Predikaren 12
1 Tänk uppå din Skapare i dinom ungdom, förr än de onda dagar komma, och åran nalkas, då du varder sägandes: De behaga mig intet;
Acuérdate de tu Creador en los días de tu juventud, Antes que lleguen los malos días, Y se acerquen los años cuando digas: No tengo en ellos contentamiento.
2 Förr än solen och ljuset, månen och stjernorna mörka varda, och molnen igenkomma efter regn;
Antes que se oscurezcan el sol y la luz, Y la luna y las estrellas, Y las nubes vuelvan tras la lluvia.
3 På den tid, då väktarena i huset darra, och de starke kröka sig, och mölnarena stå fåfänge, derföre att de så få vordne äro; och synen varder mörk genom fenstren;
El día cuando tiemblen los guardianes de la casa, Se encorven los hombres fuertes, Cesen las que muelen porque disminuyeron, Y se enturbien los que miran por las celosías.
4 Och dörrarna på gatone tillslutna varda, så att rösten af qvarnene tystnar, och uppvaknar när foglen sjunger, och sångsens döttrar varda nedertryckta;
Cuando se cierren las puertas de afuera Por ser débil el sonido del molino, Uno se levante con la voz del ave, Y todas las hijas del canto sean abatidas,
5 Så att de ock för höjderna frukta sig, och rädas på vägen; när mandelträt blomstras, och gräshoppan förtynges, och all lust förgås; ty menniskan far dit hon evinnerliga blifva skall; och de som gråta, gå omkring på gatone;
Cuando se tema también a lo que es alto Y a los terrores del camino, Florezca el almendro, Se arrastre la langosta, Y se pierda el apetito. Porque el hombre va hacia su morada eterna, Y los que endechan rondan por las calles.
6 Förrän silftåget bortkommer, och guldkällan utlöper, och ämbaret gistnar vid brunnen, och hjulet söndergår vid brunnen.
Antes que se rompa el cordón de plata Se destroce el tazón de oro, Se quiebre el cántaro junto a la fuente, La rueda se rompa sobre el pozo,
7 Ty stoftet måste åter komma till jord igen, såsom det varit hafver, och anden till Gud igen, den honom gifvit hafver.
El polvo vuelva a la tierra de donde procede, Y el espíritu regrese a ʼElohim, Quien lo dio.
8 Allt är fåfängelighet, sade Predikaren; allt är fåfängelighet.
Vanidad de vanidades, Dice el Predicador. ¡Todo es vanidad!
9 Den samme Predikaren var icke allenast vis; utan han lärde ock folket god lärdom, och märkte, och utransakade, och sammansatte mång ordspråk.
Cuanto más sabio fue el Predicador, tanto más impartió su conocimiento al pueblo. Reflexionó y escudriñó. Compuso muchos proverbios.
10 Predikaren sökte, att han måtte finna tacknämlig ord, och skref rätt sanningenes ord.
Procuró el Predicador hallar palabras agradables, palabras de verdad escritas correctamente.
11 Denna de visas ord äro spjut och naglar, skrefne genom församlingenes mästare, och gifne af enom herda.
Las palabras de los sabios son como aguijones, como estacas firmemente clavadas por un pastor para guiar rebaños.
12 Tag dig vara, min son, för andra flere; ty ingen ände är uppå att dikta böcker, och mycken predikan gör kroppen trött.
Además de esto, hijo mío, sé advertido: El escribir muchos rollos no tiene fin, y la devoción excesiva a los rollos es fatiga para el cuerpo.
13 Låt oss höra hufvudsummona till all lärdom: Frukta Gud, och håll hans bud; ty det hörer allom menniskom till.
La conclusión de todo el discurso oído es: Teme a ʼElohim y guarda sus Mandamientos, Porque esto es el todo del hombre.
14 Ty Gud skall hafva fram alla gerningar för domen; ja, ock de der fördolda äro, ehvad de äro goda eller onda.
Porque ʼElohim llevará toda obra a juicio, Junto con toda cosa oculta, Sea buena o sea mala.
