maikai ma kana hana ana. Ua ike au, no ko ke Akua lima mai no ia.
25 Ty ho hafver gladare ätit, och kräseligare lefvat, än jag?
No ka mea, owai ka mea e ai ai, a owai ka mea e lealea ai malaila, i ole au?
26 Ty den menniska, som honom täck är, gifver han vishet, förnuft och glädje; men syndarenom gifver han olycko, att han församlar och lägger tillhopa, och det varder dock dem gifvet, som Gudi täck är; ty är det ock icke annat än jämmer.
No ka mea, ua haawi mai ke Akua i ke kanaka maikai imua ona, i naauao, a me ke akamai, a me ka olioli; aka, i ke kanaka hewa haawi mai ia i ka hana kaumaha, nana e hooiliili a e hoahu hoi, e haawi aku i ke kanaka maikai imua o ke Akua. He mea lapuwale keia, a me ka luhi hewa.
