Predikaren 2
1 Jag sade i mitt hjerta: Nu väl, jag vill lefva väl, och göra mig goda dagar; men si, det var ock fåfängelighet.
I said in my heart, Come now, I will test thee with mirth, therefore enjoy pleasure: and, behold, this also is vanity.
2 Jag sade till löjet: Du äst galet; och till glädjena: Hvad gör du?
I said of laughter, It is mad: and of mirth, What doeth it?
3 Då tänkte Jag i mitt hjerta att hålla mitt kött ifrå vin, och hålla mitt hjerta till vishet, att jag måtte klok varda, tilldess jag måtte lära, hvad menniskomen nyttigt vore till att göra, så länge de lefva under himmelen.
I sought in my heart to give myself to wine, yet acquainting my heart with wisdom; and to lay hold on folly, till I might see what was that good for the sons of men, which they should do under the heaven all the days of their life.
4 Jag gjorde stor ting; jag byggde hus, planterade vingårdar;
I made for myself great works; I built houses; I planted vineyards:
5 Jag gjorde mig örtagårdar och trägårdar, och planterade deruti allehanda fruktsam trä;
I made me gardens and orchards, and I planted trees in them of all kind of fruits:
6 Jag gjorde mig dammar, till att vattna skogen af de gröna trä;
I made me pools of water, to water with them the wood that bringeth forth trees:
7 Jag hade tjenare och tjenarinnor, och tjenstefolk; jag hade större ägodelar i fä och får, än alle de som för mig voro i Jerusalem;
I procured me male and female servants, and had servants born in my house; also I had great possessions of herds and flocks above all that were in Jerusalem before me:
8 Jag församlade mig ock silfver och guld, och en skatt af Konungom och landom; jag beställde mig sångare och sångerskor, och menniskors vällust, allahanda strängaspel;
I gathered me also silver and gold, and the special treasure of kings and of the provinces: I procured me male and female singers, and the delights of the sons of men, as musical instruments, and of all sorts.
9 Och förkofrade mig öfver alla de som för mig varit hade i Jerusalem; blef ock vishet när mig;
So I was great, and increased more than all that were before me in Jerusalem: also my wisdom remained with me.
10 Och allt det min ögon önskade, lät jag dem få, och förtog mino hjerta ingen glädje, så att det gladdes af allt mitt arbete. Och det höll jag för min del af allt mitt arbete.
And whatever my eyes desired I kept not from them, I withheld not my heart from any joy; for my heart rejoiced in all my labour: and this was my portion of all my labour.
11 Men då jag såg på all min verk, som min hand gjort hade, och den mödo, som jag haft hade; si, då var det allt fåfängelighet och jämmer, och intet annat under solene.
Then I looked on all the works that my hands had wrought, and on the labour that I had laboured to do: and, behold, all was vanity and vexation of spirit, and there was no profit under the sun.
12 Då vände jag mig till att se vishet ( och klokhet ), galenskap och dårskap; ty hvilken är den menniska, som det göra kan efter Konungenom, den henne gjort hafver?
And I turned myself to behold wisdom, and madness, and folly: for what can the man do that cometh after the king? even that which hath been already done.
13 Då såg jag, att visheten öfvergick dårskapen, såsom ljuset mörkret;
Then I saw that wisdom excelleth folly, as far as light excelleth darkness.
14 Så att den vise hafver sin ögon i hufvudet, men de dårar gå i mörkret; och märkte dock, att dem ena går som dem andra.
The wise man’s eyes are in his head; but the fool walketh in darkness: and I myself perceived also that one event happeneth to them all.
15 Då tänkte jag i mitt hjerta: Medan dem galnom går såsom mig, hvarföre hafver jag då farit efter vishet? Då tänkte jag i mitt hjerta, att sådant är ock fåfängelighet.
Then said I in my heart, As it happeneth to the fool, so it happeneth even to me; and why was I then more wise? Then I said in my heart, that this also is vanity.
16 Ty man tänker icke på den visa evinnerliga, såsom icke heller på den galna; och de tillkommande dagar förgäta allt; och såsom den vise dör, så ock den galne.
For there is no remembrance of the wise more than of the fool for ever; seeing that which now is in the days to come shall all be forgotten. And how dieth the wise man? as the fool.
17 Derföre leddes mig lefva; ty det behagade mig illa allt det under solene sker, att det så allstings fåfängeligit och mödosamt är.
Therefore I hated life; because the work that is wrought under the sun is grievous to me: for all is vanity and vexation of spirit.
18 Och mig leddes vid allt mitt arbete som jag under solene hade, att jag måste lefva det ene mennisko, som efter mig komma skulle;
Yea, I hated all my labour which I had taken under the sun: because I should leave it to the man that shall be after me.
19 Ty ho vet, om han skall varda vis eller galen; och skall dock råda öfver allt mitt arbete, det jag hafver visliga gjort under solen. Det är ock fåfängelighet.
And who knoweth whether he shall be a wise man or a fool? yet shall he have rule over all my labour in which I have laboured, and in which I have showed myself wise under the sun. This is also vanity.
20 Derföre vände jag mig, att mitt hjerta skulle aflåta af allo arbete, som jag gjorde under solene.
Therefore I went about to cause my heart to despair of all the labour which I took under the sun.
21 Ty en menniska, som sitt arbete med vishet, förnuft och skickelighet gjort hafver, det måste hon låta enom androm till arfs, den deruppå intet arbetat hafver; det är ock fåfängelighet, och en stor olycka.
For there is a man whose labour is in wisdom, and in knowledge, and in equity; yet to a man that hath not laboured in it shall he leave it for his portion. This also is vanity and a great evil.
22 Ty hvad får menniskan af allt sitt arbete, och hjertans bekymmer, hon hafver under solene;
For what hath man of all his labour, and of the vexation of his heart, in which he hath laboured under the sun?
23 Utan sveda, grämelse och sorg, i alla sina lifsdagar; så att ock hennes hjerta icke kan hafva ro om nattena? Det är ock fåfängelighet.
For all his days are sorrows, and his labour grief; yea, his heart taketh not rest in the night. This is also vanity.
24 Är då nu menniskone icke bättre äta och dricka, och göra sine själ goda dagar i sitt arbete? Men det såg jag ock, att det kommer af Guds hand.
There is nothing better for a man, than that he should eat and drink, and that he should make his soul enjoy good in his labour. This also I saw, that it was from the hand of God.
25 Ty ho hafver gladare ätit, och kräseligare lefvat, än jag?
For who can eat, or who else can hasten to it, more than I?
26 Ty den menniska, som honom täck är, gifver han vishet, förnuft och glädje; men syndarenom gifver han olycko, att han församlar och lägger tillhopa, och det varder dock dem gifvet, som Gudi täck är; ty är det ock icke annat än jämmer.
For God giveth to a man who is good in his sight wisdom, and knowledge, and joy: but to the sinner he giveth toil, to gather and to store up wealth, that he may give to him that is good before God. This also is vanity and vexation of spirit.
