Predikaren 2
1 Jag sade i mitt hjerta: Nu väl, jag vill lefva väl, och göra mig goda dagar; men si, det var ock fåfängelighet.
Keile kei ka kihouvin, “Hung in nopsahna patep hitin, hinkhoa thilpha phaho vehite,” kati ahi. Hinlah hiche jong hi ajeh-beihel tobangbep ahiti, keiman kamu doh in ahi.
2 Jag sade till löjet: Du äst galet; och till glädjena: Hvad gör du?
Hiti chun keiman, “Nui jong hi ngolhoi ahi bouvin, nopsahna hol jong hin ipi phatna ahinsodoh em,” kati.
3 Då tänkte Jag i mitt hjerta att hålla mitt kött ifrå vin, och hålla mitt hjerta till vishet, att jag måtte klok varda, tilldess jag måtte lära, hvad menniskomen nyttigt vore till att göra, så länge de lefva under himmelen.
Lunggel tampi gel jouvin, keiman judonna lungthim kipasah ding in kagel in ahi. Chule chihna ka holhol laijin, ngolhoithu jong kagel in ahi. Hiti hin keiman hiche vannoija hi chomcha ahinsunguva, mi atamjon kipana tah ahol hol-u chu kahetdoh nom in ahi.
4 Jag gjorde stor ting; jag byggde hus, planterade vingårdar;
Hiti hin keiman chenna ding in-len tahtah sah’a chule lengpilei hoi tahtah ho semdoh a kon hin, hinlona jeh hidiham tin kanagel in ahi.
5 Jag gjorde mig örtagårdar och trägårdar, och planterade deruti allehanda fruktsam trä;
Keiman hon tampi le kicholdona mun tampi kasem in, theiphung jat tintang kaphut dimin ahi.
6 Jag gjorde mig dammar, till att vattna skogen af de gröna trä;
Keiman thingphung mang keikoija ahung um doh theinan twichapna ding in twikhol khomna ding tampi jong kasem in ahi.
7 Jag hade tjenare och tjenarinnor, och tjenstefolk; jag hade större ägodelar i fä och får, än alle de som för mig voro i Jerusalem;
Keiman soh pasal hole soh numeiho jong ka chon chule ka-in muna pengden soh phabep jong ka neijin ahi. Chule keiman masanga Jerusalema ana cheng leng ana umsa ho sang in jong, gancha hole gan lentah tah ho geijin jong kanei tam jon ahi.
8 Jag församlade mig ock silfver och guld, och en skatt af Konungom och landom; jag beställde mig sångare och sångerskor, och menniskors vällust, allahanda strängaspel;
Keiman lengtampi ho le agam sung uva dangka tamtah le sana tamtah ho ka kholkhom in ahi. Keiman numei hole pasal ho lah’a lasathem kidangtah tah kaki thalah in chule melhoitah tah thaikem ho jong ka neijin, pasal khat in alung’a adeichat chan chu ka neisoh kei jin ahi.
9 Och förkofrade mig öfver alla de som för mig varit hade i Jerusalem; blef ock vishet när mig;
Hiti chun keima ka masanga Jerusalema ana cheng ho jouse sang in ka loupi jon, chule ka chihna’n keima eidalha pon ahi.
10 Och allt det min ögon önskade, lät jag dem få, och förtog mino hjerta ingen glädje, så att det gladdes af allt mitt arbete. Och det höll jag för min del af allt mitt arbete.
Kalunga ka ngaichat chan kakilah ji'e. Nopsahna kiti pouva chun ka noplou na aum poi. Na hahsa toh jeng’a jong ka tha nom lheh in, katoh gimna jousea tohman ka kimu cheh in ahi.
11 Men då jag såg på all min verk, som min hand gjort hade, och den mödo, som jag haft hade; si, då var det allt fåfängelighet och jämmer, och intet annat under solene.
Hinlah kana tohna jouse hi kavetna ahileh bulhit molso kiti hi ahahlheh in, ajeh bei ngensen ahi-huinung gahdel tobangbep ahi. Hoilai mun hijong leh aphachom dihtah kiti hi aum deh poi.
12 Då vände jag mig till att se vishet ( och klokhet ), galenskap och dårskap; ty hvilken är den menniska, som det göra kan efter Konungenom, den henne gjort hafver?
Hitia hi keiman chihna hitoh ki ngolsah nale ngolna hi ka tekah in ahileh (ajeh chu keima Lengpa tah’in kabol banga hi koiyin abolthei ding ham?)
13 Då såg jag, att visheten öfvergick dårskapen, såsom ljuset mörkret;
“Khovah hi muthim sanga aphatjoh bang in, chihna hi ngolna sang in apha joi, tin ka gel in ahi.
14 Så att den vise hafver sin ögon i hufvudet, men de dårar gå i mörkret; och märkte dock, att dem ena går som dem andra.
Ajeh chu miching hon achena ding aki muchet masat un, hinlah angol chu muthima avah lei. Hinlah miching le mingol jong achanding’u aki banggel in ahi.”
15 Då tänkte jag i mitt hjerta: Medan dem galnom går såsom mig, hvarföre hafver jag då farit efter vishet? Då tänkte jag i mitt hjerta, att sådant är ock fåfängelighet.
Keima lunggel’a, “Aniuva thigel ding ahi. Keima mingol banga kichai ding kahijeh in, kachihna jouse hi amanlutna ipi hintem? Hiche hi aboncha ajehbei hisohkei ahije!” kati.
16 Ty man tänker icke på den visa evinnerliga, såsom icke heller på den galna; och de tillkommande dagar förgäta allt; och såsom den vise dör, så ock den galne.
Ajeh chu miching le mingol aniuva athigellin ahi. Miching chu mingol sanga aki geldoh ding aumbe dehpoi. Ahung lhung ding nikhohoa aniuva ki geldoh lou ding ahi tauve.
17 Derföre leddes mig lefva; ty det behagade mig illa allt det under solene sker, att det så allstings fåfängeligit och mödosamt är.
Hitia keiman lei hinkho kahotna ajeh chu, hiche nisa noija kibol doh jouse hi lungboina bep ahije. Ijakai hi ajehbei tobang ahi-huinung gahdel tobangbep ahije.
18 Och mig leddes vid allt mitt arbete som jag under solene hade, att jag måste lefva det ene mennisko, som efter mig komma skulle;
Keiman hiche leiset chunga kana toh gimna jouse hi kahin thei chim ahitai, ijeh- iham itileh keiman ka lodoh jouse hi midang ka dalhah peh ding ahije.
19 Ty ho vet, om han skall varda vis eller galen; och skall dock råda öfver allt mitt arbete, det jag hafver visliga gjort under solen. Det är ock fåfängelighet.
Chule keima panmun hinlo dingho chu ching diuha ahilouleh ngoldiu ha kon asei thei ding ham? Hinlah nipi noija keima boltheina le tohgimna jal'a phatchom pina kanei hohi, amahon ahin kimanchah diu ahitai. Itia ajeh bei soh hin tem!
20 Derföre vände jag mig, att mitt hjerta skulle aflåta af allo arbete, som jag gjorde under solene.
Hitia hi keima, hiche vannoija hi ka tohgimna jouse hi aphatchomna ipi um'em tia lung lha tah’a uma kahi.
21 Ty en menniska, som sitt arbete med vishet, förnuft och skickelighet gjort hafver, det måste hon låta enom androm till arfs, den deruppå intet arbetat hafver; det är ock fåfängelighet, och en stor olycka.
Mi phabep chun chingtheile hetna neijin, chule themtah in atongun, amaho chun chutia atohgimgau chu atong louhel khat dinga chu adalhah teidiu ahi. Hiche jong hi ajeh kihe lou ahin, lungnat umtah ahi.
22 Ty hvad får menniskan af allt sitt arbete, och hjertans bekymmer, hon hafver under solene;
Hitia hi mihon hiche hinkhoa hi atohgim nau jouse le alung gim nau jouseuva hi ipi akimu’u hinam?
23 Utan sveda, grämelse och sorg, i alla sina lifsdagar; så att ock hennes hjerta icke kan hafva ro om nattena? Det är ock fåfängelighet.
Atoh gimnau nikhoho chu thohgimna le lungnat nan adim un, jan ahi teng jongleh alung thim-u akicholdo theipoi. Chehi ajehbei tobangbep ahisoh keije.
24 Är då nu menniskone icke bättre äta och dricka, och göra sine själ goda dagar i sitt arbete? Men det såg jag ock, att det kommer af Guds hand.
Hiti hin keiman ka gellin mihem in aneh’a chule adonna, anatoh’a lungkimna anei ding sanga phajo aum poi kati. Hiti hin, hiche nopsahna hohi Pathen khutna hungkon ahi, ti keiman ka geldoh in ahi.
25 Ty ho hafver gladare ätit, och kräseligare lefvat, än jag?
Ajeh chu Amalouva kon aneh’a, ahilou leh nop asah ding hiya ham?
26 Ty den menniska, som honom täck är, gifver han vishet, förnuft och glädje; men syndarenom gifver han olycko, att han församlar och lägger tillhopa, och det varder dock dem gifvet, som Gudi täck är; ty är det ock icke annat än jämmer.
Pathen in chihna, hetna chule thanopna Ana lunglhaiho apeh ahi. Hinlah michonse khat chu neile gou ahaova ahileh hiche ahaona chu Pathen in alahmanga, ama lunglhaiho apeh ding ahi. Hiche jong hi ajeh beihel aphachom lou ding ahibouve.
